Kontroversiell arkeologi visar på samhälle utan förtryck

Krig, klassklyftor och kvinnans underordning - många vill förklara dessa fenomen som oundvikliga följder av "människans natur".

Socialister har en annan syn. Redan i boken "Familjens, privategendomens och statens ursprung" (1884) argumenterade Friedrich Engels för att hela mänskligheten i ett tidigare skede levt i samhällen där egendomen var gemensam och kvinnans ställning mycket stark. Sina uppgifter hämtade Engels från sin tids senaste rön inom antropologin.

Nedan publicerar Socialisten en artikel om en annan vetenskap som kan förklara mycket om bakgrunden till dagens världsordning, nämligen arkeologin. Arkeologen Marija Gimbutas har utan att själv vara marxist dragit liknande slutsatser som Engels. Men när det gäller klassamhällets införande i Europa för hon fram en egen intressant teori.

Att många av Marija Gimbutas slutsatser har ifrågasatts av hennes kollegor behöver inte betyda att hennes grundteser var felaktiga. Vi vet att många av de strider som förs med vetenskapliga förtecken i själva verket handlar om prestige eller ideologi.

Nya fynd från Jomon-kulturen, en stenålderskultur i Japan, styrker Gimbutas teorier om jämlika och fredliga stenålderssamhällen. Professor Yasuda Yashinori säger: "Principen att leva med naturens cykler och upprätthålla social jämlikhet - något som omhuldats i över tio tusen år i Jomon-periodens samhälle - är ingenting mindre än vad moderna människor längtar efter i en tid då jorden är hotad".

Före bronsåldern bestod Europa av egalitära och fredliga samhällen som dyrkade livet och den Stora Gudinnan. Det var arkeologen Marija Gimbutas bestämda uppfattning. Trots hårt motstånd från forskaretablissemanget stod hon styvnackat fast vid sina teorier om Gamla Europas kultur och hur den försvann.

När Marija Gimbutas, professor emeritus vid UCLA, dog i lymfkörtelcancer 1994 betraktades hon redan som en av 1900-talets mest inflytelserika och kontroversiella arkeologer. Under en tid då de flesta forskare nöjde sig med att samla, katalogisera och beskriva data vågade hon söka efter mening. Gimbutas ansåg att det går att finna meningen med den förhistoriska konsten och att förstå religionen. Konventionella forskare hävdade däremot att arkeologin bara kan beskriva den materiella urkunden från en kultur. Att ställa upp teorier om religion betraktades som spekulativt och ovetenskapligt.

"Det arkeologiska materialet är inte stumt. Det talar sitt eget språk och borde användas som den rika källa det är för att reda ut hur de andliga begreppen såg ut hos våra förfäder som levde före indoeuropéerna för många tusen år sedan", förklarade Gimbutas när hon försvarade den tvärvetenskapliga forskningsmetod hon själv benämnde arkeo-mytologi och som omfattade såväl lingvistik och folklore som arkeologi.

Hennes tolkningar av det förhistoriska materialet har väckt engagemang för fundamentala frågor som: Är krig oundvikliga? Har män alltid dominerat kvinnor och vilka är den västerländska kulturens rötter? Utanför de arkeologiska kretsarna betraktades hon som en intellektuell banbrytare och inspiratör, främst bland artister, konstnärer, feminister och andligt orienterade människor som hämtade näring till sitt skapande ur Gimbutas forskning.

Inga vapen

I stora drag går Gimbutas teori ut på att samhället i Sydöstra Europa för 6000-8000 år sedan var idealiskt på många områden. Några tecken på könsbetingad över- och underordning i dessa tidiga jordbrukarsamhällen kunde hon inte finna, vare sig i gravmaterial eller i andra lämningar. Hon ansåg också att det inte finns belägg för att det existerade någon annan hierarkisk uppdelning av människorna heller. Istället kännetecknades dessa samhällen av en egalitär struktur där de kulturella värderingarna präglades av ickevåld och vördnad för naturen och vars gudomar huvudsakligen kan beskrivas som feminina.

