Intervju med den argentinske marxisten Ramón Sarmiento

Arbetare styr själva i Argentina

År 2001 växte en enorm kamprörelse fram bland folket i Argentina. Man hade tröttnat på de drastiska försämringarna av levnadsvillkoren.

I december 2001 fylldes gator och torg av arga argentinare som med sina protester avsatte president De La Rua och hans regering. Men ur kampen växte också nya kontaktnät och folkliga samlingsplatser. Genom kvartersråd eller Asambleas Populares kunde folket demokratiskt utforma kampen och diskutera viktiga frågor.

När den regering som efterträdde De La Rua visat sig oförmögen att lösa de problem som drabbar folket, tvingades kvartersråden att axla ett allt större ansvar för samhällsutvecklingen. Man ockuperade tomma byggnader och användede dem till kulturcentrum eller som bostäder åt bostadslösa. Man öppnade vårdcentraler och skolor som lagts ner. Man organiserade matställen för att kunna ge mat åt dem som behövde det mest. Detta genom att pengar samlats in bland folket och genom att man pressat ägare till stora köpcentra att skänka mat. Ytterligare ett fenomen som vuxit ur denna rörelse är att människor svarat på fabriksnedläggningar genom att ockupera fabrikerna.

Om detta berättar Ramón Sarmiento medlem av den argentinska socialistiska organisationen El Militante. Intervjun gjordes i januari 2003:

- Arbetarna har dragit slutsatsen att de (fabrikerna) behöver öppnas igen för att de på så sätt ska kunna försörja sig, folk svalt faktiskt. Mer än 200 fabriker som var nedlagda eller hotades av nedläggning har ockuperats. Majoriteten av dessa är små och medelstora företag, eftersom några av de stora fabrikerna fortfarande fungerar och många av de andra stora flyttades utomlands för några år sedan. Majoriteten av arbetarklassen i Argentina arbetar i små och medelstora företag. Och det är de små och medelstora företagen som har lagts ned de senaste åren, det är det som har fått arbetarklassen på marsch. På många av dessa fabriker finns fortfarande maskinerna kvar. Ockupationerna är ett fenomen som omfattar mer än 15 000 arbetare.

Självklart så utför varje arbetare sitt gamla arbete, men med skillnaden att det nu inte finns någon arbetsgivare utan det är arbetarna själva som styr. Oftast är de organiserade i olika sektioner baserade på var i produktionskedjan de arbetar. Före ockupationerna fanns det förmän och arbetsledare som styrde och ställde över arbetarna i varje sektion. Nu diskuterar, beslutar och planerar istället arbetarna i varje sektion tillsammans uppläggningen av arbetet. Man har också veckomöten där alla arbetare på hela fabriken deltar och där man föreslår och diskuterar idéer, åtgärder och andra spörsmål som rör det dagliga arbetet i fabriken. Besluten fattas tillsammans. I många fall har en stor del av de pengar som tidigare gick ner i ägarnas fickor istället använts för att höja lönerna. I några fall har de som arbetar på fabrikerna tagit beslutet att alla där ska tjäna lika mycket, från advokaten och den som sköter bokföringen till de som står vid maskinerna.

På grund av att besluten fattas tillsammans och att alla är delaktiga upplever inte arbetarna arbetet som en tung börda, utan som något kreativt som de måste göra för att alla tillsammans ska kunna få det bättre. Samarbetsandan är stor, arbetare som är mer kvalificerade utnyttjar inte detta för att känna sig överlägsna och bli en ny elit, istället tar de tillvara sina kunskaper genom att överföra dem till de arbetare som kan mindre än de själva. Allt beror på den starka solidariteten mellan folk på arbetsplatserna och i bostadskvarteren. Allt sker genom kollektiva majoritetsbeslut.

