Inför folkomröstningen om EU:

EU eller ett socialistiskt Europa?

73% av de socialdemokratiska partimedlemmarna beräknas vara emot EU, samtidigt är hela ledningen för och satsar hela sin prestige på ett ja i folkomröstningen.

Men hur saklig är egentligen debatten? Båda sidor utlovar guld och gröna skogar.

De kan inte båda har rätt, men de kan båda ha fel. I så fall behövs det ett tydligt alternativ, en linje tre om man så vill.

Nu börjar striden om EU rasa på allvar och den kommer att pågå oavbrutet fram till folkomröstningen i november. SAP och SSU kommer att ha extrakongresser i sommar om EU-frågan. Socialdemokratiska Studentförbundet ska ha en ordinarie kongress i sommar. EU blir säkert en av huvudfrågorna där.

Borgerliga argument

Partiledningen för fram huvudsakligen borgerliga argument till försvar för ett EU-inträde: Sverige måste delta på den europeiska marknaden, enbart där kan det ske en ekonomisk tillväxt som kan sänka arbetslösheten. Men arbetslösheten är ungefär densamma i EU som i Sverige. I några länder, som Spanien och Irland, är den betydligt högre, i inga länder är arbetslösheten betydligt lägre.

Den europeiska tillväxten är inte speciellt stark, både USA och Japan har haft en snabbare tillväxt.

Går det att påverka?

Det sägs också att Sverige måste vara med för att kunna påverka. Men vem kommer egentligen att påverka vem? Maastricht-avtalet har inte förändrats i förhandlingarna. Det går inte att påverka och det förespråkar en ekonomisk kurs som kommer att fortsätta att lägga bördorna på arbetarna i hela Europa.

Offentlighetsprincipen , som ger svenska arbetare ovanlig stor insyn i statens och kommunernas verksamhet, kommer att avskaffas i och med ett inträde i EU. Alla möten i EU:s ministerråd och i EU-kommissionen, de två styrande organen, är hemliga. Så slipper de olika ländernas representanter att stå till svars för de försämringar som de beslutar om. EU-parlamentet har väldigt lite att säga till om.

S-argument för medlemskap

Det finns dock även en del renodlade socialdemokratiska argument för ett medlemskap. En del hävdar att EU skulle kunna bli något slags "socialdemokratiskt projekt". Att socialdemokrater och socialister skulle kunna få ett fördjupat samarbete och därigenom tvinga igenom reformer.

En del SSU:are på vänsterkanten säger att man ska vara med för att utveckla den internationella solidariteten. Men EU handlar inte om detta. Grunden är de europeiska kapitalisternas behov av att hålla ihop, dels för att försämra arbetarnas villkor och dels gentemot rivalerna USA och Japan. Samt deras behov av att på sitt sätt överbrygga nationalstatens begränsningar för att utveckla produktionen (se artikel sid 4 för en fördjupning i denna fråga).

Internationalism

Däremot borde den svenska arbetarrörelsen i större utsträckning än nu agera internationellt, tillsammans med arbetarrörelsen i andra länder. Världsekonomin är sammanflätad idag och kapitalisterna spelar annars ut sin egen arbetarklass mot andra.

Samarbete uppnår man dock inte genom att snärja in sig i ministerrådet eller genom att sitta med i ett tandlöst Europaparlament. Arbetarrörelsen har sina egna traditioner av samarbete.

I över hundra år har Första Maj varit arbetarnas internationella högtidsdag. Dess ursprung var en protest mot att amerikanska arbetare besköts, och utvecklades till en gemensam internationell kamp för en 40-timmars arbetsvecka.

Andra Internationalen hade regelbundna kongresser där man utarbetade en gemensam politik, fram till första världskriget.

Idag har t ex tjänstemännen inom Xerox gemensamma aktioner i hela Europa för att förbättra sina villkor.

Europas Förenta Socialistiska Stater

Det är dessa traditioner som vi måste väcka till liv och utveckla om man vill göra Europa till ett socialistiskt projekt. En verkligt internationellt samarbete inom arbetarrörelsen skulle möjliggöra en relativ snabb och smärtfri övergång till socialismen i hela Europa, ett Europas Förenta Socialistiska Stater.

Alternativet till EU får inte vara ett kapitalistiskt Sverige, utan ett socialistiskt Europa. Därför menar vi att man ska fördjupa det internationella fackliga samarbetet och göra Socialistinternationalen till en verklig international, med ett omfattande samarbete på basplanet och kongresser där man utarbetar en gemensam politik för hela den internationella arbetarrörelsen.

Detta är det mest konkreta som vi kan göra och det måste börja nu, med eller utan EU.

Björntjänst

Tyvärr är det inte detta perspektiv som de flesta nej-sägare för fram och därför försvårar de oftast sin egen sak. Genom att betona Sveriges "oberoende" och "neutralitet" gör de nej-sidan en björntjänst. Det går inte att föra en oberoende ekonomisk politik under kapitalismen idag, världsekonomin har smält samman till en helhet.

Redan under 80-talets uppgång, med en socialdemokratisk politik började försämringarna. Man tog från de fattiga och gav till de rika. Efter borgarsegern 1991 påskyndades denna utveckling.