Denna slutsats drog Gimbutas eftersom man vid utgrävningar av forntida jordbrukarsamhällen vare sig funnit säkra tecken på befästningar, vapen eller annan krigsverksamhet. Däremot har arkeologerna grävt upp hundratusentals kvinnostatyetter och tonvis med vackert målad keramik.

Dessa fredsälskande, matrifokala samhällen gick under när beridna indoeuropéer, den västerländska civilisationens förfäder, invaderade och slog sönder kulturen, menade hon. Omkring 4400 före vår tideräkning gjorde det indoeuropeiska "Kurgan-folket" inryckningar i Europa från den ryska stäppen. Indoeuropéerna var våldsamma, kände ingen vördnad för livet eller naturen och dominerades av män. Gimbutas ansåg att dessa karakteristika har präglat den västerländska kulturen ända sedan dess och är orsaken till de politiska och miljömässiga kriser som nu hotar hela planeten.

Förhistorisk pornografi?

Ironiskt nog var det genom hennes tidigare arbeten om indoeuropéerna som Gimbutas skapade sig en position som en av världens ledande arkeologer, medan arbetet om det gamla Europa snarare har kastat en skugga över hennes rykte bland kollegorna. Själv upplevde hon arbetet om indoeuropéerna som en enda lång pina medan den senare forskningen kändes som en befrielse. Alla tusentals vapen som grävdes fram från de bronsåldersboplatserna gjorde henne så illa till mods att hon till slut inte ens klarade av att se sitt monumentalverk om dem, "Bronze Age Cultures in Central and Eastern Europe."

"Vapen, vapen, vapen! Det är otroligt hur många tusentals kilo dolkar och svärd som hittats från bronsåldern. Det var en grym period och en början till hur det är idag - man sätter på teven och det är krig, krig, krig på varenda kanal", var Gimbutas spontana reaktion när hennes tidigare verk fördes på tal.

Det var under arbetet med indoeuropéerna som hon kom i kontakt med de små statyetterna, oftast kvinnliga, från en period som föregick den indoeuropeiska. Eftersom dessa statyetter ofta var utrustade med överdimensionerade ändor, bröst och kön viftades de lättvindligt bort av en del arkeologer som någon slags förhistorisk pornografi, men Gimbutas var inte övertygad.

Förlorade vänner

Möjligheten att forska om statyetternas ursprung och betydelse kom när hon utnämnts till professor vid UCLA 1963, och 1967 startade hon utgrävningar i Jugoslavien, senare även i Grekland och Italien.

"När jag reste runt i Europa och besökte museer byggde jag upp en viss förståelse för hur kulturen sett ut före indoeuropéerna, före patriarkatet. Den stora frågeställningen för mig har alltid varit: Vad kan det här betyda? Det är så annorlunda. Målade lerkrukor till exempel, vacker keramik. Och så skulpturerna, men ingen skrev något särskilt om dem trots att de var så många, var man än grävde dök det upp hundratals", har Gimbutas berättat.

Hon kom fram till att statyetterna föreställde gudinnor och att deras överdimensionerade könsorgan inte hade erotisk innebörd utan snarare speglade en förbindelse med fortplantningen och naturen. När Gimbutas presenterade sina teorier i verket "Gods and Goddesses of Old Europe" 1974 värjde sig många ur arkeologins etablissemang mot såväl hennes metoder som slutsatser.

"Jag förlorade en del av mina vänner eftersom de ansåg att det är galenskap att tala om andlighet. För dem är arkeologin bara materiella ting; klimatet, förutsättningarna, jorden, husen och redskapen, det är allt", förklarade hon.

Gimbutas använde sina kunskaper inom mytologi och folklore som redskap för att levandegöra det arkeologiska materialet, ämnen som hon studerat i Litauen under ungdomsåren. Dessutom hade hon, enligt egen utsago, en läskapacitet som omfattade ungefär 20-25 europeiska språk vilket innebar att hon hade tillgång till stora delar av den östeuropeiska litteraturen.

