Generalstrejker i Argentina -

Kampen mot nyliberalismen har börjat

Efter år av nedskärningar, privatiseringar och sparpaket fick den argentinska arbetarklassen till slut nog och slog tillbaka. Startskottet blev att polisen dödade en strejkande arbetare i november. CGT (Argentinas LO) utlöste genast en generalstrejk som fick ett enormt gensvar.

Bakgrunden till missnöjet ligger i att regeringen (bestående av det borgerliga radikalpartiet och Frepaso, ett blandat parti där bland annat radikala socialdemokrater ingår) som valdes för ett och ett halvt år sedan inte uppfyllt sina vallöften. I stället har de höjt skatterna, sänkt tjänstemännens löner och skurit ner på den offentliga sektorn i ett land där redan 14 miljoner lever i fattigdom, 4 miljoner går arbetslösa och ett antal till är undersysselsatta.

Dessa förändringar hade redan resulterat i "mindre" generalstrejker, både i maj och juni förra året, men den i november innebar en kvalitativ skillnad vad gäller omfattning och stöd.

Anledningen till de aggressiva nedskärningarna är tvånget för Argentina att betala räntorna på sin enorma utlandsskuld på 1300 miljarder kr, vilket överskrider halva Argentinas årliga BNP.

Regeringen hävdade att storleken på den offentliga sektorn hotade ränteutbetalningen och la därför i november ett krispaket som avsåg att radikalt minska höginkomsttagarnas skatter, höja arbetarnas pensionsålder och frysa vidare sociala utgifter för de närmaste fem åren. De belönades då i december av IMF med ett lån på 41 miljarder kr.

IMF:s roll

Argentina är ett typiskt exempel på IMF:s och Världsbankens politik. För sex år sedan var Argentina det latinamerikanska land som mottog mest utländska investeringar och hade en årlig tillväxt på 5,5% medan snittet låg på 3% i regionen.

Men det vände. Arbetslösheten som -91 låg på 6% har nu stigit till närmare 15%, fattigdomen från 22% till 30% i ett land där befolkningen tidigare åtnjutit en nästan europeisk levnadsnivå och efter att ha privatiserat all nationell industri har utlandsskulden växt från 60.000 till 150.000 miljoner dollar.

Inte nog med det. Nu är det dessutom omöjligt att föra en egen valutapolitik för att kunna styra utrikeshandeln eftersom man 1989 knöt peson till dollarn. En stark dollar betyder en stark peso. Det har bl a inneburit att efter den senaste devalveringen av realen (den brasilianska valutan) flyttade tio argentinska storföretag till Brasilien. En svag valuta gör de varor som produceras i landet billigare och lättare att sälja på världsmarknaden. Flytten innebar 10000 avskedanden i Argentina.

Regeringens enda möjlighet att ingripa i ekonomin är alltså genom lönesänkningar och nedskärningar. Efter att den följt IMF:s recept till punkt och pricka, och alla pengarna från privatiseringarna var spenderade, såg sig IMF tvingade att låna ut 40 miljoner dollar till för att Argentina skulle kunna betala räntorna på sin utlandsskuld. 37% av de 40 miljoner dollarna är öronmärkta till betalning av räntan och de resterande 60% lär inte användas till att bygga upp inhemsk industri eller genomföra nya reformer.

Motkraven

I gengäld lovade regeringen att ha utraderat statsskulden till år 2005, att privatisera det som finns kvar av den offentliga sektorn och "reformera" pensionssystemet, vården och utbildningen. Kraven möttes med nya generalstrejker både den första och andra mars. Regeringens popularitet minskade på ett halvår från 65% till 15%.

Generalstrejkerna den 20 och 21 mars skakade om landet så pass mycket att Frepaso kände sig tvungna att lämna regeringskoalitionen. Finansministern föll och fackföreningarna lyckades i alla fall tillfälligt hindra genomförandet av den nya "pensionsreformen". Då satte man in en gammal hårding från militärdiktaturens tid, Domingo Cavallo, som genast gjorde uttalanden om att nya avsked var att vänta. Men när CGT hotade med nya generalstrejker den 4 och 5 april tog han lika snabbt tillbaka vad han sagt.

