Argentina ett exempel på
Kampvåg med nya inslag
På ytan verkar de dramatiska händelserna i Argentina under de senaste månaderna vara unika. Vilket annat land har haft världshistoriens största betalningskris och sett fem presidenter fällas på tolv dagar av kastrulldunkande demonstranter?
I själva verket är händelserna i Argentina en del av en kampvåg som har svept genom den tredje världen de senaste åren och nu även nått Sydeuropa. En våg som kan markera början till slutet för kapitalismen om inte misstagen från förra vänstervågen på sjuttiotalet upprepas. Låt oss därför börja med att se tillbaka innan vi ser framåt.
Förra vänstervågen
Förra vänstervågen började i slutet av 60-talet. Precis som nu började revolten bland ungdomar. Precis som nu var det i första hand globala orättvisor som stod i centrum för protesterna. Men från och med maj -68 i Frankrike stod det klart att alla som hade avskrivit den europiska arbetarklassen som förborgerligad och amerikaniserad, hade fullständigt fel. Tio miljoner arbetare ockuperade fabrikerna i Frankrike och de Gaulle flydde till Tyskland för att se om han kunde lita på de franska trupperna i Tyskland för att slå ned revolten.
Efter det spred sig rörelsen från land till land under en period av ungefär 15 år. Diktaturerna i Grekland, Spanien och Portugal föll. The (London) Times deklarerade att "kapitalismen var död i Portugal". I bland annat Italien och Storbritannien utkämpades stora strider och i USA stoppade arbetarklassen kriget i Vietnam.
I Sverige antogs Rudolf Meidner löntagarfonder på LO:s kongress 1976. På DN:s löpsedel stod det "Revolution i Sverige" och Expressen skrev "Är detta Sveriges farligaste man?" över en bild på Meidner. Efter 25 år skulle fonderna få majoritet i storföretagen. På kongressen var det en fantastisk stämning. I LO-tidningen skrev man "Nu tar vi över".
Men det blev ingen socialism av allt detta. Första tecknet på vågens slut var Mitterand-regeringens kovändning i Frankrike 1981. Socialistpartiet och Kommunistpartiet hade för första gången i Frankrikes historia fått en egen majoritet i valet och det på ett mycket radikalt reformprogram. Men efter drygt ett år hade Mitterand backat och börjat genomföra åtstramningar. I och med Thatchers seger över de brittiska gruvarbetarna 1985 försvann det sista hoppet om socialism från arbetarklassens breda skikt.
Högervågen
En sak är säker, orsaken till detta var inte arbetarklassens bristande kampvilja. Gång på gång visade man sig vara beredd att ta strid inte bara mot kapitalismens orättvisor, utan också för socialismen. Men man lyckades inte hitta någon framkomlig väg. Detta innebar oundvikligen att man efter ett tag passiviserades och försökte hitta individuella lösningar på de problem man brottades med. Man jobbade längre, försökte få befordran på jobbet, skuldsatte sig, tog sig mera tid för att fixa det egna hemmet, osv. Så fick vi åttiotalets 'högervåg'. Det var dock inte en högervåg som innebar att de flesta arbetare ändrade sina grundläggande värderingar. De flesta var fortfarande emot klassamhället och för ett rättvist jämlikt samhälle, men de tystnade och högern dominerade scenen. Arbetaraktivisterna lämnade arbetarpartierna och ledningen tog ett antal steg till höger, vilket ytterligare påskyndade processen av medlemsminskning. Och allt fler arbetare "kände inte igen" sitt parti.
Sovjetunionens kollaps
Mot slutet av 80-talet började dock kampen åter komma igång. Som vanligt när arbetarklassen misslyckats på det ena fältet (det politiska) återkom man på ett annat (det fackliga). I slutet av 80-talet blev det omfattande strejker mot försämringar i länder som Italien, Spanien, Tyskland och Grekland. I Storbritannien fälldes Thatcher till slut av en civil olydnadskampanj som innebar att miljontals vägrade betala den nya och orättfärdiga lokalskatten (poll tax). Även i Sverige genomförde till exempel SIF och Banktjänstemännen bittra strider. Snart skulle striden åter ha förflyttats till det politiska planet och kampen för ett nytt samhälle, speciellt när världsekonomin åter gick in i lågkonjunktur i början av nittiotalet.