Dunkla symboler

Inom akademin betraktades Gimbutas som det svarta fåret och kollegor som beundrat hennes tidigare arbeten ställde sig skeptiska till beskrivningarna av det gamla Europa. De flesta arkeologer ansåg generellt att hon dragit alltför långsökta slutsatser i sina tolkningar än vad som rimligen borde kunna utläsas ur grundmaterialet. Många av dem tror också att det som fångat allmänhetens intresse för Gimbutas forskning var hennes sätt att lägga fram omtvistade spekulationer som fakta.

Ian Hodder, professor vid universitetet i Cambridge, forskar inom ett ämnesområde inom arkeologin som i viss mån överlappar Gimbutas. Han har förvisso sagt att hennes arbete är "extremt viktigt" eftersom det utgör en "sammanhängande och vittomspännande översikt" men han avfärdade samtidigt hennes tolkningar av symbolerna i det arkeologiska materialet.

"Hon betraktar en krumelur på en kruka och påstår sen att det föreställer ett ägg eller en orm och studerar hon kvinnostatyetter påstår hon att de föreställer modergudinnor. Jag tycker verkligen inte att det finns särskilt mycket belägg som stöder en sådan tolkningsnivå", förklarade Hodder sin kritik.

Ruth Tringham, känd forskare i arkeologi från universitetet i Berkeley, menade att innebörden hos symbolerna från dessa tidiga samhällen är alldeles för dunkla för att det ska vara möjligt att dra några definitiva slutsatser.

"Själv skulle jag aldrig skriva `Detta är den uppenbara slutsatsen' - det finns inget som är uppenbart i det vi skriver. Vad vi än skriver om menar vi snarare att `Det kan vara såhär, men det kan också vara såhär'. Problemet är att allmänheten inte attraheras av ett så tvetydigt tänkande", hävdade hon.

Ointresserade av mytologi

Gimbutas besvarade kritiken utifrån ett filosofiskt resonemang och med den självsäkerhet som kännetecknade henne:

"Det finns en uppfattning som talar för att religion inte kan rekonstrueras, att det till och med är slöseri med tid att ens tala om religion eftersom arkeologer inte kan någonting om det. Kanske beror det på att de inte är tränade. De är inte heller ett enda dugg intresserade av mytologi och ser bara den materiella kulturen. De vill inte se någonting annat; deras säkerhet ligger i att rekonstruera hur jorden brukades och hur keramiken tillverkades och det tillfredsställer dem.

I våra dagar finns det inga människor med visioner. De kan inte gå utanför gränsen för sin egen disciplin. För tillfället är arkeologer mest intresserad av utgrävningstekniker och vill vara väldigt exakta; använder datorer och en massa annat. Naturligtvis kan man komma till en del slutsatser genom att använda statistik, men har du som person inte några visioner - om du inte är poet eller konstnär - kan du inte se mycket. Du blir bara en tekniker och det är vad som sker i de flesta fall".

Marija Alseikaite Gimbutiene föddes 1921 i Litauens huvudstad Vilnius. Hon beskrev ofta sin uppväxt i de Litauiska skogarna som idyllisk. Föräldrarna var snälla och kärleksfulla, båda utbildade läkare med brinnande intresse för etnografi, folklore och historia. Modern var en av de första kvinnliga läkarna som utexaminerades i Schweiz, något som förmodligen påverkade Gimbutas syn på möjligheten för kvinnor att kunna studera och göra karriär.

In i motståndsrörelsen

Hon började sin högre utbildning i Kaunas och fortsatte sedan till universitetet i Vilnius 1940 för att ta magisterexamen trots andra världskrigets utbrott flera månader tidigare. Det var också vid den här tidpunkten hon gifte sig med sin tyske man.

Röda Arméns första ockupation av Litauen innebar att Gimbutas sorglösa tillvaro slogs i spillror. Många av hennes vänner och släktingar sändes till Sibirien, själv gick hon in i motståndsrörelsen och tvingades gå under jord. Kort därefter ryckte tyska trupper in i Litauen och med livet som insats gömde Gimbutas sin man som försökte undvika att bli inkallad i tyska armén och två judiska kvinnor i familjens sommarhus under ett helt år. 1942 lyckades hon trots allt ta sin magisterexamen.

