Arbetarklassen efter valet - del 1: Klasspolitik hade vunnit valet
Att partiledningen inte förstått att arbetslösheten skulle bli den viktigaste frågan i valet, är naturligtvis ett misstag av gigantiska mått, med tanke på att arbete och sysselsättning varit bland de viktigaste väljarfrågorna ända sedan rösträtten infördes.
Nu sliter man sitt hår kring frågeställningen - om nu arbetslösheten var så viktig - varför det gick dåligt i de områden där arbetslösheten var låg, emedan de arbetslösa i stor utsträckning (nästa 57 procent)fortfarande röstade på socialdemokraterna och stödpartierna.
Det man missar är det fundamentala, att arbetslöshetsfrågan avgörs, inte av de 207 000 som är öppet arbetslösa, 65 000 som är deltidsarbetslösa eller utav de 140 000 som är i AMS-åtgärder, utan av de 4 430 000 som har ett jobb.
Rätten till arbete
Borgarna har skickligt ingjutit en känsla hos dem som har ett arbete, att de utanför arbetsmarkanden är en belastning. De står i vägen för sänkningar av inkomstskatten och andra förbättringar. Tidigare, när Socialdemokratin talade om "Arbete åt alla", var detta inte en appell främst till de arbetslösa, utan till hela arbetarklassen. Alla arbetare förstår vad det betyder för villkoren på den egna arbetsplatsen, om arbetslösheten är hög. Arbetsgivarna kan välja och vraka och det är hundra sökande på varje jobb.
Alla som minns massarbetslösheten i början på 90-talet kommer ihåg att om arbetsgivaren sa "hoppa", så hoppade man, för det stod hundratals i kö och ville ha ens jobb. Arbetarklassen är aldrig så stark som när det råder full sysselsättning - alla förstår det instinktivt.
Socialdemokraterna hade med lätthet kunna vinna arbetslöshetsfrågan om man hade valt att gå fram med rätten till arbete som en klassfråga. Hade det alternativet funnits för LO- och TCO-medlemmarna, hade det inte varit någon överlöpning till Moderaterna.
Fallit på eget grepp
Det är absolut vedervärdig av de företrädare för arbetarrörelsen som pekar finger åt de LO- och TCO-medlemmar som röstat borgerligt, när man själva inte givit dem något alternativ. Ledningens valbudskap kan sammanfattas i "Det är bra som det är". Man kan lugnt säga att de var väldigt ensamma om den verklighetsuppfattningen.
När ledningen har gått så långt åt höger att borgarna kunnat kidnappa ens politik - då har man fallit på eget grepp! Ansvaret för det sämsta socialdemokratiska valresultatet sedan den allmänna rösträtten infördes, ligger på ledningen. Den kan inte skylla på någon.
Vägen mot nederlaget - lärdomar av 1991
Att det skulle bli ett valnederlag kommer inte som en överraskning. De politiska förutsättningarna liknar i grunden de som var när man förlorade valet förra gången, 1991.
I slutet på 80-talet började en vänstervåg tillta. Den tog sig i uttryck i elevdemonstrationer, lärarstrejk och lokförarstrejk 1989. Under 1990 fortsatte den med en tre veckor lång bankstrejk och vilda strejker inom kommuner och landsting, vilket pressade Kommunal och KTK (Kommunaltjänstemännen) att till slut varsla om en storkonflikt med 100 000 medlemmar.
Inom industrin fortsatte den fackliga radikalismen som Dalaupproret börjat. Det gick över i försöket att bilda ett nytt arbetarparti - Arbetarlistan - vilket noterade sensationella 26 procent i Temos opinionsundersökningar under våren/sommaren 1990. Men eftersom partiet leddes av gamla maoister lyckades man devalvera stödet ned till 0,1 procent i valet 1991. Det var ändå ett starkt symptom på det tryck åt vänster som fanns i samhället.
Den socialdemokratiska regeringen försökte kontrollera trycket underifrån och från de fackliga organisationerna, genom att lagstifta mot strejker.
Detta misslyckades och den socialdemokratiska "kanslihushögerns" främsta företrädare, finansminister Kjell-Olof Feldt, fick avgå.
Kamp utan resultat
Det fanns en stark vänstervind, högern inom arbetarrörelsen var bruten och vägen låg öppen för vänstern att ta ledningen. Men det gjorde man inte. Man lät bli att organisera och föra kampen inom arbetarrörelsen, för att radikalisera och förändra partiet och facket. Istället rann kampen ut i sanden.
