Arbetarklassen redo för nya utmaningar
Försämringarna i A-kassan innebar ett nederlag för den svenska arbetarklassen. Huvudansvaret för det ligger hos LO-ledningen som höll tillbaka den politiska generalstrejken man kunde ha utlyst, och som skulle ha pressat den borgerliga regeringen till eftergifter eller tvingat dem att backa helt. Istället valde LO-ledningen en torftig demonstration, mitt under en arbetsdag, vilket ledde till en mer begränsad mobilisering. Man ansåg att detta räckte för att rädda ansiktet, bevara sina positioner och auktoritet och undslippa allvarligare kritik för flathet och passivitet.Skälet var att den fackliga ledningen inte ville ha en mobiliserad medlemsbas inför den avtalsrörelse som skulle komma. Man var väl medvetna om att det fanns höga förväntningar hos medlemmarna på rejäla lönelyft. Många arbetargrupper inom industrin och i den privata sektorn, känner tydligt att vi befinner oss i en högkonjunktur. Det stärker alltid självförtroendet att ställa lönekrav. Försämringarna i A-kassan, särskilt avgiftshöjningen, dämpade inte direkt lönekraven. Hade man från LO-ledningens sida genomfört en politisk generalstrejk, med den mobilisering av klassen som det innebär, skulle vilda strejker höra till vanligheten och inte som det är idag; vara undantagen.
Att det är få vilda strejker beror på att man ute på arbetsplatserna är oerfarna av att vara ute i strid. Under 2006 var endast 230 arbetare ute i tre korta vilda strejker eller protestaktioner. Totalt var lite mer än 2 000 arbetare ute i någon typ av arbetsinställelse under 2006, vilket kan brytas ned till hamnarbetarnas protestaktioner under en halv dag i januari 2006 och syndikalisternas politiska strejk i november 2006.En politisk generalstrejk i november 2006 hade dragit in 100 000-tals arbetare i kampen. Det hade lärt en ny generation vad en strejk är och den kunskapen skulle ha förvaltats väl under den pågående avtalsrörelse, satt press på LO- och förbundsledningarna att gå längre i avtalskraven än man tänkt sig. Det ligger i den fackliga ledningens intressen att arbetarklassens kampmetoder hålls dolda för så många arbetare som möjligt och helst faller i glömska.
Gruvarbetarnas vilda strejk i början av maj visar att man kan pressa både LKAB och Metall att förhandla om krav, ingen av dem egentligen tänkt diskutera.
Den här avtalsrörelsen har på pappret varit extremt fredlig och ibland lite menlös. Men under ytan har det hänt saker på både arbetar- och kapitalägarsidan. Hittills har det från fackligt håll, lagts tio större varsel och hade konjunkturläget varit ett annat, hade kanske flertalet av dessa resulterat i öppna strider. Högkonjunkturen har gjort att när det gällt pengar, har arbetsgivarna backat inför varslen. I de fall de inte backat, som i bygg-, el- och SAS-konflikten, har det handlat om mer än pengar; lokal facklig makt, kontroll, arbetsmiljö och arbetstider.
I början av avtalsrörelsen var retoriken hård från arbetsgivarna, det skulle bli sifferlösa avtal, hyperflexibla arbetstider och gud vet vad, och det var uppenbart att de kände sig stärkta av den borgerliga valsegern. De tyckte sig ha problemformuleringsinitiativet i massmedia och det var en allmän negativ kampanj mot facket, där hyeneskrik blandades med krokodiltårar om någon salladsbar i Göteborg och turerna kring Vaxholmsfallet i Bryssel.
Av retoriken att döma, kändes det väldigt troligt att avtalsrörelsen skulle få ett antal större konflikter. Men när det kom till kritan var det mycket snack och lite verkstad. Även om arbetsgivarorganisationerna var villiga, framstod de i slutändan som kastrerade hankatter - de visste i teorin vad de skulle göra, men kunde i praktiken inte göra det. För bakom arbetsgivarorganisationerna satt medlemsföretagen, med en konjunktur i full blom och stigande vinster och deras vilja till konflikt var noll och intet.