Styrkeförhållandena
Men styrkeförhållandena internationellt hade på ett dramatiskt sätt ändrats till arbetarklassens nackdel på grund av Sovjetunionens kollaps. Mot slutet av 80-talet var det förstås knappast längre så att många arbetare hyste någon större tilltro till den stalinistiska diktaturen där, men man hade ändå sett planekonomin som ett alternativ till kapitalismens orättvisor och kaos. Många såg socialismen som en kombination av västs demokrati med delar av östs planekonomi. Löntagarfonderna i dess ursprungliga form var ett försök att realisera detta. Helt plötslig verkade detta inte längre möjligt, efter det att den ena regimen efter den andra i öst slog in på den kapitalistiska vägen. Högern stärkte ytterligare sin makt i arbetarrörelsen och ledningen började nu offentligt ansluta sig till en social-liberal linje. Av förståeliga skäl lämnade allt fler arbetare arbetarpartierna.
Utvecklingen i den underutvecklade delen av världen har varit tätt sammankopplad med den industrialiserade världen, både under förra vänstervågen och den efterföljande högervågen. Under 70-talet avskaffade många länder (Vietnam, Kambodia, Laos, Angola, Mozambique, Etopien, Afganistan med flera) kapitalismen och feodalismen. Även i många andra länder som Indien, Pakistan, Chile och Zimbabwe växte starka vänsterrörelser som utmanade makten. De flesta gjorde statliga ingripanden i ekonomin. Många kapitalistiska regeringar kallade sig "socialistiska" även om de inte var det, eftersom de försökte göra sig populära på det sättet.
Sovjetunionens roll
Sovjetunionen hade en stor effekt på hur vänstervågen utvecklades i de underutvecklade länderna. Sovjetunionen var en mäktig kraft i början på 70-talet med en stabil tillväxt. Både Ryssland och Kina hade innan de avskaffade kapitalismen varit länder som dominerades av imperialismen. Tack vare planekonomin var Ryssland och Kina de enda länderna som hade lyckats dra sig ur imperialismens klor och lyfta levnadsstandarden avsevärt för hela befolkningen. Då var det fullt tänkbart att Sovjetunionen skulle gå om USA som den starkaste ekonomiska och militära makten på jorden.
I många fattiga länder såg man den stalinistiska diktaturen som det enda sättet att ta sig ur den kapitalistiska misären. Även delar av den borgerliga statsapparaten, till och med militären (speciellt bland officierarna på mellannivå) kände av Sovjetunionens dragningskraft. De såg den planerade ekonomin som garanten för en ekonomisk tillväxt och diktaturen som garant för att de själva skulle ha en privilegierad ställning. På initiativ av delar av militären, och med stöd från befolkningen, avskaffades kapitalismen i länder som Syrien, Etiopien och … Afghanistan.
Av liknande skäl anslöt sig också de småborgerliga gerillarörelserna i Vietnam, Angola, Moçambique med flera länder till Sovjetunionen efter maktövertagandet. Afghanistan var den sista staten som blev stalinistisk innan vinden vände, de stalinistiska staterna nedmonterades en efter en och IMF släpptes in. Liberalismen i dess "nya" eller "sociala" skepnad fick fria händer i nästan hela världen.
Facit
Nu, 10 år senare, kan vi se vad detta har inneburit. För större delen av världen har det varit en absolut katastrof. I Afrika, Östeuropa, stora delar av Asien och inte minst i Latinamerika har en massiv utslagning av den inhemska industrin och jordbruket skett. Man har tvingats öppna sina gränser, men naturligtvis har den inhemska produktionen varit oförmögen att konkurrera med multinationella jättar. Den offentliga sektorn har avreglerats och privatiserats, det vill säga plundrats, och klyftorna har ökat enormt.