Spricka i arbetarrörelsen

Den extrema polariseringen har lett till en allvarlig politisk kris inom vänstern. Ett nytt vänsterblock har uppstått i det argentinska parlamentet bestående av parlamentsledamöter från Frepaso, avhoppare från Radikalpartiet och före detta peronister. Inom det traditionella arbetarpartiet Peronisterna har det uppkommit en djup spricka med en sida som stödjer kapitalet och en som stödjer abetarna. Inom CGT har det formats en kämpande sektor ledd av redaktören för arbetartidningen Rebelde, Hugo Moyano. De har radikaliserats av det enorma trycket underifrån.

Permanent social oro

Den nionde maj kom den femte generalstrejken på 18 månader. Situationen har gått från social oro till direkt upprorsanda. I General Mosconi, en oljestad i norra Argentina, dödades tre arbetare i väpnade konfrontationer med polisen.

Det har upprättats ca 50 olika vägspärrar i landet där man med folkets stöd tar tullavgifter för att kunna använda pengarna till sociala utgifter i sina respektive zoner.

Förutom generalstrejkerna förekommer en rad vanliga strejker inom transport, utbildning etc.

Polariseringen mellan vänstern och högern fördjupades och Hugo Moyano bröt offentligt med peronistledaren i Buenos Aires efter att ha anklagat denne för att alltför villigt lägga sig för regeringen.

Den 19 juli organiserades den sjätte generalstrejken. Mycket till följd av strejkerna har Argentina fått be om ytterligare ett lån på 150 miljarder kr, men i mitten av augusti sa IMF nej.

De latinamerikanska ledarna i Riogruppen svarade med att vädja till IMF (eller indirekt USA som har 18% av rösterna) att bevilja Argentina (som redan överskridit sin kredit hos IMF med 500%) lånet, för att undandra deras länder ifrån krisen. Om Brasiliens ekonomi skulle falla, skulle det innebära hela Sydamerikas kollaps och allvarligt skaka hela världsekonomin.

Vad kommer att hända?

Att inte bevilja lånet till Argentina innebär troligtvis att krisen sprids till hela Latinamerika vilket skulle kunna vara starten till den världsekonomiska kris som börsmäklarna på Wall Street just nu är så rädda för. Det skulle också betyda att den tilltagande processen av radikalisering på kontinenten påskyndas.

Enligt DN kommer bankerna troligtvis gå under om valutareserven faller till 10 miljarder dollar. Det skulle innebära fullt ekonomiskt kaos.

Därför lär ett lån komma. Men det kommer att vara ett lån bara för att Argentina ska kunna betala räntorna på ett lån man har betalat tillbaka flera gånger om.

För att visa att man är en duktig elev har regeringen försökt genomdriva 13-procentiga löne- och pensionssänkningar, vilket bara lett till nya protester. Det finns två möjliga vägar för Argentina. Antingen får arbetarklassen betala notan för även denna kris genom försämrade levnadsvillkor och lönesänkningar för att tillfredställa IMF och den inhemska borgarklassen med vetskapen om att hela historien är dömd till att upprepas. Eller så kan delar av Frepaso och Peronistpartiet bryta det förödmjukande beroendet av imperialismen och gemensamt med CGT utlysa nyval på ett socialistiskt program. Idag saknar den omfattande fackliga kampen en politisk parallell.

Den kamp som har fötts i Seattle, Prag och Genua är nödvändig för att stödja de argentinska arbetarna. De facto är det en och samma kamp och bägges segrar vilar på de andras framgång. Och den dag den internationella arbetarrörelsen inser detta kommer inget hinder vara för stort att besegra.

(Sedan artikeln skrevs har Internationella valutafonden, IMF, preliminärt beviljat ett lån på 8 miljarder dollar till Argentina. USA har ställt villkor för lånen som bland annat innebär att hälso- och sjukvård konkurrensutsätts, att energi- och telesektorn avregleras och fortsatta budgetnedskärningar. Ekonomer bedömer lånet som ett tillfälligt plåster. Samtidigt har provinsen Buenos Aires fått tomt i kasskistan och betalar ut de anställdas löner i form av en sorts obligationer, "patacones". Tidningen The Guardian kallar dem för "monopolpengar" och syftar då på spelet Monopol.)

Från Socialisten nr 54, september 2001