Mellan de olika ockuperade fabrikerna har ett nära samarbete vuxit fram. Så här berättar Sarmiento om det:

- Ockupationerna är välkända. När arbetarna på ockuperade fabriker fick reda på att en annan fabrik ockuperats i närheten, eller någon annanstans, så sände de ut en delegation för att lära känna arbetarna i den nya fabriken. På det sättet lärde arbetarna på de ockuperade fabrikerna känna varandra. Detta utvecklades och de ockuperade fabrikerna står i kontinuerlig kontakt med varandra och har gjort gemensamma offentliga uttalanden där de bland annat informerade om att de skapat en samordningskommitté. Man har gemensamma möten där man diskuterar sina erfarenheter och stärker banden och koordinationen. Sedan finns ju så klart olika medier som Internet och tidningarna som kan ge publicitet åt fabrikerna, samarbetet och mötena. Ibland har de ockuperade fabrikerna nationella samordningsmöten för att diskutera sina erfarenheter, vinna stöd bland övriga befolkningen och organisera gemensam kamp mot regeringens och statens försök att motarbeta de ockuperade fabrikerna.

Ockupationerna möter som sagt också motstånd - från makthavare och fabriksägare. Detta kan ske dels genom att varorna från ockuperade fabriker bojkottas, genom att andra företag vägrar sälja produkter till dem eller genom att banker vägrar att ge lån. Men "i Argentina är krisen så stor att det finns borgare som vill sälja varor till vem som helst" berättar Sarmiento.

- Samtidigt så kompletterar många av de ockuperade företagen varandra och skapar nätverk emellan sig så att de olika fabrikerna kan få de varor de behöver. De har hittat alternativa kanaler för att köpa råmaterial och för att sälja sina produkter. Faktiskt är det så att många av dessa fabriker säljer sina produkter till utlandet. De gör kampanjer gentemotgrannarna och småhandlarna i de olika bostadsområdena och förklarar att de har ockuperat sina fabriker och på det sättet kan de sälja sina produkter.

Men i andra fall går motståndet mot ockupationerna betydligt längre än till bojkott.

- Det har gjorts många försök att kasta ut arbetarna, polisen har skickats till fabrikerna många gånger. De har till och med betalat skurkgäng för att försöka ta tillbaka fabrikerna till de gamla ägarna.

Också mot detta har folket funnit sätt att kunna försvara sig. Så här berättar Sarmiento:

-Ett samarbete har utvecklats mellan arbetarna på de ockuperade fabrikerna, de arbetslösas egna organisationer, så kallade piqueteros, och kvartersråden. När man misstänker att polisen ska komma för att slänga ut arbetarna så formar grannar, arbetarna, arbetslösa och piqueteros en mänsklig mur som hindrar polisen från att komma fram. Ibland har det lett till handgemäng med polisen. Fram till nu (januari 2003) har polisen inte lyckats ta tillbaka en enda fabrik. De lyckades ta tillbaka en fabrik eftersom de kom tidigt i gryningen och grannarna togs med överraskning. Kort därefter omringades fabriken av hundratals med grannar och arbetarna, vilket tvingade polisen att överge den och arbetarna ockuperade åter sin fabrik.

Det argentinska folket har alltså en fantastisk förmåga att hitta lösningar på problem och försvara sina fabriker. Men alldeles oavsett denna förmåga är motståndet från kapitalstarka multinationella krafter i längden allt för stort - så länge den folkliga kampen är begränsad i sin spridning - så länge det kapitalistiska systemet i det stora hela fortsätter att fungera.

- Fabriksockupationer är ett medel, men det är helt otillräckligt om det inte sprider sig till hela samhället. På lång sikt kommer nämligen kapitalisterna att kunna ruinera dessa ockuperade företag genom bojkott eller så kommer kapitalismens kris att ruinera dem. Om krisen fortsätter och fördjupas och majoriteten av folket bara blir fattigare och fattigare så kommer de inte ha pengar att köpa lika mycket produkter. Så även om arbetare ockuperar ett företag, får igång produktionen och får tag i råvaror - hamnar de i kris och går under om de inte lyckas sälja sina produkter.