När stora grupper av arbetare är ute i kamp berör det hela arbetarklassen. Och när stora delar av arbetarklassen kämpar, inte bara mot arbetsgivare, utan också mot den fackliga ledningen och en socialdemokratisk regering - "sin regering" - vill man givetvis att den ska få ett resultat. Man vill ha en förändring av de egna organisationernas politik. Hur långt till höger ledningarna i dessa organisationer än går, får vi aldrig glömma att arbetarklassen i stort, ser organisationerna som sina.
Arbetarklassen i stort vill inte kämpa MOT sin egen fackliga ledning eller en socialdemokratisk regering. Tvärt om, man vill att de ska vara ett verktyg FÖR dem i kampen. När man ändå har tvingats kämpa mot ledningen i det "egna partiet" eller "egna regeringen" och det inte leder till påtagliga förändringar leder det ofta till en period av passivitet och desillusionering.
Det var på den passiviteten och desillusioneringen som Carl Bildt & Co kunde utnyttja hösten 1991 när de tog makten tillsammans med missnöjes- och rasistpartiet Ny Demokrati.
Vägen mot nederlaget - lärdomar av 2004
Precis som i slutet av 80-talet inleddes 2000-talet med en tilltagande vänstervåg och särskilt en radikalisering av ungdomen. Det är viktigt att poängtera att det var en radikalisering av breda skikt av ungdomen och inte, som man ibland kan se, radikala utbrott hos studerande eller marginaliserade ungdomsgrupper.
När breda ungdomsgrupper radikaliseras så sker det inte i ett vakuum, utan det betyder, att det hänt något inom arbetarklassen som helhet. Det som hände kring millenniumskiftet var att den svenska arbetarklassen hade börjat återhämtat sig från 90-talskrisen, återvinna självförtroendet och höja blicken.
Den svenska arbetarklassen stod inte längre på knä och de första att ge uttryck för denna nyvunna självkänsla, var ungdomen, arbetarklassens barn.
Med den bakgrunden var det bara en tidsfråga innan radikaliseringen skulle slå igenom i andra frågor än Seattle och globalisering - vilket Attacs bildande 2001 var ett mera politiskt uttryck för.
Kulmen för 2000-talets första radikaliseringsvåg kom 2003 och utryckte sig i de jättelika demonstrationerna mot Irak-kriget, Kommunals storkonflikt och Nej-sidans seger i EMU-omröstningen.
Kommunals storkonflikt slutade i nederlag, samtidigt var så uppenbart att man hade styrkan att vinna och att konflikten missköttes för att slutligen förråddes av ledningen. Det ledde till att det var auktoriteten hos ledningen knäcktes mera än självkänslan hos medlemmarna.
Återigen fick vi se samma fenomen av radikalisering, av kamp (trots ledningen) och hur högern i arbetarrörelsen besegrades politiskt i EMU-omröstningen. Vägen låg öppen för vänstern att ta ledningen och kanalisera kampen in i arbetarrörelsens organisationer för att förändra dem.
Men det skedde inte. För att förstå varför måste man förstå den politiska karaktären hos vänsterreformismen i arbetarrörelsen. De är en del av byråkratin och har sitt existensberättigande i att företräda medlemmarna. De vill för sitt liv inte att medlemmarna själva ska bli aktiva. Det är inte omöjligt att den mest kännetecknande politiska egenskapen hos vänsterreformismen är den absolut sjukliga skräcken inför att behöva leda något. Man gör det inte när man har möjlighet, utan först när man inte har något annat val.
Förbundna ögon
Eftersom kampen inte ledde vidare till några förändringar i facket och partiet inträdde en period av passivitet och demoralisering. Kvittot på det kom i valet till Europaparlamentet 2004 då Socialdemokraterna med stödpartierna sjönk ihop från 52 till 43 procent och socialdemokraterna gjorde ett katastrofval med blott 24,5 procent av rösterna.
Valnederlaget 2006 är egentligen en fortsättning på det nederlaget 2004. I perioden här emellan har ingen ny kamp eller ny vändning från ledningens sida skapats som skulle ha kunnat förändra situationen. I två års tid har partiledningen har varit på väg mot stupet med förbundna ögon. Bakom ratten har Göran Persson suttit. Han har visserligen avgått, men vi har inte hört en stavelse av självkritik. Ledningen har inget förstått och ingenting lärt.