Arbetarklassen efter valet - del 3: Styrkorna mönstras

Trots att valet har visat att arbetslöshetsfrågan ligger i framkant bland många arbetares tankar har vi ändå en gynnsam förutsättning för att arbetarklassen ska kunna bjuda den nya borgerliga regeringen rejält med motstånd. Arbetslösheten har ändå inte den omfattningen och den karaktären att den fungerar dämpande på  kampviljan. Arbetslösheten kan ha den funktionen om den är väldigt hög eller om den ökar snabbt. Så är det inte idag. Den är relativt hög, men svagt minskande. Vi har heller inte perspektivet av en snar och skarp nedgång i ekonomin som skulle kunna skapa en situation av förlamande arbetslöshet.

Den arbetarklass som ställs ansikte mot ansikte mot kapitalets nygamla företrädare är en tämligen samlad klass. Man har heller inga avgörande nederlag i bagaget som skulle verka hämmande på kampviljan. Skulle den borgerliga politiken lyckas med att öppna upp tjänstesektorn och skapa ett låglöneproletariat kommer det bara ytligt sett vara ett nederlag för fackföreningsrörelsen. I själva verket kommer de 10 000-tals, kanske 100 000-tals, som kommer att arbeta för en lön motsvarande a-kassenivå eller socialbidragsnivå att bli den borgerliga regeringens verkliga dödgrävare.

Initialt finns självfallet en känsla av chock och förstämning över borgerlighetens seger i valet. Det är emellertid ett snabbt övergående fenomen. Det finns inte på långt när samma tålmodighet, förhoppningar och bredvillighet till uppoffringar med en borgerlig regering som med en socialdemokratisk. Smekmånaden för en borgerlig regering är alltid kortare än för en socialdemokratisk.

Det finns säker arbetare som kommer säga att man ska ge Reinfeldt en chans, men en chans är också det ända man kommer få. Borgerlighet kommer oundvikligen att göra det misstag man alltid gör; man ser hur långt Socialdemokraterna har kunnat gå i sin politik och när det försöker göra samma sak kommer man mötas av protester. Arbetarklassen tolererar mycket mer av sin 'egen' regering än av klassfiendens regering.

LO hamnar i fokus - lärdomar av 1991

När arbetarklassen lidit ett nederlag på den politiska fronten vänder man oftast blickarna till den fackliga fronten. Och efter ett valnederlag är ju de fackliga organisationerna det enda som står mellan klassen och angreppen från den borgerliga regeringen. Arbetarklassen kommer, om än inte omedelbart, att vända sig till de fackliga organisationerna och använda sig av dem i det syfte de en gång bildades; som försvarsorganisationer mot de öppna angreppen från kapitalet.

Just detta fenomen kunde vi se tydligt under den förra borgerliga regeringen då organisationsgraden inom hela arbetarklassen ökade från 81% till 84%. Kravet på att LO skulle genomföra protestdagar - 'Rättvisedagar' - mot den borgerliga regeringen växte i styrka.

Det är väl värt att påminna sig att de LO-ledda protesterna, 6:e oktober 1992, bara ett år efter att den borgerliga regeringen kommit till makten hade en omfattning och styrka som under efterkrigstiden bara ligger storkonflikten 1980 efter. Hade den socialdemokratiska ledningen gjort gemensam sak med LO och krävt nyval hade den borgerliga regeringen fallit.

Oavsett hur djup kris en borgerlig regering hamnar i kommer den socialdemokratiska ledning inte pressa fram nyval och återta regeringsmakten på grundval av en kampvåg hos arbetarklassen. Precis så undvek man nyvalsfrågan efter storkonflikten 1980, då stämningen för att gå vidare mot en generalstrejk för att fälla den borgerliga regeringen hade bred uppslutning inom arbetarklassen. 'Ge borgarna generalstryk i valet istället' - det var den socialdemokratiska ledningens budskap till arbetare och man fortsatte ge en haltande borgerlig regering konstgjord andning under två ytterligare år.