Enbart en litet antal länder som Kina, Sydkorea och Taiwan har lyckats förbättra situationen. (Dessa länder är för övrigt de platser där IMF har haft minst att säga till om.) I de utvecklade länderna har vi under 90-talet haft en sladdrig konjunkturuppgång som kännetecknats av nedskärningar, misslyckade privatiseringar och avregleringar, massarbetslöshet, längre arbetstider, mindre att säga till om på jobbet och intensivare arbete.
Men nu har revolten mot liberalismen faktiskt pågått i flera år. Den startade i den globala kapitalismens svagaste länkar och hitintills har den i sitt bredaste uttryck svept igenom Albanien, Indonesien, Ecuador, Algeriet, Bolivia och nu Argentina. Och vi ser i Italien, Grekland och Spanien de första tecken på att massrevolten håller på att nå Europa.
Revolten är revolutionär. Detta betyder inte att barrikader byggs och blod flyter på gatorna. Det betyder framfö rallt att arbetarklassen i miljontal aktivt griper in i händelseutvecklingen och skakar om hela samhällets grundvalar. Nu kan vi börja ana konturerna och se både skillnaderna och likheterna med 70-talet.
Demokratiska församlingar
Under loppet av 2 år genomförde arbetarklassen i Argentina inte mindre än 8 generalstrejker. Den senaste, den 11 december, utlystes av en vänsterutbrytning ur den fackförening som domineras av peronisterna (den största i Argentina). Därefter tvingades peronistfacken genom trycket underifrån att stödja det som kom att bli den största generalstrejken någonsin.
I
arbetarkvarten har "asambleas populares" vuxit upp som svampar
ur jorden. Dessa församlingar är ett slags massmöten där
alla tillsammans genom en demokratisk diskussion fattar besluten om kampens
utveckling. Nu har dessa församlingar börjat sluta sig samman
på lokal och nationell nivå och utgöra en slags alternativ
statsapparat till den gamla statsapparaten. Dessa församlingar sjuder
av liv och är sättet genom vilket arbetarna aktivt och dagligen
kan bestämma över utvecklingen.
Gamla statsapparaten
Jämför detta med den gamla statsapparaten. Den kontrolleras av högt betalda tjänstemän länkade genom utbildning, klassbakgrund och korruption till överklassen och ett parlament som utses då och då i val där pengar, borgerligt kontrollerad media och hela det gamla politiska skiktet väger tungt. Liknande kommittéer växte också upp under kampen i Ecuador, Algeriet, Indonesien och Albanien.
Dessa folkliga kommittéer härstammar i rakt nedstigande led från kommunerna i Paris och Lyon 1871, sovjeterna i Ryssland 1905 och 1917, arbetar- och soldatråden i Tyskland 1918, trade councils i Storbritannien 1926 och arbetarkommittéerna i Kina 1927.
Detta är en stor skillnad jämfört med 70-talet. Kampen i u-länderna drevs då framförallt av olika gerillarörelser och kommunistpartier. Dessa var inte alls uppbyggda på samma demokratiska sätt. Tvärtom var de väldigt toppstyrda. Kommunistpartierna ledning var helt enkelt ett verktyg för den stalinistiska byråkratin i Moskva (eller Beijing). Gerillarörelserna var mer självständiga, åtminstone innan de tog makten, men deras kamp fördes av en beväpnad elit. Befolkningens, framförallt böndernas, roll var att förse dem med mat, skydd och nya kämpar. De breda arbetarskikten i städerna skulle stå vid sidan om och heja på.
Orsakerna till olikheterna
Det finns två orsaker till att kampen tar nya banor idag. Huvudorsaken är Sovjetunionens kollaps. Kommunistpartiernas inflytande har rasat. Dessa partier utövade en stark broms på arbetarklassens demokratiska organisering och förrådde arbetarnas försök att ta makten vid ett otal tillfällen. Behöver man säga mer än att Kommunistpartiet på Kuba stödde diktatorn Batista som störtades av Castro?
Men Sovjetunionens kollaps har också haft en effekt på gerillarörelserna, där det har funnits en bredare grogrund för dem, som till exempel i Colombia. På 70-talet var de flesta befrielserörelserna helt beroende av Sovjetunionen (eller Kina) för att få pengar och vapen. Nu finansierar gerillan i Colombia sin verksamhet genom narkotikahandel, någonting som knappast gör dem till en attraktionspol för arbetarklassen i vare sig Colombia eller någon annanstans. Gerillakampens nedgång har öppnat fältet för arbetarklassens egen kamp.
