Arbetarepartiet Socialdemokraterna
De har fel av tre olika skäl. För det första har borgarklassen sina egna partier, fyra stycken för att vara exakt, förutom allt annat, tidningar, kampanjresurser etc etc (även om de självklart vill påverka även socialdemokratin).
För det andra handlar det om hur man definierar arbetarklassen. Och för det tredje handlar det om socialdemokraternas historia och identitet.
Vad gäller klassbegreppet finns det en del som vill få det till en fråga om språk, utbildning, stil etc, vilket gör ordet helt meningslöst. För grunden i klassbegreppet är makten över produktionen. Medlemmar av borgarklassen har individuellt och kollektivt makt över produktionen och i förlängningen det mesta i samhället, i kraft av sitt ägande av företagen. Arbetarklassen har däremot makt över samhället enbart som ett kollektiv. Var och en har arbetare inte ens makt över sitt eget arbete. Detta gör arbetarnas fackliga och politiska organisationer helt nödvändiga. Medelklassen då, ja vad är det? En del menar med medelklassen tjänstemän, andra menar alla som arbetar i olika former av tjänstesektor, privat och offentlig. Men de flesta tjänstemän tillhör enligt alla vettiga definitioner arbetarklassen, därför att de saknar makt över sitt eget arbete. Och de som blir kvar, den riktiga ”medelklassen”, som har makt över sitt eget arbete men inte över andras, tex journalister och akademiker, har ingen tydlig egen agenda. Just nu har de en romans med Miljöpartiet men hur länge den håller är svårt att sia om och socialdemokraterna kommer i vilket fall aldrig att bli populära, så länge de fjäskar och svassar för dem. Medelklassen kan bara nås genom att ha ett tydligt program och en tydlig berättelse om vad man vill med samhället. Grunden för en sådan socialdemokratisk berättelse handlar ofrånkomligen om arbetarklassen.
Socialdemokratin uppstod som ett arbetarparti och har varit det sedan dess. Även i det senaste valet röstade 51% av LO:s medlemmar på (s), att jämföra med 16% för ”arbetarpartiet” Moderaterna. Industriarbetarna är nu som tidigare socialdemokratins kärntrupper.
Samtidigt är det sant att klassammansättningen har
förändrats i Sverige. Även om uppfattningen om att industrisamhället ersatts av
ett tjänstesamhälle är felaktig globalt sett, så har en hel del industrijobb
flyttat till utvecklingsländer, ofta i Asien. Enligt SCB var antalet arbetare i
industri, skog och gruvor i Sverige 1975 ca 1,5 miljoner, men 2010 hade detta
minskat till under 900 000. Och under samma period hade antalet anställda
i den offentliga sektorn ökat från ca 1,1 till ca 1,7 miljoner. Faktum är att
dagens arbetarklass till övervägande del är kvinnlig och många har sina rötter
i andra länder än Sverige.
Denna förändring borde i sig inte vara ett problem eftersom de flesta löntagarna i Sverige och andra industriländer själva definierar sig som arbetare i en bredare bemärkelse, oberoende av om man kallar sig ”vanligt folk”, löntagare, eller lägre tjänstemän. (Hur människor uppfattar sig själva klassmässigt står det mycket vettigt om bland annat i Göran Greiders ”Arbetarklassens återkomst”.)
Nej, det stora problemet är inte klassfrågan i sig, utan hur partiets ledning och officiella historieskrivning förhåller sig till den. Så här beskrivs den på socialdemokraternas hemsida:
”För ungefär hundra år sedan fanns ingen välfärd utan då existerade bara ett kallt och rått klassamhälle. Barnarbete var vanligt förekommande och arbetarna fick inte sällan jobba tio-tolv timmar i sträck, och det i en farlig arbetsmiljö. Bara barn som hade rika föräldrar hade möjlighet att gå i skolan. Det fanns inga pensioner, barnbidrag eller studielån. Föräldraledighet var inte att tala om. Sverige präglades av orättvisor. Det var dessa orättvisor som stärkte dåtidens arbetarrörelse och socialdemokrater i tron på att samhället måste förändras. Därför bildades Socialdemokraterna”.
Sedan skriver man att man är stolt över att Sverige har ”förändrats från att ha varit ett trasigt klassamhälle där bara de rika hade det bra till att bli en erkänd välfärdsnation i hög internationell klass.”
Här finns en tydlig berättelse: Den handlar om klassamhället som gången tid, som mer eller mindre ”avskaffades” med hjälp av olika välfärdsreformer. Det finns mycket att invända mot en sån historieskrivning. Det sägs inget om förtrycket på arbetsplatserna som är helt intakt. Ingenting om kapitalismen som ett ekonomiskt system av återkommande kriser och med en permanent massarbetslöshet. Ingenting om makten över ekonomin. Den socialdemokratiska identiteten beskrivs enbart utifrån välfärdsreformerna.
