Argentina

Arbetarklassen måste organiseras

Världshistoriens största betalningskris, den ena kastrulldunkande massdemonstrationen efter den andra och fem presidenter på tolv dagar. Så lyder facit från Argentina under den senaste perioden.

I svensk media antyds det lite dunkelt att allt detta beror på regeringen har varit för slösaktig och korrumperad och gjort medelklassen och de fattiga förbannade. Sanningen är dock att Argentina varit IMF:s mönsterelev och att det som nu har påbörjats är en revolutionär process där Argentinas starka och militanta arbetarklass spelar den centrala rollen.

Instabil utveckling

Världsekonomins utveckling har länge varit mycket instabil, IT-boomen till trots. Det är därför ingen slump att vi under 90-talet har vi sett plötsliga djupa finansiella kriser i bland annat Mexiko, Thailand, Syd-Korea, Indonesien, Hongkong, Ryssland, Brasilien, Turkiet och nu värst av alla i Argentina.

Allteftersom världsekonomin integreras är det förstås de svaga länderna i världsekonomins periferi som får en epileptisk attack när de starka ekonomierna skälver. Speciellt om man helt anpassar sig till IMF:s krav. Genom privatiseringar och avregleringar har en korrumperad elit kunnat plundra landets resurser. Och precis som regeringen Bildt upptäckte till sin fasa 1992 när man försökte desperat hålla en stabil och stark kronkurs för att "öka marknadens förtroende för Sverige", så har Argentina tvingats överge den idén efter omfattande kostnader.

IMF:s tvång

I Argentina har dock kostnaderna varit mycket högre eftersom IMF lyckades tvinga regeringen att hålla ut längre än Bildt gjorde. Under 44 månader har nu ekonomin befunnit sig i en ekonomisk nedgång. Precis som i Sverige tidigare ströp den höga valutakursen export och investeringar.

Krisen beror inte på att vanliga människor har "levt över sina tillgångar". Snarast är det de som har drabbats värst. Under de senaste fyra åren har hälften av alla lärare förlorat sina jobb! Samtliga statsanställa (förutom regeringen och parlamentet förstås) och pensionärerna har fått en trettonprocentig sänkning av sina inkomster. Men rasar resten av ekonomin hjälper det förstås inte och statsskulden fortsätter att öka. Det är därför knappast förvånande att de flesta i Argentina är förbannade.

Bred kamp

Att kampviljan är stor har visats gång på gång under den senaste perioden. Sju generalstrejker har genomförts på några år, förutom de senaste demonstrationerna. I våras tog mer eller mindre arbetarna över oljestaden General Mosconi i Norra Mosconi.

Militären rapporteras ha vägrat ingripa mot protesterna, de kan inte förlita sig på de egna trupperna och många generaler sitter i fängelse efter deras förra omgång vid makten. Den argentinska pressen har rapporterat om många episoder av diskussioner mellan demonstranter och poliser, där polisen verkar vara generade och uttrycker solidaritet med demonstranterna och ber om ursäkt för tidigare repression. Dagstidningen Pagina 12 har rapporterat flera fall där vanliga polismän har vägrat följa order om att attackera demonstranter. Allt detta är symptomatiskt för den väldiga kraften bakom demonstrationerna.

Medelklass och arbetarklass

Tidigare har det reaktionära etablissemanget kunnat förlita sig på Argentinas relativt stora "medelklass" (som egentligen består av både högre tjänstemän och små företagare) i sin strid för att dumpa kriserna på arbetarklassen, men nu har även de drabbats hårt. Idag kämpar denna "medelklass" sida vid sida med arbetare och fattiga sluminvånare på Buenos Aires gator.

Tidigare finansiella kriser i de andra länder som har nämnts ovan hade fördelen att de skedde när den ekonomiska konjunkturen fortfarande var på väg uppåt i kapitalismens kärnländer som USA och Europa. Detta lindrade smärtan och beredde vägen för en viss återhämtning. Nu är dessa länder redan en bra bit på väg in i en lågkonjunktur. Situationen kan därför bara försämras ytterligare i Argentina.

Kamp mot kapitalismen krävs

Ytterligare kamp står på dagordningen, men för vad? Att ersätta en president med en annan är uppenbarligen meningslöst i längden när samtliga genomför ungefär samma politik. För ingen av dem törs angripa det verkliga problemet - kapitalismen.

Massan av arbetare har aktivt äntrat den politiska scenen och rört om. Detta är början på en revolution, men ännu har de inte organiserat sig och utkristalliserat en ledning som ställer kraven som kommer att avskaffa kapitalismen. Om det bara hängde på kampviljan och styrkeförhållandena så hade saken varit avklarad redan igår. Nu kommer antagligen processen av försämringar, kamp, segrar och nederlag, nya regeringar och nya försämringar att dras ut i många år tills arbetarklassen hittar vägen till socialismen.

Jonathan Clyne

Från Socialisten nr 56, januari 2002