Det enda som kan ge den stora majoriteten i samhället möjlighet att njuta av en värdig framtid är genom att den stora majoriteten själv tar kontroll över samhällets produktivkrafter, de krafter som de själva skapar och får att fungera genom sina händers och hjärnors arbete. Av denna anledning är det avgörande att fabriksockupationerna inte stannar vid de företag som hittills ockuperats utan att hela arbetarklassen tar det som ett föredöme och gör samma sak. Till syvende och sist handlar det om att förändra hela samhället, nerifrån och upp. Det som en sektor av arbetarklassen gjort, måste sprida sig i hela klassen. Att vi tar kontrollen över bankerna, storföretagen och den offentliga sektorn. Om löntagarna på detta sätt tar makten så finns ju inte längre möjligheten till bojkott.

Sarmiento ser alltså fabriksockupationerna och den övriga folkliga rörelsen som ett frö till en helt annan typ av samhällssystem.

- Det vi ser nu är bara början på en process. När arbetarklassen i sin helhet börjar tro på socialism så kan vi ockupera resten av företagen och störta detta borgerliga politiska system för att ersätta det med ett system med demokratisk socialism genom kvarters- och fabriksråd.

En sådan förändring kan inte begränsa sig till ett enda land, utan måste spridas internationellt. Arbetarna i de allra flesta länder står inför samma problem. Om den internationella arbetarklassen skulle se en socialistisk revolution genomföras i ett land, så säger oss erfarenheten att det skulle stimulera kampen för att uppnå samma sak i alla andra länder.

Detta är en förändring som även berör människor på ett personligt plan.

- Folk erfar en inre revolution och uppför sig på ett sätt som de inte gjorde för ett år sedan. Detta gör att en revolutionär situation inte bara, om revolutionen triumferar, skapar förutsättningar för ett bättre samhälle där ingen exploatering sker, utan att den också utvecklar människors personlighet. Förutom att människors värdighet stärks så ökar också känslorna och omtanken för andra.

Ny president under press

Sedan denna intervju gjordes har peronisten Nestor Kirchner valts till president i Argentina. Redan innan Kirchner blev vald hade han profilerat sig som en "vänsterperonistisk" kandidat mot högerperonisten Menem. Efter valet har han försökt distansera sig från den öppet nyliberala politik som hans föregångare bedrivit, och har gjort vissa eftergifter till arbetarklassen. Dessa eftergifter måste ses mot bakgrund av det oerhörda tryck som finns från stora delar av den argentinska befolkningen, som förväntar sig en ny politik efter två år av folkliga mobiliseringar. I sitt invigningstal angrep han hårt "nyliberalismen" och utlovade en politisk förändring. Vid hans invigning till president närvarade för övrigt Lula, Chavez och Fidel Castro, vilket ökade känslan av ett nytt klimat.

Och det är sant att Kirchner börjat genoföra upprensningar inom militärens och polisens hatade ledarskap, tillkännagivit massiva projekt för byggande av bostäder och satsning på infrastruktur, att vissa kontrakt med privata företag sagts upp och att regeringen förklarat att den tänker stärka banden med den ekonomiska pakten med Brasilien, MERCOSUR, en pakt med en viss udd mot USA:s ekonomiska dominans.

Dessa åtgärder är inte riktade mot kapitalismen, utan sägs ha syftet att skapa en "nationell kapitalism", vilket är en utopi i dagens värld. Kirchner har mycket riktigt lovat att fullfölja betalningarna till IMF och har utfäst sig att inte re-nationalisera privatiserade företag.

Trots detta har Kirchner skapat vissa förväntningar hos stora delar av befolkningen. Men om Kirchner verkligen skulle vilja infria dessa förhoppningar skulle han skapa ett genuint program för offentliga arbeten, bryta med IMF och stoppa betalningarna av lånen, re-nationalisera de privatiserade företagen, höja arbetarnas löner och - i slutändan - nationalisera storföretagen och bankerna.

Erik Rodenborg

Från Socialisten nr 64, augusti 2003