Venezuela
Trots Sovjetunionens fall har dock idén om Sovjetunionen åter fått en viss dragningskraft. Detta om inget annat är ett symptom på att kapitalismen är helt oförmögen att lösa ens de mest elementära behoven hos befolkningen i många u-länder och att man har börjat söka efter alla möjliga alternativ. I Venezuela lever 80% under fattigdomsgränsen trots att Venezuela är världens fjärde största exportör av olja. Amerikanska och franska oljebolag betalar enbart 1 % av sina avgifter till den venezuelanska staten.
1998 vann Hugo Chavez en jordskredsseger i presidentvalet. Chavez är en f d officer i fallskärmsjägarna som försökte ta makten med en kupp i början av 90-talet och satt fängslat 1992-94. Han har börjat röra sig mot stalinistiska idéer. Samtidigt som han koncentrerar allt mer makt i sina egna händer, har han föreslagit omfattande jordreformer, höjt skatterna, försökt utöka den statliga kontrollen över den livsviktiga oljeindustrin, kallat till massdemonstrationer mot borgar- och jordägarklassens protester och haft täta kontakter med Fidel Castro. Detta är första gången sedan Afghanistan 78-79 som vi har sett en sådan utveckling! Men Venezuela har en stark arbetarklass som kommer att bromsa utvecklingen mot diktatur. Dessutom existerar Sovjetunionen bara som ett minne och kan inte vara någon alternativ handelspartner och USA skulle göra allt för att stoppa utvecklingen. Det mest troliga är därför att Chavez utveckling mot stalinism bryts, trots att 82.6% av befolkningen i en av de senaste opinionsundersökningarna (publicerad i den borgerliga tidningen Nation) ansåg att Venezuela var "på väg mot kommunismen".
Arbetarklassen starkare
Den andra orsaken till att kampen idag går i andra banor än på 70-talet är att arbetarklassen är starkare idag trots allt snack om "informationssamhället". Under de senaste decennierna har enligt OECD den "traditionella" industriarbetarklassen i u-länderna ökat från 285 miljoner (1980) till 407 miljoner (1994). Detta är ett resultat av de investeringar som multinationella företag har gjort där för att utnyttja låga löner och skatter. Åtminstone i de länder som inte har kollapsat i totalt kaos som många länder i Afrika gjort.
I Latinamerika har detta inneburit en snabbare tillväxttakt än under 80-talet. Tillväxten ökade från 1% till 3%, men samtidigt har fler förlorat jobben och fler har blivit fattiga. Detta beror på att den offentliga sektorn har monterats ned, och till exempel att majsbönderna i Mexiko inte har kunnat konkurrera med de amerikanska bönder, som producerar majs på högteknologiska jättefarmer. Kostnaden för majs från USA blir en bråkdel av den mexikanska.
Utrymmet för en gerillarörelse som baserar sig på bönderna är starkt begränsat. I Mexiko har Zapatist-gerillan satsat på marknadsföring snarare än väpnad kamp. Den väpnade kampen begränsades till några få dagar i allra första början. Detta är inte så konstigt eftersom Mexiko är ett land där de allra flesta bor i städerna. Huvudkampen som sker där är traditionell klasskamp. Resultatet av kampen kommer antingen att vara en klassisk arbetarrevolution (där arbetarklassen kollektivt och demokratiskt tar över makten) eller en borgerlig kontrarevolution.
Mellanskikten
Förutsättningarna för att en arbetarrevolution ska lyckas är idag bättre än någonsin. Inte bara på grund av Sovjetunionens kollaps och att arbetarklassen är starkare, utan också på grund av att utvecklingen i mellanskikten (småföretagare, tjänstemän på mellan och även i viss utsträckning högre nivå) och bland de arbetslösa har bundit dem allt närmare arbetarklassen. Aldrig tidigare har de i så stor skala och så dramatiskt tagit strid mot en borgerlig regering som i Argentina idag.