Den har ingenting med politikernas elakhet att göra. Kapitalet kräver högre vinster för att kunna överleva och det är inte minst den internationella konkurrensen som tvingar dom till det. Sverige kan inte dra sig ur världsmarknaden, när ca 40% av allt som produceras här säljs utomlands.

Kapitalet beroende av EU

Kapitalet vill ansluta sig till EU för att få marknader där, men också för att bakom den tyska gigantens rygg gömma sig för den japanska och amerikanska konkurrensen. Utanför EU kommer Sverige, vilket kapitalisterna i de andra mindre europeiska länderna också har insett, inte att ha en chans.

Idén att man kan ersätta handeln med EU med Östeuropa eller den tredje världen är vacker men naiv, så länge man håller sig inom kapitalismens ramar. Deras efterfrågan är liten även om behoven är stora. Handeln med tredje världen är heller sällan någon solidaritetsyttring. Exporten dit består inte minst av vapen och lyxbilar till de rika (och u-hjälpen är liten och ineffektiv vare sig man är med eller inte i EU).

Och Nordamerika och Japan stänger sig allt mer in bakom sina tullmurar. Eller är alternativet är alternativet till EU att man går med i NAFTA?

Neutraliteten

Den svenska neutraliteten har heller aldrig haft någon verklig grund. Innan och under andra världskriget anpassade Sverige sig till Tyskland. Och efter det har man anpassat sig till USA. De senaste avslöjande om det hemliga samarbetet med USA under Tage Erlanders tid, bara bekräftar detta ännu en gång.

Neutralitet är heller inte något radikalt i sig. Arbetarklassen borde inte vara neutral på den internationella arenan, utan alltid alliera sig med arbetare i andra länder.

Vänsterreformismen i Frankrike

Det är en illusion att tro att man ensamt i Sverige skulle kunna föra någon slags expansionistisk ekonomisk politik. I början av 80-talet försökte man detta i Frankrike.

Vänstern hade vunnit valet för första gången sen trettiotalet, på grund av trycket underifrån försökte man också genomföra ett ganska radikalt program. Förstatligande av en del viktiga industrier kombinerades med sociala reformer och en expansiv ekonomisk politik.

Resultatet blev att man efter några år, på grund av det samlade trycket från de franska och internationella kapitalisterna samt inflationen som urholkade arbetarnas levnadsstandard, tvingades till en kovändning. De franska kapitalisterna hotade att sabotera ekonomin och att fly landet och de utländska tryckte också på.

Förstatliga storföretagen under arbetarkontroll

Att det skulle vara annorlunda i Sverige är svårt att tro. Det man kan sätta emot såna påtryckningar är att "knäcka" kapitalet snabbt genom att förstatliga de 50 största företagen och sätta dem under arbetarkontroll.

Detta skulle inspirera den internationella arbetarrörelsen. Genom solidaritetsaktioner skulle de kunna förhindra en blockad mot ett socialistiskt Sverige. De skulle också kunna gå vidare och ta makten i sitt eget land.

Massarbetslösheten under kapitalismen är här för att stanna oberoende av vilka åtgärder man vidtar. Det är denna massarbetslöshet som tvingar kvinnorna tillbaks till hemmen och som konsekvens väcker till liv en reaktionär kvinnosyn.

Ekonomiskt går det åt skogen inom eller utanför EU, så länge vi har kapitalismen. Och detta innebär oundvikligen att även de flesta kvinnors lott försämras.

EU ett hot mot arbetarklassen

Ändå finns det anledning att säga nej till EU eftersom det är en metod att försämra situationen för arbetare internationellt. Dessutom försvåras kampen, när man genomför de inskränkningar i demokratin som EU innebär.

Ett ja i folkomröstningen skulle vara ett bakslag för arbetarklassen och demoraliserande för de aktiva inom arbetarrörelsen, där de allra flesta är emot EU.

Ett nej skulle däremot skynda på en radikaliseringsprocessen. Man skulle snabbt försöka ställa hela ledningen till svars för att de förde fram en linje som, trots den enorma propagandaapparaten, inte hade stöd bland befolkningen.

Ett nej skulle kunna fungera som en katalysator och föra upp till ytan allt det missnöje som har utvecklats bland arbetarrörelsens gräsrötter mot den högerpolitik som fick sitt största genomslag redan vid slutet av 80-talet.

Socialistisk "linje tre"

Det är dags för en linje tre, en socialistisk nej-linje. Socialisten står för en sådan. Vi säger nej till EU, för att arbetarrörelsen måste vara emot alla inskränkningar i demokratin som försvårar arbetarnas försvarskamp och en eventuell övergång till socialism.

Arbetarrörelsen har alltid varit starkast just när arbetare har varit i rörelse. Om det fattas beslut som man har svårare att påverka, försvagas rörelsen, vilket i sin tur betyder att kapitalet stärks.

Vi säger dock inte ja till ett "oberoende" Sverige, eftersom det är en ren illusion. Arbetarklassen behöver internationellt samarbete som kan lägga grunden för en framtida enat och socialistiskt Europa i solidariskt samarbete med hela världen.

Av Jonathan C

Från Socialisten nr 7, maj 1994