Arbetarklassen efter valet - del 2: EU skärper klasskampen i Sverige
Även om det inte fanns något mellan 2004 - 2006 som i grunden förändrade bilden vore det fel att beskriva perioden som händelselös. Det fanns kamp. En kamp mot EU-konstitutionen var uppsegling, men den striden hann de franska arbetarna avgöra innan frågan fick någon större dignitet i Sverige.
Vi har också sett viktiga fackliga strider som t ex blockaden i Vaxholm mot det lettiska byggföretaget Laval. Kampen mot lönedumpning är principiellt viktigt. Listan på strider kan göras lång; på Koksverken i Luleå arbetade 100 slovaker för 18:-/timmen, på Vreten i Skövde arbetade litauiska svetsare för 38:-/timmen (+ fri potatis och gratis fiskekort så de kunde klara maten) och t o m på Volvo Torslandaverken har man hittat slovakiska montörer som jobbar för 2 600:-/mån.
Detta är onekligen viktiga strider som visar girigheten, hänsynslösheten och människoföraktet hos kapitalisterna i Sverige och i andra länder. Ett problem är att dessa strider i huvudsak utkämpas centralt av de fackliga organisationerna och i väldigt liten del av de fackliga medlemmarna. Det är näst intill inga svenska arbetare som varit uttagna i sympatiåtgärder till stöd för de utnyttjade arbetarna.
Mest medvetna aktiva
Medlemmarnas stöd i kampen mot lönedumpning har främst kommit till uttryck i de demonstrationer som genomförts till stöd för kollektivavtalen. I Stockholm har ett par sådana genomförts med mellan 2 - 4 000 deltagare. Det visar att det finns ett engagemang, men främst hos de mest medvetna och fackligt aktiva.
Under perioden har det också förts en lågintensiv facklig kamp mot Kommissionens förslag till tjänstedirektiv som skulle till stor del legalisera den lönedumpning som svensk fackföreningsrörelse kämpat mot.
Men i likhet med kampen mot EU-konstitutionen var det de franska och tyska fackföreningarna som fällde avgörandet med massiva demonstrationer. Bland annat mobiliserade man 50 000 demonstranter till Strasbourg samma dag som parlamentet röstade för bordläggning. Dagen innan hade 40 000 demonstrerat i Berlin.
Stabil EU-kritik
Det som är gemensamt med de här striderna är att de varit kopplade till det svenska EU-medlemskapet, men också att det har inneburit en väldigt liten grad av mobilisering av de svenska fackföreningsmedlemmarna.
Politiskt har det naturligtvis en betydelse; svenska arbetares entusiasm för EU fortsätter att vara på en måttlig nivå och LO-medlemmar som är emot EU ligger stabilt sedan 5 år tillbaka 10-15% över de LO-medlemmar som är för EU. Andelen LO-medlemmar som är emot EMU ligger stabilt sedan folkomröstningen 30-35% över den andel som är för.
Den kritiken har inte tagits på allvar i valrörelsen. Från både LO och partiet har man försöka gömman undan det faktum att man i europadebatten har medlemmarna på andra sidan barrikaden.
Franskalektion
När man talar om globalisering talar man ofta om de multinationella företagen. Men klasskampen globaliseras också, vilket inte minst kampen mot försämrad arbetsrätt för ungdomar (CPE) i Frankrike visat. En försmak av konfrontationen mellan svensk arbetarrörelse och den borgerliga regeringen fick vi våren då Centerpartiet gick ut och solidariserade sig med den franska regeringens angrepp på arbetsrätten.
Frankrike våren 2006 är en lektion i hur Sverige kan komma att se ut de kommande åren. Det är en lektion som skrämmer både den svenska borgerligheten och LO-ledningen. Den svenska borgerligheten skräms av styrkan i den organiserade arbetarklassen och militansen hos ungdomen. LO-ledningen skräms över perspektivet att behöva lämna förhandlingsborden och leda masskamp.
Tråkigt nog för de strykrädda kontrahenterna är det inte de som styr klasskampens utveckling. Kapitalismens egen dynamik tvingar borgerligheten att attackera arbetarklassen och trycket från arbetarklassen tvingar fackföreningsledningen att agera. Vore det upp till dem hade de avskaffat klasskampen för länge sedan.