Använd kraften i rörelsen
Moderaterna som det ”nya arbetarpartiet” var en valballong som överlevde den 19 september men sprack med eftertryck när de nya ministrarnas överklassvanor ställdes ut till allmänt beskådande. Detta var ett bakslag för regeringens image och prestige. Men Littorins förslag om försämringar i A-kassan har ställt den borgerliga regeringens klasspolitik i blixtbelysning.
Med hjälp av försämringarna i a-kassan vill borgarna genomföra ett systemskifte. Beslutsamheten är idag lika stor som i början av nittiotalet. Arbetarrörelsen måste agera kraftigt mot försämringar av a-kassan för att stjälpa deras strategi. LO måste ta steget fullt ut och utlysa en politisk strejk. Det är grundlagsskyddad demokratisk rättighet att strejka för politiska mål.
LO:s avtalssekreterare skriver att ”den politiska strejken ifrågasätter den parlamentariska demokratins beslut och försvagar därmed dess ställning.” Detta stämmer inte alls. Arbetarrörelsens historia visar att demokratin alltid har stärkts när arbetarklassen engagerat sig, genomfört strejker och demonstrationer. På samma sätt har demokratin försvagats när man har överlämnat problem att lösas av andra. Människor känner på sig att regeringen inte kommer att dra tillbaka sitt förslag i första taget och vem vill engagera sig om man inte tror på seger? Också av det skälet behövs en politiskt strejk. Det skulle väcka även de minst fackligt aktiva och mana till strid. Regeringen har inget folkligt mandat att försämra a-kassan. Enligt en opinionsundersökning, som TCO lät Synovate göra, så vet de flesta inte mycket om förslaget. Förslaget har bara en knapp majoritet bland dem som röstade på alliansens medan nittio procent av de röd-gröna väljarna är emot försämringarna.
Det är inte säkert att det skulle räcka med en politisk strejk för att stoppa försämringarna, men det skulle sätta rörelsen på fötter, och vara inledningen till en kampanj som leder till en stor valseger för Socialdemokratin i nästa val.
Det är i motståndet mot den borgerliga regeringen som förnyelsen av arbetarrörelsens politik föds. Kritiken mot borgarnas försämringar måste mynna ut i en politik som står för förbättringar. Motståndet mot borgarnas klasspolitik måste leda till klarhet om en annan klasspolitik; en arbetarpolitik. Arbetarrörelsens organisationer tvingas ut i striden och den striden kommer att förändra dem.
De fackliga organisationerna måste hitta tillbaka till sina ideologiska rötter, orsaken till varför de en gång skapades, deras överlevnad hänger på det. Både SAP och SSU kommer få en ökad medlemstillströmning med kampen mot den borgerliga regeringen som utgångspunkt. De nya arga medlemmarna kommer inte nöja sig med en oppositionspolitik som består av tuffa utfrågningar i riksdagsdebatterna.
Det måste vara självklart för SSU-klubbar och (s)-föreningar att delta i LO:s manifestation den 14 december. Precis som fackliga aktivister måste tvinga ut den fackliga ledningen på gator och torg måste det ställas krav på initiativ och kampanjer från arbetarrörelsens politiska gren. Striden mot den borgerliga regeringen är hela arbetarrörelsens uppgift.
Kampen för nästa valseger börjar nu och den handlar i grund och botten om att beväpna arbetarrörelsen med ett socialistiskt program. En ny socialdemokratiskt regering måste ha en annan politik än den förra.
När socialdemokraterna återtog regeringsmakten från den förra borgerliga regeringen proklamerade Göran Persson att det inte skulle bli några ”återställare”. Den inställningen har vi inte råd med en gång till. Partiledningen måste lova återställare, och långt mer än så – en socialistisk politik som angriper kapitalet lika beslutsamt som borgarna nu angriper arbetarklassen.
En utbyggnad av den offentliga sektorn för att täcka behoven, 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön och förstatligande av storföretagen under arbetarnas demokratiska styre är kärnan i ett socialistisk program.
Om många går med i SAP och SSU, engagerar sig, och driver frågan om politiskt strejk mot försämringar i a-kassan i sina klubbar, föreningar och arbetarkommuner samt vidare till partidistrikt och kongresser så skulle det vara en spjutspets för att förnya arbetarrörelsen.