När Röda Armén invaderade Litauen för andra gången 1944 insåg Gimbutas hon måste fly. Med ingenting annat än sin ettåriga dotter under ena armen och examensarbetet om litauiska begravningsriter i den andra tog hon sig med hjälp av falska papper ur landet tillsammans med sin man. Familjen lyckades ta sig till Wien i Österrike där Gimbutas återupptog sina studier och fem år senare avlade hon doktorsexamen vid universitetet i tyska Tübingen.

1949 emigrerade Gimbutas till USA med familjen som utökats med ytterligare en dotter under tiden i Tyskland. Hon arbetade till en början som obetald forskare på Peabody Museum vid Harvard universitetet och tvingades ta extrajobb på kvällar och helger för att klara familjens uppehälle. Bland annat klistrade hon fast torkade blommor på papper åt universitetets botaniska institution, knackade dörr och sålde uppslagsverk och pressade apelsiner i en fabrik.

Kvinnofientlig miljö

När Gimbutas vann ett stipendium 1953 kunde hon återgå helt och hållet till sin forskning och behövde inte längre jobba extra vilket upplevdes som en lättnad då hon dessutom blivit mamma för tredje gången.

Gimbutas var den enda kvinnliga arkeologen vid Harvard och vantrivdes svårt med den kvinnofientliga miljö som frodades där. På grund av sitt kön förbjöds hon att sätta sin fot i flera bibliotek och matsalar och blev upprepade gånger brutalt utslängd från olika universitetslokaler.

"Jag betraktades som en andra klassens människa eftersom jag var kvinna. Det gjorde mig illamående, verkligen illamående" har Gimbutas kommenterat tiden vid Harvard.

Trots alla svårigheter stannade hon vid sin post i tio år och sammanställde två av sina stora verk om Östeuropas förhistoria. Men, när hon 1962 fick chansen att undervisa vid Stanford lämnade hon Harvard och flyttade till Västkusten. För Gimbutas innebar den nya tjänsten och friheten från de stela attityderna på Harvard en nytändning i forskningsarbetet och 1963 utnämndes hon till professor i europeisk arkeologi vid University of California i Los Angeles, en post som hon stannade vid ända till pensioneringen 1991.

Ingen fördomsfri granskning

Istället för att enligt sedvanlig, vetenskaplig praxis granska fakta och mot den bakgrunden pröva om teorierna håller eller ej, har många arkeologer valt att psykologisera Gimbutas bakgrund som flykting och presenterat den som belägg för att hennes teorier om det fredliga gamla Europa och dess försvinnande inte är något annat än ett uttryck för hennes eget levnadsöde. Även det faktum att hennes studier av gudinnestatyetterna startade samtidigt som 68-rörelsen drog igång har kastat en skugga över hennes trovärdighet som forskare trots att hon aldrig varit engagerad i vare sig feministrörelsen eller hippiekulturen.

Gimbutas själv trodde att motviljan gentemot hennes teorier framförallt har berott på att hon uppmärksammats av feministrörelsen och att hennes forskning använts som slagträ i nutida debatter om patriarkatets diktatur visavi kvinnors rätt till makt. Ett tydligt exempel på detta är ett citat från en av den svenska arkeologen Elisabeth Rudebecks artiklar:

"Jag tillhör själv en av de som suckat, och suckar, över samtidens särartsfeminister och `Gimbutasianer', som ser belägg för kvinnlig makt i allt från s.k. Venusstatyetter till V-formade ristningar, ugglefigurer, bilder av huvudlösa gamar och tjurhuvuden"

Gimbutas dåliga rykte inom arkeologin grundar sig alltså mest på vad andra än hon själv använt forskningsresultaten till, vilket medfört att många arkeologer inte tar i hennes arbeten med tång ens mer än som avskräckande exempel om de vill betraktas som seriösa. I och med det har Gimbutas motståndare effektivt lyckats förhindra alla försök till fördomsfri granskning av fakta. Att etablissemanget så konsekvent och på så lösa grunder dömt ut Gimbutas teorier om Gamla Europa tyder sannolikt på att det finns en del sanning i de slutsatser hon dragit.

Rosalie Lindvall

Från Socialisten nr 56, januari 2002