Argentina var på 40-talet ett av de tio rikaste länderna i världen. Ett stort mellanskikt utvecklades i samhället. Nu har IMF lyckats med vad ingen annan har lyckats med tidigare - att drastiskt utarma även mellanskikten till förmån för det internationella kapitalet och en liten elit i landet. Ändå är det arbetarklassen som i kraft av sin roll i produktionen och sin kollektiva medvetenhet kommer att vara avgörande för framtiden.
Men om inte arbetarklassen finner en väg till ett nytt socialistisk samhälle som även kan lösa mellanskiktens problem, kommer mellanskikten att söka lösningar hos högerdiktaturer igen. I Chile i början av sjuttiotalet spelade bland annat åkeriägare en betydelse roll i att sabotera ekonomin för den demokratiskt valda vänsterregeringen.
Arbetslösa
Även de arbetslösa invånarna i Argentinas slumområden är mycket närmare knutna till arbetarklassen än de som på sjuttiotalet fortfarande hade sina rötter i landsbygden och försörjde sig med svartarbete och kriminalitet i städerna. På kort tid har uppemot 20% av arbetarklassen blivit arbetslösa. Skillnaden märks inte minst på de nya kampmetoderna. Det som kallas plundring är ofta en form av expropriering. Det är sällan man ger sig på små affärer, utan det är oftast de stora multinationella företagen där uppemot ett tusental personer samlas utanför. Sedan skickar man in en delegation som begär mat och förhandlar med den ansvarige i affären tills man får vad man behöver. De arbetslösa, "piqueteros", har också organiserat "vägtullar" och har nu börjat sluta sig samman över hela Argentina. Nyligen samlades 4000 valda ombud för piqueteros för att diskutera vägen framåt.
Industriländerna
Även i de utvecklade länderna har Kommunistpartierna släppt sitt förlamande grepp om arbetarklassen. Både i Frankrike -68 och i Portugal -74 spelade Kommunistpartiet en avgörande roll för att hindra en fredlig övergång till socialismen. I båda fallen låg makten så gott som i arbetarklassens händer efter mäktiga spontana rörelser och allt som behövdes var att arbetarklassens ledning skulle samla ihop trådarna och knyta ihop det hela. Men det sista Sovjetunionen ville ha var ett exempel på demokratisk socialism. Det skulle ha fått marken att skaka också under deras diktatur. De föredrog att återlämna makten till borgarklassen i väst. En sådan roll kan dessa partier knappast spela idag.
Arbetarklassen i de utvecklade länderna har också stärkts. Visserligen har den traditionella industriarbetarklassen bara ökat från 112 miljoner (1970) till 113 miljoner (1994) enligt OECD, men "servicesektorn" och tjänstemännen inom industrisektorn har fått villkor som inte avsevärt skiljer sig från industriarbetares.
Socialdemokratiska partier
De socialdemokratiska partierna är inte heller desamma som de var under förra vänstervågen. Den vågen började mot slutet av en lång period av kraftig ekonomisk uppgång. Den föddes inte av en svår ekonomisk situation utan av en insikt bland arbetare att trots stora förbättringar så kvarstod diktaturen på arbetsplatsen och klassamhället i stort. Den långa uppgången hade gett reformer och stärkt arbetarklassens självförtroende. Nu nöjde man sig inte längre med att avancera från gårdagens bröd till dagsfärska bullar, nu ville man ha hela bageriet. I Sverige talade man om tredje steget. Från social och politisk demokrati skulle man gå vidare till ekonomisk demokrati.
De socialdemokratiska ledarna hade skaffat ett stort förtroende på grund av de många reformer som genomförts. När de hävdade att arbetarklassen inte behövde kämpa själv för att genomföra socialism, utan bara kunde överlämna detta arbete till ledningen, lyssnade man och avblåste den egna kampen.
Men i mitten av sjuttiotalet vände den ekonomiska utvecklingen. Det blev ingen socialism genom reformer, det blev inte ens några reformer. Det blev bara försämringar som genomfördes eller stöddes av socialdemokratiska ledare. I dag har ledningarna för de socialdemokratiska partierna internationellt inte till närmelsevis samma auktoritet som då.