På samma sätt var det i samband med 6:e oktober 1992, då man valde att hellre göra upp ett krispaket med de borgerliga än tvinga fram ett nyval. "En valvinst i ett nyval hade varit 10 gånger värre för oss än den situation partiet har hamnat i nu", sa Mona Sahlin i LO-tidningen (41/92). Skräcken att komma till makten under trycket av en massrörelse bland arbetare, med de förväntningar som skulle funnits på att vältra över krisens bördor på de rika, med förväntningar på konfrontationer med kapitalet - kort sagt; förväntningar på socialistisk politik - den skräcken vägde tyngre än förnedringen att sälja ut sig som parlamentariskt stöd åt Bildt & Co.

Fokus på LO - avtalsrörelsen 2007

På samma sätt som 1992 kommer arbetarklassen att vända sig till LO för att använda LO i syfte att politiskt slå tillbaka borgarna. 1992 späddes den fackliga mobiliseringen och radikalisering på av valutakrisen. Idag kan den processen vara mera utdragen. Konjunkturläget kommer att ge borgarna ett visst manöverutrymme. Men i grunden är det inte borgarna som dikterar villkoren för sin politik - det är systemets begränsningar som dikterar villkoren för politiken! Det gäller oavsett regering.

Arbetarklassens uppmärksamhet kommer att samlas kring fackföreningsrörelsen tämligen omgående i vilket fall som helst, på grund av den stora avtalsrörelsen som påbörjas nu för så gott som samtliga förbund. 85% av alla arbetare berörs av den kommande avtalsrörelsen och över 500 kollektivavtal ska träffas. LO-förbunden ska i regel ha sina avtalskrav klara redan till årsskiftet.

Med tanke på den borgerliga regeringens tillträde har ju avtalsrörelsen fått en ytterligare dimension och sprängkraft. Det muller som hörts från LKAB:s och Bolidens gruvarbetare om att det är dags för rejäla löneökningar. LO:s medlemmar har halkat efter främst privata tjänstemän, men också statliga tjänstemän.

Inom industrin har produktivitetsutvecklingen legat på runt 6,5% de senaste åren och företagen kammar hem jättelika vinster. 2005 slog de svenska börsföretagen, precis som 2004, vinstrekord - aldrig har det gjorts så stora vinster som nu - och kraven på att dränera företagen på pengar genom jättelika aktieutdelningar kommer tätt. Nu senast har ju Volvo:s större aktieägare gaddat sig samman för att rensa bolaget på pengar.

Första halvåret i år har börsbolagen tömts på 80 miljarder i aktieutdelningar - det är mer än alla statsbidrag till kommunerna, mer än statens utgifter för utbildning och forskning, mer än vad hela familjepolitiken kostar. Det finns onekligen resurser i vårt samhälle. Allt detta skapar naturligtvis en spänd bakgrund till den kommande avtalsrörelsen. 

Oavsett vilka avtalskrav medlemmarna har kommit med har LO-förbunden alltid lagt sig på den nivå Konjunkturinstitutet (KI) rekommenderat. Till avtalsrörelse 2007 har man beordrat ett maxtak på 3,5% i snitt för åren 2007 - 2009.  Med en inflation på 1,7% (just nu), höjda egenavgifter för a-kassan och försämrade ersättningar i socialförsäkringssystemet m m är detta ett recept för standardsänkning. KI säger också att deras krav förutsätter lägre inkomstskatter för att hushållen ska behålla sin köpkraft. 

Den kommande avtalsrörelsen hänger som en kvarnsten kring LO-ledningens hals. Viljan att ta 'samhällsansvar' brukar övertrumfa hänsynen till medlemmarna. Men detta har en gräns. Det kommer inte finnas samma tolerans bland medlemmarna för urusla avtal längre och fackföreningarnas historiska koppling till socialdemokraterna är helt annorlunda än relationen till en borgerlig regering.

