Albanien i ett vägskäl

Revolutionen måste gå vidare för att undvika tragedi

"Ett virus i samhällskroppen" (DN 14/3) och "Hämningslös förstörelse" (DN 13/3) är representativa rubriker i medias bevakning av Albanien. TV-bilderna har visat grupper av män och ungdomar som hämningslöst skjuter i luften, eller plundringar av butiker och hotell. För borgerligheten är allt som hänt i Albanien meningslöst kaos och anarki. Journalisterna kan inte passa in det som händer i den borgerliga samhällsordningen, och sväljer ofta villigt den propaganda som utmålar revoltörerna som banditer eller mindre vetande personer som villigt låter sig ledas av maffian och andra kriminella.

Men hur skulle maffian och andra "banditer" kunnat få hela statsapparaten att rasa samman på några dagar? Armén löstes upp (enligt ett officiellt uttalande har armén på 32 000 man reducerats till "en handfull"), soldater och officerare deserterade eller gick över och stödde revolten. I flera städer gick praktiskt taget hela befolkningen man ur huse och erövrade militärbaser, polisstationer och vapenförråd. Studenter och skolelever gick i strejk och anordnade massdemonstrationer. Massmöten hölls på städernas torg, o.s.v. o.s.v. Detta kan inte vara maffian som agerar. Det är en folkresning, en revolution som liknar de i Barcelona 1936 och Ungern 1956.

Bakgrunden är det förtryck som det albanska folket genomlidit. Den hårda stalinistiska regimen under Enver Hoxha slutade i ekonomisk ruin och allmän fattigdom. Försöken att återupprätta kapitalismen efter 1990 gav ett fåtal möjligheter att berika sig, men flertalet drogs ur askan in i elden. Industrin slaktades, korruption och maffiavälde blomstrade. Utländska och inhemska investerare utnyttjade arbetskraften hänsynslöst. Många tvingades flytta utomlands som gästarbetare, åter andra tvingades tillbaka till landsbygden för att kunna försörja sig.

Ofattbar vrede

Berisha-regimen ägnade sig åt ett brutalt förtryck, som västmakterna inte låtsades om. En 19-åring från Gjirokaster sade i DN (16/3): "SHIK (hemliga polisen) har funnits överallt här. Vi har varit konstant rädda för dem. Vi kunde aldrig tala öppet, var alltid rädda för att bli arresterade eller misshandlade. Det har funnits en vrede här som var ofattbar. Alla har väntat på en explosion - och den skulle kommit utan fondkrascherna också."

I en artikel från "Crisis '97 News Centre" (16/3) rapporteras: "För tio dagar sedan misshandlades Alfred Peca nästan till döds … Han hade publicerat reportage som behandlade president Berishas Demokratiska Partiet och dess samröre med maffian. Hans kropp är fortfarande svullen och sårig. Från sin sjukbädd sade han att SHIK-männen som drog ut honom ur hans bil misshandlade honom i tre timmar utan uppehåll. Han påstår att ett heroinraffinaderi i den lilla staden Roskovec drevs gemensamt av italiensk och albansk maffia. 'Det var många i regeringen inblandade', sade han. 'De utnyttjade pyramidfonderna för att tvätta pengarna'".

Detta ger knappast en bild av en regering som maffian ivrar för att störta. Men arbetare, studenter och bönder drog efter pyramidfondernas kollaps slutsatsen att de måste ta makten i egna händer. Massmedias rapportering visar vilken roll den spelar då revolutionen ställs på dagordningen och frågorna ställs på sin spets.

Väst stödde Berisha

Västmakternas agerande har hela tiden varit skamlös. Berisha-regimen har stötts med generösa lån av EU (som hamnat i profitörernas fickor) och militär hjälp från USA. Man teg om Berishas valfusk, medan man rörde upp himmel och jord i Serbien. Anledningen var naturligtvis att det i Albanien (liksom Jeltsins valfusk i Ryssland, som man också tigit om, se Socialisten nr 18) var en borgerlig president som lurade ett "socialistparti" på röster, medan det i Serbien var tvärtom.

Pyramidfonderna, som ruinerat åtminstone tiotusentals albaner, kanske betydligt fler, var den tändande gnistan för revolutionen. Internationella valutafonden, IMF, var, enligt den tyske kommentatorn F. Münzel ansvarig för den cyniska banklagstiftning som gjorde pyramidfonderna möjliga.

De albanska arbetarna har visat sig vara en storartad kraft som inte kunnat hejdas när de gått till aktion tillsammans med studenter och andra. De utvecklade också en tillräcklig medvetenhet för att inte låta sig luras av Berishas erbjudanden om samlingsregering och nyval, mot att de erövrade vapnen lämnades tillbaka. Sådana trick har härskarna använt i årtusenden för att krossa folkliga uppror.