Borgarnas nedgång
De flesta människor är helt enkelt trötta på högerpolitik, vem som än genomför den. I Storbritannien anser bara 16% av väljarna att det är någon större skillnad mellan Labour och Konservativa och därför var valdeltagande ett rekordlågt 60% i förra valet. I USA är det sedan länge mindre än hälften som röstar. I Sverige har socialdemokraterna i de senaste opinionsundersökningarna ensamma mer än alla de fyra traditionella borgerliga partierna, men någon entusiasm finns inte för regeringens politik och partiet har under andra hälften av 90-talet tappat nästan 100 000 medlemmar. Antagligen kommer antalet valaktivister för partiet att vara bland det lägsta någonsin, trots att man kanske får en av de största valsegrarna någonsin.
Samtidigt som den objektiva basen för reaktionen har förminskats, så är på sätt och vis reaktionen farligare än på sjuttiotalet. Den liknar allt mer de reaktionära krafterna som fanns i u-länderna på 70-talet. Medan nederlaget för revolten i Frankrike -68 eller Portugal -74 innebar att socialism inte genomfördes, så innebar det ändå förbättringar för arbetarna. Kapitalisterna skyndade sig att lugna ner situationen genom att erbjuda stora lönehöjningar och förbättrade arbetsvillkor efter nederlagen. Det hade man råd med i de utvecklade länder under och omedelbart efter det stora ekonomiska uppsvinget (som varade från början av 50-talet till mitten av 70-talet).
Hela samhället och samhällsdebatten förflyttade sig flera snäpp till vänster. I Sverige stod till och med centerns ungdomsförbund (det i särklass största borgerliga ungdomsförbundet) för en kritik av den socialdemokratiska regeringen från vänster. I u-länderna var situationen en annan. Där polariserades samhället allt mer mellan höger och vänster. Högern gick åt höger och vänstern åt vänster. Arbetarklassens nederlag ledde till brutala militärdiktaturer i till exempel Chile, Argentina och Pakistan.
Polarisering
Vi står nu inför en liknande utveckling i de utvecklade länderna. 25 år av svag ekonomisk utveckling och ökad internationell konkurrens har drastiskt minskat utrymmet för reformer och allt större delar av borgarklassen kommer att förespråka en "hård" istället för en "mjuk" lösning på sociala konflikter. Istället för 70-talets allt starkare vänstervåg kommer vi att se en tendens att konflikterna blir allt skarpare och samhället kastas mellan framgångar för arbetarklassen och mörk reaktion, om inte arbetarklassen lyckas ta makten.
Sammantaget finns det ett grundläggande missnöje med högerpolitik som väntar på att explodera även i de utvecklade länderna. Och kampen i u-länderna fortsätter. Förutsättningarna för socialismens seger är goda eftersom många av 70-talets bromsklossar är borta eller försvagade. Men räcker det?
Ett stort hinder finns kvar. Arbetarklassen kan inte ta makten utan en demokratiskt utsedd ledning som samordnar kampen. I många u-länder finns det inga arbetarpartier överhuvudtaget, bara små grupper som utropar sig själva till arbetarpartier. I till exempel Argentina måste ett verkligt arbetarparti byggas annars kommer kampen att förloras.
I de länder, både i u-länderna och i-länderna, där det finns arbetarpartier är ledningarna en produkt av, och delaktiga i, högervågen. De vill inte leda kampen för socialismen. Om det inte finns ett demokratiskt alternativ till dem, så kommer den nuvarande ledningen trots sin låga auktoritet att kunna demoralisera rörelsen och leda den till nederlag.
Ett alternativ till den nuvarande ledningen kan aldrig växa fram utanför arbetarrörelsen. Huvuduppgiften för seriösa socialister måste därför vara att se till att ett revolutionärt alternativ byggs upp i arbetarrörelsen. Det kommer att ta tid. Än är den byråkratiska apparaten stark och en alternativ ledning måste utvecklas i stridens hetta, testas grundligt och vara en organisk del av arbetarklassen innan den förtjänar ett brett förtroende. Om detta görs kan den nya vänstervågen leda till socialismens seger i hela världen.
Jonathan Clyne
Från Socialisten nr 57, mars 2002