Arbetarna drar västerut - företagen österut
12 000 strejkande lärare demonstrerar i Warsawa. Järnvägsarbetare blockerar all järnvägstrafik. Strejkhot från gruvarbetare stoppar nedläggningar och tvingar regeringen till nyinvesteringar för 45 miljoner euro. Vad är det som egentligen händer i Polen?
När Polen gjorde entré i EU var det många i högerkostymer i väst som gladde sig åt att få tillgång till en låglönemarknad dit produktionen skulle kunna förläggas. Planen var att producera billigt i öst och sälja dyrt i väst. Man hade mängder av kvalificerad arbetskraft som skulle arbeta för en spottstyver.
Toppskiktet i Polen – de nya kapitalisterna – kände sig mer än kallade att spela rollen som prispressade underleverantörer till kapitalet i väst. Allt såg ut att vara frid och fröjd. Planen verkade vattentät.Men något har gått snett med låglöneprojektet. De kvalificerade arbetarna som skulle producera varorna till väst har packat väskorna och själva åkt till väst. Och i ekonomiskt hänseende ligger inte Polen längre tillräckligt långt österut. Företag som igår var lyriska över Polen tittar nu lystet på Ryssland, Vitryssland och Ukraina.
1 800 företag som idag har verksamhet i Polen uppger att de skall investera i produktionsanläggningar i, eller flytta till Ryssland eller Ukraina. Särskilt tydligt är detta inom bilindustrin, där underleverantörer till Audi, Mercedes, Mitsubishi, Renault, Smart, Volkswagen och Volvo är på gång att flytta verksamheten från Polen till Ukraina. Totalt investerade polska företag 148 miljoner respektive 140 miljoner dollar i Ryssland och Ukraina under 2006. Detta är dock ganska lite i jämförelse med de utländska direktinvesteringar som fortfarande görs i Polen tack vare Polens medlemskap i EU’s inre marknad. Men trenden är tydligt österut.
Sedan Polen gick med i EU 2004 har, officiellt, 2 millioner emigrerat till väst. I verkligheten är de många, många flera som tillfälligt lämnat Polen för att under längre eller kortare tid arbeta i väst. I Norge har nu polackerna gått om svenskarna som den näst största folkgruppen. Enligt norska studier finns fortfarande en tendens till ökad arbetskraftsinvandring från Polen och allt fler av dem bosätter sig permanent i Norge. Andra länder som haft en kraftig invandring från Polen är Irland, Tyskland och Storbritannien.
Många polska arbetare har naturligtvis blivit lurade och utnyttjade i sitt sökande efter en bättre tillvaro i väst. Men så länge lönerna i väst ligger fyra till fem gånger över de polska, kommer många polska arbetare fortsätta att ta risken att ”söka lyckan” i väst. Det är oftast de kvalificerade yrkesarbetarna som lämnar Polen och det sker nu i så stor skala att det ger utslag på den polska ekonomins utveckling.
Men en effekt av den stora utvandringen är att det börjar uppstå arbetskraftsbrist inom vissa yrken. Särskilt inom byggindustrin, där man just nu upplever snabba löneökningar på grund av bristen på arbetskraft. Sydkoreanska LG Electronics (producerar LCD-TV) har planer på att bemanna sin fabrik i Kobierzyce, i sydöstra Polen, med billigare importerad kinesisk arbetskraft. Varför flytta produktionen till Kina när man kan flytta kineserna till redan existerande produktionsanläggningar i Europa? Ja, den kapitalistiska ”globaliseringen” bjuder på inte så få, halsbrytande konststycken.
Electrolux, som efter Polens inträde i EU lade ner sin diskmaskinstillverkning i Nüremberg i Tyskland, och investerade 40 miljoner Euro i en ny fabrik i Olawa i Polen, säger nu att man har problem att hitta kvalificerad arbetskraft. Att fortsätta investera i Polen bara för att lönerna är låga är inte längre av intresse.
Opel som lade ner verksamhet i Tyskland och flyttade produktionen av ”Zafira”-modellen och båtmotorer till Gliwice i Polen, har ständigt 100-tals lediga platser för kvalificerade arbetare som svetsare, montörer och kvalitetskontrollanter.
Den här situationen har skapat en ny facklig vitalitet hos de skikt inom arbetarklassen som har en kvalificerad yrkesutbildning. När Solidaritet nyligen kallade till möte för att organisera farmaceuter i Warszawa dök 1 000 arbetare upp.
Å andra sidan kämpar arbetare inom handel och restaurang under mycket svåra omständigheter där s k ”Union-busting” är väldigt utbredd. Båda centralorganisationerna, Solidaritet och OPZZ, står upp över öronen med fall där fackliga aktiva har avskedats inom den sektorn. Omfattningen av de polska arbetsgivarnas fackföreningsbekämpning inom handel och restaurang, har till och med fått Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter att reagera. Rätten att fritt bilda fackföreningar finns upptagen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (artikel 23 § 4).
Men uppenbarligen står rätten att bedriva affärsverksamhet med låga löner över deklarationer från FN, EU och uttalanden från Helsingforskommittén. De polska arbetarna kan bara lita på sin egen solidaritet och solidariteten från arbetare i andra länder.
Idag finns det en viss rädsla hos arbetare i väst för lönekonkurrensen som uppstår om det kommer arbetare från Polen eller andra låglöneländer. Den rädslan är i huvudsak obefogad. Ett mycket större hot mot svenska arbetares löner och kollektivavtal är lönekonkurrensen från svenska arbetares svartarbete. Det är helt klart en uppgift för de fackliga organisationerna att förklara detta, så att man inte bakvägen öppnar dörren för rasism gentemot de invandrande arbetarna.
Framförallt måste vi bli medvetna om att den internationella solidariteten är vår gemensamma styrka. Det är bara kapitalet som tjänar på att vi låter kampen stanna vid landets gränser.
Utvecklingen i Polen måste intressera alla i arbetarrörelsen. Den visar var övriga Europa är imorgon, om ”the race to the bottom” fortsätter, om låglönekonkurrensen fortgår och facken försvagas.