Detta är kärnan i socialdemokratins identitetskris. När reformerna i princip upphörde efter 70-talet tvingades socialdemokratin i Sverige och andra länder att förändra sin självbild och blev i stället djupt insyltade i den nyliberala attacken på den offentliga sektorn, med marknadsanpassning av t ex vård och omsorg. I Sverige hade vi en variant som kallades ”förnyarna” med Mona Sahlin i spetsen. Men precis som socialdemokraten och förre statssekreteraren Ingemar Lindberg påpekar, gav ”kombinationen av välfärdsstat och ohämmad kapitalistisk vinstmaximering ingen trovärdig ny formel.” (nr 32-33 av Fronesis)
En annan sida av detta var att (s) har försökt anpassa sig till den så kallade medelklassen i storstäderna. Ett exempel på detta och sista valets absoluta bottennapp var utspelet i valet om ”en butler i tunnelbanan”.
Denna politik har lett rakt åt skogen och är huvudskälet bakom den nuvarande krisen. Socialdemokraterna har tappat förtroende hos sina traditionella väljare och sympatisörer (alltså majoriteten svenskar) men inte heller lyckats övertyga den lilla medelklassen om att man är deras parti. Trovärdigheten har gått förlorad och nu är självkänslan nere på noll.
I detta läge har vissa deklarerat socialdemokratins nära förestående död som arbetarparti. Men de har fel. Löntagare behöver sina organisationer, sina fackföreningar och politiska partier. Och förståelsen för detta finns hos de flesta inom arbetarklassen. Det är därför den historiskt sett återkommer till sina traditionella partier gång efter annan, trots att de under vissa perioder tappat sitt förtroende, pga sin dåliga ledning och politik. Men en försvagning av arbetarpartierna drabbar i första hand arbetarklassen i bred bemärkelse. Utan fungerande arbetarpartier kommer attackerna på ”vanligt folk” att mångdubblas och hårdna. Utan dem kommer de svagaste grupperna i klassen att ännu tydligare bli en marginaliserad underklass som lever utanför samhället, på liknande sätt som skett i t.ex USA. Utan dem kommer miljöförstöring och globala orättvisor inklusive risken för olika krig att ytterligare förstärkas.
Uppgiften för marxister i dag blir därför dels att kämpa för att åter bygga upp de traditionella masspartierna på samma sätt som i arbetarrörelsens barndom, genom att ta kamp mot försämringar i vardagen och genom att bygga upp rörelsen från grunden. Att ”göra praktisk politik”, som en del talar om.
Samt att tydliggöra den historiska, emotionella, konkreta och idémässiga bindningen mellan arbetarklassen och de socialistiska eller socialdemokratiska massorganisationerna. En viktig del av detta är att peka på att den välfärdspolitik som utgår från föreställningen att alla sitter i samma båt, vare sig man kallar det samförstånd eller klassamarbete, faktiskt är en illusion. Att de smulor som föll till arbetarklassen från de rikas bord under efterkrigsboomen var ett historiskt undantag och inte kommer att ske igen. Samt att socialdemokratin för sin överlevnad återigen måste bli löntagarnas parti och inget annat. Löntagarna och kapitalet har inte samma intressen och i normala tider är det tydligt för nästan alla. Alla tjänar någon, även om de ibland inte låtsas om det. Jag tänker på Bob Dylans sång You gotta serve somebody. I Dylans tappning måste alla antingen tjäna Gud eller Djävulen, men det kunde lika gärna stå arbetarklassen och kapitalet.
En självklar startpunkt för en konkret löntagarpolitik i dagens Sverige handlar om att ta avstånd från nyliberalismens idé om att allting ska marknadsutsättas och göras vinst på. I flera undersökningar (bla SVT:s Rapport 27 okt 2009) har det visat sig att över hälften av det svenska folket är emot att det görs vinster i den gemensamma sektorn, som skolor och vård. Eller att det gemensamt ägda säljs ut (som med apoteken). Detta trots moderaternas och Svenskt Näringslivs alla kampanjer.
En annan fråga med historiska rötter och djup är en förkortning av arbetstiden till 6 timmar, för ökad livskvalitet och som en del av kampen mot arbetslösheten.
Med en kampanj kring dessa två kärnfrågor, som är tydligt förankrade i ”vanligt folks”, den moderna arbetarklassens intressen, och som angriper kapitalets rätt att utöva sin makt, skulle socialdemokratin omedelbart kunna återuppstå som en fågel Fenix ur askan.