I alla fall om det handlade om pengar så gav de med sig tämligen omgående. Tydligast blev exemplet med Svensk Handel som bröt med samordningen inom Svenskt Näringsliv för att slippa en konflikt med Handels.
Hur ska arbetarklassen värdera den här avtalsrörelsen? Det finns naturligtvis många starka och militanta arbetargrupper som är besvikna över utfallet. Gruvarbetarna är det tydligaste exemplet, och de är inte ensamma, bland många lokala klubbar inom Metall finns ett stort missnöje.Men den viktigaste faktorn i sammanhanget är att avtalsrörelsen hittills är fri från nederlag för arbetarklassen, på det stora hela kan man säga att klassen gått stärkt ur det här.Frustrationen över att inte nått längre är inte så farlig i och med att det inte varit någon strid. Det är värre om klena resultat uppnås trots strid för då upplevs de som nederlag.
Att inte kämpa och inte få något kan man leva med. Men har man kämpat och inte får något - då är det ett nederlag.
Vi kan ju se hur Kommunals strejk 2003 upplevdes av de som deltog. För många kändes resultatet som ett nederlag och det är också illustrativt hur länge den negativa känslan sitter i. Auktoriteten för ledningen, tilltro till den fackliga organisationen och självförtroendet hos medlemmarna - allt får sig en Thörn.
Något som liknar detta har vi än så länge inte sett i avtalsrörelsen. Arbetarklassen är intakt och redo för nya utmaningar.
I det korta perspektivet har vi sett hur pendeln har sväng först till att vända de fackliga organisationerna mot den politiska kampen, mot A-kassaförsämringarna, och därefter till den fackliga kampen i avtalsrörelsen.Nu kommer den pendeln att slå tillbaka till den politiska arenan igen. Arbetsgivarna som smitit undan en öppen konflikt med facket kommer att sätta allt sitt hopp till regeringen. Kraven kommer att öka på att regeringen ska attackera fackföreningarna och arbetarklassen. Och att regeringen kommer att göra det är det ingen som helst tvekan om.
Frågan är vart de först kommer att slå till? Det finns flera hotbilder under uppsegling. Ytterliga attacker på A-kassan har aviserats, de under tjugofem år skall bara kunna på arbetslöshetsersättning under tre månader. Anställningstryggheten kommer att försämrats och arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar enligt arbetsmiljölagen kan försvinna. Det finns krafter som vill se över MBL och framförallt då principen om proportionalitet i stridsåtgärder, något som aktualiserats efter Vaxholmsfallet.
Så här säger Jan-Peter Duker, Svenskt Näringslivs vice VD, i ett pressmeddelande:
Årets avtalsförhandlingar har hittills kunnat föras utan att några konflikter har brutit ut. Medlingsinstitutet har inte behövt bokföra en enda förlorad arbetsdag i sin konfliktstatistik.
Betyder det att avtalsrörelsen har varit fri från konflikter? Knappast. Avtalsrörelsen har varit kantad av konfliktvarsel och hot om konflikter.
Byggnads och Elektrikerförbundet är de senaste exemplen. Förbunden har varslat om strejk för att få igenom sina avtalskrav i förhandlingarna. Som så ofta när det gäller dessa förbund är det fråga om extrema krav och omfattande konsekvenser.
Under förhandlingarna mellan Handels och Svensk Handel förberedde LO:s förbund omfattande sympativarsel, hot som i praktiken omöjliggjorde ett annat utfall än det som blev.Industrins förhandlingar åtföljdes av konflikthot från framför allt Pappers och Gruv. Livs fick skjuta på ett konfliktvarsel sedan medlarna begärt det, en i sig ovanlig händelse.För arbetsgivarna är priset för en utbruten konflikt alltför högt. Ur den fackliga partens perspektiv är det oftast fullt tillräckligt med att varsla om konflikt för att få ett avtal präglat av de egna kraven. Resultatet är en nolla i konfliktstatistiken.
Medlingsinstitutet bör när man summerar den stora avtalsrörelsen 2007 göra den fördjupade analys av konflikthotens effekter på avtalens innehåll som länge saknats. Det vore fel att till vår omvärld fortsätta ge bilden av fredliga avtalsförhandlingar när var och en kan se att den bilden inte stämmer.