Annika Billström gick men politiken blir kvar
Många menar kanske att det är en politisk seger för vänstern i Stockholms arbetarekommun att Annika Billström onsdagen den 11 oktober tvingades kasta in handduken i striden om vem som skall bli oppositionsborgarråd i Stadshuset. Problemet är att kampen inte på något sätt varit politisk utan för många medlemmar och väljare framstått som en ren maktkamp mellan olika personer. Om vänstern skall kunna vända den politiska situationen i Stockholm så måste den nu formulera ett politiskt program
Striden inom socialdemokratin i Stockholm har för många vanliga medlemmar och väljare framstått som en ren maktkamp. Bakom kulisserna har många sagt, att det är en politisk konflikt mellan högern och vänster inom partiet, där Annika Billström varit högerns ansikte utåt och Dag Larsson en informell ledare för vänstern. Men motsättningarna har aldrig öppet formulerats politiskt. Tvärt om, när striden stod som hetast, betonade alla parter den politiska enighet som fanns.
På representantskapsmötet den 11 oktober då oppositionsborgarråden skulle utses drog sig Annika Billström ur striden i sista stund. På mötet var Annika Billström och Anders Carlberg, som även han ses som en representant för högern, de enda som pekade på bristen av politisk diskussion i frågan. Annika sa rent ut att hon såg den som en maktkamp och att det fanns ett kotteri som bara ville ställa vissa personer till svars. Hon räknade upp en rad personer som tidigare hade avkrävts ansvar, som till exempel Peter Larsson och Lars Rådh, och nu var det hennes tur. Personerna hon nämnde kunde nog av de flesta identifieras som förespråkare för förnyelse av partiet, eller vad man kanske hellre skulle kalla högervridning. Anders Carlberg ville veta vad styrelsens kandidater, Carin Jämtin och speciellt Roger Mogert, stod för.
För en gångs skull var nästan samtliga av representantskapets ledamöter närvarande, 200 av 216. Även det visar att först när det är en kamp om makten så gör de bägge falangerna allt för att mobilisera sina skaror.
Carin Jämtin som under kvällen framställts som en mer neutral kandidat blev den som höll kvällens mest politiska inlägg när hon så småningom fick presentera sig. Hon pratade om de ökade klassklyftorna och segregationen i Stockholm.
Det var däremot svårt att spåra några politiska meningsskiljaktigheter mellan Roger Mogert och motkandidaten Leif Rönngren i deras inlägg. Ingen av ledamöterna som pratat för någon av herrarna hade heller betonat några sådana, trots Roger Mogert i korridorsnacket brukar framhållas som vänsterns ideolog. I den slutna omröstningen vann styrelsens förslag. Som väntat, efter Annikas avhopp, röstade nästan alla på Carin Jämtin men mellan herrarna blev det jämnare. Roger Mogert blev oppositionsborgarråd med bara tolv rösters marginal.
Medan omröstningen förbereddes valdes Dag Larsson mer odramatiskt till oppositionslandstingsråd med Anna Kettner som andra namn. Anna Kettner verkar då vara den sista spillran av partihögern som idag har en framskjuten politisk position.
Men tyvärr – det är av noll och inget värde, om vänstern nu inte formulerar och tar strid för ett politiskt vänsterprogram.
Borgarna, med moderaterna i spetsen, driver en politik som konsekvent gynnar men också ökar deras väljargrupp. Genom tillexempel skattesänkningar och utförsäljning av allmännyttan skapar man illusionen hos fler människor att de har något att vinna på egoistisk marknadstänkande.
Ska socialdemokraterna kunna återta makten i stadshuset 2010 och behålla den så krävs samma raka politiska linje från vänster. Det krävs en ideologisk debatt om vårt socialistiska alternativ, ett vänsterprogram med utbyggnad och upprustning av offentliga sektorn och samma fasta beslutsamhet att genomföra politiken.