Çatalhöyük - 1400 år av fred och jämlikhet
För 9400 år sedan, eller 7400 f.kr. grundades en stad i Anatolien i
nuvarande Turkiet. Den kom att bestå i över 1000 år, till 6000 f.kr. Den låg
vid en plats som numera kallas Çatalhöyük.
I början av 1960-talet startades utgrävningar där. De avbröts efter 1965, men
återupptogs i början av 90-talet.
Çatalhöyük är ett exempel på hur samhället kunde se ut innan militarisering,
klassamhälle och patriarkat uppstod.
Det var en stad med kanske uppemot 2000 hus och kanske upp mot 8000 invånare.
Husen är byggda tätt intill varandra. De är i stort sett lika stora. Den
nuvarande utgrävningsledaren Ian Hodder, har påpekat att den saknar vad som
normalt brukar finnas i städer – någon form av administrativa centra eller
tecken på specialisering. Han drar slutsatsen att Çatalhöyük till
storleksordningen var en stad men att den egentligen ”pushed the idea of an
egalitarian village to its ultimate extreme”. (Hodder 2006: 98)
Medan jordbruket, jakten, och boskapsskötseln, av allt att döma, var kollektiva
sysselsättningar, tillreddes mat, och tillverkades redskap och andra föremål i
de enskilda hushållen. Man kan säga att medan de centrala ”produktionsmedlen”
var allmänna fanns det ett stort utrymme för individualitet. Varje hushåll var
avskilt från de andra, och kunde vanligtvis endast nås genom ett hål i taket.
I detta samhälle pryddes många av husen av väggmålningar och reliefer. I många
av dem fanns också av allt att döma rituellt uppställda tjurhorn. Ett stort
antal välgjorda figuriner har återfunnits, i synnerhet från de senare lagren av
staden. De föreställer vanligtvis kvinnor, och en del av dem är mycket
uttrycksfulla.
Begravningarna ägde rum i bostadshusen, man kan nästan säga att man sov på
familjegraven.
Relieferna föreställer dels tjurhuvuden, dels figurer som ser ut som
människokroppar med benen och armarna och benen utsträckta. Huvuden har i
samtliga fall avlägsnats, så det är inte helt möjligt att avgöra om det var
människokroppar. Den förste utgrävningsledaren, James Mellaart, ansåg att de
var kvinnoavbildningar och föreställde gudinnor. Ian Hodder tror istället att
de är avbildningar av djur.
Väggmålningarna har ofta abstrakta geometriska mönster, men ibland föreställer
de människor som utför olika aktiviteter. Bland annat återfinns jaktscener. Det
finns också en bild som ser ut som ett vulkanutbrott. Möjligen föreställer den
vulkanen Hasan Dag, som ligger i närheten av Çatalhöyük.
Det finns inga tecken på att Çatalhöyük invaderades någon gång under sin
1400-åriga existens. Det finns jaktbilder i konsten, men inga bilder av våld
emellan människor
James Mellaart och Ian Hodder har olika perspektiv på den stad de båda har
bidragit till att bli kända för oss. Ian Hodder betonar stadens egalitära
karaktär, och anser att den präglades av materiell jämlikhet, och dessutom av
jämställdhet mellan kvinnor och män. Mellaart betonar istället religion och
kult, och anser att den dominerades av kvinnliga gudomligheter. Detta i sin tur
anser han avspeglar ett samhälle där kvinnor hade mer makt än män.
Jag har redan nämnt de reliefer som Mellaart såg som gudinnebilder, men som
Hodder ser som djurbilder.
Men dessutom tillkommer de välgjorda figuriner som oftast föreställer kvinnor.
(Av de mer välgjorda figuriner som återfanns under Mellaarts utgrävning,
föreställde 33 kvinnor, och bara 8 män. /en förteckning finns i Mellaart 1967:
202- 203/).
Att dessa figuriner hade en stor betydelse för de som tillverkade dem verkar
uppenbart om man fördjupat sig i bilderna. De är ofta oerhört uttrycksfulla.
Den mest kända är den som föreställer en kvinna, som sitter på en tron eller
stol, med händerna vilande på leoparder. Det finns även andra bilder från
Çatalhöyük med kvinnor kopplade till leoparder. Liknande bilder återfinns även
i Hacilar, som existerade kanske 1000 år efter Çatalhöyük.
Det som får mig att ganska så tveklöst ansluta mig till gudinneteorin är de
oerhörda likheterna mellan dessa tidiga figuriner och senare avbildningar av just
den anatoliska gudinnan Kybele. Sex tusen år efter att Çatalhöyük övergavs
gjordes i romarriket avbildningar av Kybele som på det mest kusliga sett
påminner om den kända figurinen från Çatalhöyük. Och många andra romerska och
grekiska skulpturer av Kybele är förbluffande lika figurinerna från Hacilar….
Çatalhöyük har sin magi. Gudinnetroende vallfärdar varje år till
Çatalhöyük för att få uppleva gudinnans närhet. Men de är inte de enda
som påverkats av magin. Ian Hodder själv har beskrivit hur gripen han
blev redan av Mellaarts beskrivning av Çatalhöyük. Och i sin bok ”The
domestication of Europe” 1990, skriven flera år innan hans utgrävningar
i Çatalhöyük startade, beskriver han till och med sin relation till den
neolitiska staden på detta gåtfulla sätt: ”Çatalhöyük and I, we bring
each other into existence. It is in our joint interaction, each
dependent on the other, that we take our separate forms”.
8000 år efter att den övergavs, har Çatalhöyük
börjat avslöja sina hemligheter för oss. Om vi har förmågan att ta oss till
det, kan vi kanske här lära oss en hel del, inte bara om denna specifika stad
för 8-9000 år sedan, utan om vad vi en gång var, och vad vi en gång kan bli.
Litteratur.
Ian Hodder: The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük, Thames
and Hudson, London 2006
James Mellaart. Çatal Hüyük: a Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson,
London 1967