LO-ledningen kommer att vara klämd mellan två ångvältar på kollisionskursen - arbetarklassen och den borgerliga regeringen. Om trycket underifrån är kraftfullt, vilket är avgörande, och den borgerliga regeringen tillräckligt arrogant, kan LO-ledningen tvingas ta täten för konflikter och strider. 

Borgerlig strategi - socialt kontrakt

Med tanke på avtalsrörelsen som är i antågande inser en del av borgerligheten att en rivstart där alla dammluckor öppnas och systemskiftet på arbetsmarknaden genomförs i ett slag kan sluta med att man sitter med en storkonflikt i knät inom 6 månader.

Det är inte för inte att Centerpartiets Maud Olofsson, som onekligen aspirerar till att spela rollen av en svensk Thatcher, inbjudit parterna till samtal om "ett nytt Saltsjöbadsavtal".

Se brevet här i pdf-format.

"Den samförståndsanda som Saltsjöbadsavtalet lade grunden för präglade den svenska arbetsmarknaden flera decennier framåt och har tjänat landet och medborgarna väl. Centerpartiet anser att det är dags för ett nytt Saltsjöbadsavtal som kan garantera en stark ekonomiskt utveckling för Sverige i framtidens tuffa internationella konkurrens. I detta spelar parterna på arbetsmarknaden en helt avgörande roll. Den ordning som länge fanns på den svenska arbetsmarknaden då parterna gjorde upp utan större inbladning av lagstiftning, var gynnsam. Centerpartiet vill därför uppmana parterna att ta ansvar och samarbeta för en ny svensk modell."
(Ur Maud Olofssons brev till arbetsmarknadens parter)

Maud Olofsson har sannerligen läst på sin Thatcher ordentligt. Det kommer inledningsvis vara en strategi från borgerliga regeringen att försöka binda upp fackföreningsledningen i någon form av uppgörelse - socialt kontrakt - för att garantera arbetsfred, klavbinda fackföreningarna, under tiden man genomför systemskiftet.

Det den borgerliga regeringen kommer göra är att erbjuda arbetsmarknadens parter (läs: tvinga LO & TCO) att i avtal göra eftergifter kring t ex mer långtgående fredsplikt, löneökningstakt, LAS-turordningen, anställningsformer e t c. Som motprestation kommer regeringen att garantera inte lagstifta i dessa frågor, garantera att inte röra vissa social förmåner, inte göra vissa nedskärningar o s v.

Man kommer erbjuda fackföreningarna att välja mellan att själv hugga av sig ena handen eller att av regeringen bli sågade längst med fotknölarna. Den borgerliga regeringen kan acceptera att försämringen för arbetarna blir mindre, men att man kan göra fackföreningsledningen medansvarig till försämringarna. Detta 'offer' för "medlemmarnas bästa" har fackliga ledare - både historiskt och internationellt - varit lite väl villiga att göra. Eller som Hans Karlsson sa under sin tid som avtalssekreterare på LO skrev:

"Fackföreningar i Europa som har protesterat mot liberaliseringen av arbetsmarknaden är idag i en svårare sitts än t ex den svenska som har hukat och följt med strömmen".

Med sådana ledare behöver vi inga motståndare!

Den typ av socialt kontrakt som kan bli aktuella under den närmsta perioden kommer inte ha någon likhet med 'Saltsjöbadsandan' under 50- och 60-talet. Det var en period med en relativ stabilitet och harmoni mellan klasserna. Det var ett sätt att administrera ett ökat välstånd för arbetarklassen utan sociala konflikter inom ramen för en expansiv kapitalistisk ekonomi. Den perioden är sedan länge förbi och den kommer aldrig mera åter.

Ett socialt kontrakt i den här perioden kommer handla om ett socialt slavkontrakt; fackföreningsrörelsens underkastelse inför staten och kapitalet.

Patrik Olofsson