Försvarskommittéer

I de erövrade städerna har kommittéer satts upp för att organisera motståndet. De försöker också organisera distribution av livsmedel, ser till att maximipriser på bröd upprätthålls, samlar in vapen från barn etc. Det är ett steg framåt, men av de knapphändiga rapporterna att döma bygger inte dessa kommittéer på en demokratisk grundstruktur av arbetar- och soldatråd etc. Vissa rapporter tyder på att stadskommittéerna inte nått samma insikter som arbetarklassen då de varit för kompromisser med Berisha och därmed förlorat i auktoritet.

Det finns inte mycket val i Albanien. Revolutionen måste löpa linan ut eller sluta i tragedi. Uppgiften som står framför arbetarklassen är att ta över produktionen och driva den i egen regi, och upprätta en äkta arbetardemokrati. De måste hålla maffian i schack och organisera en arbetarmilis kontrollerad av arbetarråden.

Men i Albanien, där majoriteten bor på landet, är arbetarklassen liten, och den har försvagats ytterligare genom industrins förfall de senaste åren. Och den saknar en ledning som kan utveckla kampen och föra den till seger. Just här ligger den stora skillnaden mellan marxister och anarkister. Anarkisterna tror att det räcker med ett spontant uppror utan ledning. Men resultatet blir att en ledning uppstår ändå, som inte är demokratiskt utsedd och saknar auktoritet. Detta kan bara leda till ett tragiskt nederlag. I en revolution händer allting mycket snabbt, och det finns ingen tid för att göra misstag och dra slutsatser ur olika erfarenheter. Marxister förstår att det behövs en ledning som är demokratiskt utsedd av arbetarråden, som kan återkallas direkt av dem som utsett dem, som inte har några privilegier och som vet hur målet ska nås.

Väst vill invadera

Om en marxistisk ledning funnits i Albanien, skulle den ha appellerat till den internationella arbetarklassen om stöd och om att följa exemplet från Albanien. Internationellt stöd är nödvändigt för att kunna försvara sig mot en eventuell invasion från väst. Och det kliar i fingrarna på västmakternas företrädare, som gärna skulle vilja gå in med militär i Albanien. Carl Bildt sade t.ex. att en militär intervention är nödvändig: "Det skulle signalera till andra delar av regionen att Europa kommer handla mer beslutsamt mot potentiella hot mot stabiliteten än man gjorde i början av den jugoslaviska krisen." Det vill säga en varning till andra som skulle kunna få för sig att göra uppror.

Andra, t.ex. Helmut Kohl, inser att det skulle kosta alltför mycket att invadera i det här läget. De vill till varje pris undvika ett nytt Vietnam, som med stor sannolikhet skulle bli resultatet av en fullskalig invasion. Men de försöker ändå sprida propaganda om "banditer" och "pöbelstyre" för att förbereda opinionen på en intervention.

De kan dock inte sitta stilla och rulla tummarna och hoppas att situationen ska lösa sig av sig själv. De kommer att stödja uppbygget att polis och militär igen (Berisha har försökt erbjuda höga löner till de som anmälde sig att ingå i en polisstyrka. Men enligt en rapport hade två tredjedelar av de som anmälde sig inte för avsikt att utföra uppgiften, de anmälde sig bara för att få vapen). De kan också försöka använda "socialistpartiet" (som också varit inblandade i pyramidfonderna) för att "normalisera" situationen, som man gjorde i Portugal 1974-75.

Avväpning

Även socialdemokratiska företrädare i väst för fram kravet på avväpning av revoltörerna. Men om man vill komma åt maffian och andra kriminella element är det knappast vägen. Dessa är de sista som kommer att lämna ifrån sig sina vapen. I stället ställer man vanliga arbetare och bönder försvarslösa mot både regimen och maffian. Befolkningen i upprorsområdena har redan varit tvungna att försvara sig mot angrepp från SHIK-polisen. Berisha har också försökt skicka armén mot Vlore och Sarande, men armén har inte velat gå till anfall. I värsta fall slutar en avväpning med ett blodbad. I Chile 1973 avväpnades arbetarnas försvarskommittéer, vilket beredde vägen för Pinochets kupp. I stället borde en demokratiskt styrd arbetarmilis upprättas i upprorsområdena. Men detta skulle bli en frontalkrock med kapitalismen, som inte kan tolerera att arbetarna tar makten i egna händer. Den borgerliga staten kräver monopol på vapnen. (På samma sätt vill maffian ha en obeväpnad befolkning medan de själva har vapen.)

Ny situation

Den albanska revolutionen markerar en vändpunkt i världssituationen. Vi ser också liknande händelser i andra delar av världen, just nu i Zaire, där Mobutus 31-åriga diktatur ser ut att vara nära att störtas. "Hans (Mobutus) regim är i realiteten död" skriver DN (24/4). Upprorsledaren Kabilas trupper kontrollerar ca en tredjedel av landet, och har starkt stöd. "Regeringssoldater har sagt att de tänker lägga ner sina vapen och hälsa rebellerna med öppna armar" enligt samma DN-artikel. I morgon kan det vara Rysslands tur.

Bo Öberg, Stockholm

24/3 1997

Från Socialisten nr 23, april 1997