Afrika - Mänsklighetens plundrade vagga

Säg Afrika och jag ska säga vad du tänker på. Bilden som förmedlas i massmedia är nämligen alltid densamma. Torka, sjukdomar, svältande och döende barn, apatiska människor i flyktingläger, krig, folkmord, katastrofer. Endast några få länder, som Sydafrika, har under kortare perioder, när befrielsekampen haft framgångar, dragit till sig ett positivt intresse.

Det underliggande budskapet är att Afrika är en stackars underutvecklad världsdel där människor inte skulle klara sig om det inte vore för hjälpsändningar, biståndsarbete och internationella lån. Inget kan vara mer falskt. Afrika är i grunden en oerhört rik och generös kontinent som under 400 år konsekvent plundrats och sugits ut.

De kapitalistiska makthavarna i Europa och USA har byggt sina rikedomar på denna utsugning. Man har genom att lura, terrorisera och döda roffat åt sig guld, järn, diamanter, gummi och andra naturtillgångar. Men kanske framförallt har man skeppat ut minst 11 miljoner människor att säljas som slavar under tiden 1600-1867. Hur många miljoner människor som tvingats till slavarbete i Afrika, då och nu, går det inte att hitta några siffror på.

Mänsklighetens vagga

Forskare inom skilda vetenskaper verkar idag ense om att mänsklighetens vagga stod i Afrika. Alla fynd av den tidiga människan finns i ett långsträckt bälte från kusten strax väster om Afrikas horn ner över kontinenten. Där, bland sjöar, floder, skogar och savanner fanns uppenbarligen den generösa och gynnsamma natur, ett överflöd, som gjorde att naturen kunde skapa den mänskliga hjärnan. Men det är ett område som vi knappast lärt oss att se som Edens lustgård.

Den period då mänskligheten levde av samlande, jakt och fiske, allt efter lokala förutsättningar, varade i hundratusentals år. Marx och Engels benämner dessa samhällen som urkommunistiska, klasslösa samhällen, utan privat ägande eller statusskillnader mellan människor. Modern arkeologi ger dem faktiskt rätt, från den moderna människans långa urtid finns inga fynd som tyder på ekonomiska skillnader mellan människor.

Jordbruk för 7000 år sedan

Utvecklingen av jordbruk och boskapsskötsel kan ha varit svar på en ökad befolkning och att man bosatte sig i områden som inte var lika generösa som det Edens lustgård man lämnat i Afrikas inland. I Afrika uppstod de första jordbruken för ungefär 7 000 år sedan i ett område mellan Atlanten och Nilen, i Sahara, som då till största delen var grönt, och Sudan. Basil Davidsson citerar i sin bok "Afrikas historia" HW Fairman som i sin studie av Egyptens utveckling drog slutsatsen att "Befolkningen i det fördynastiska Egypten måste i stor sett vara resultat av Saharas uttorkning"

Egypten, den enda afrikanska kultur som det finns bred kunskap om bland människor världen över, framställs ofta som om den inte alls hörde hemma i Afrika. I själva verket tycks den ha sina rötter just i hjärtat av världsdelen.

Den mäktiga kontinenten Afrika, med sin skiftande natur och uråldriga historia, har naturligtvis frambringat oräkneliga och mångfacetterade kulturer. För snart 2000 år sedan fanns Västafrika, i området mellan floderna Niger och Benue, Nokkulturen, ett av de neolitiska afrikanska samhällen där järnet först kom i bruk. Andra kulturer som utgjort övergångssamhällen mellan stenålder och järnålder fanns söder om Riftdalen i östra Afrika.

I dessa samhällen, precis som i deras motsvarigheter på andra kontinenter, växte en ökad arbetsfördelning och skiktning fram. Det mesta producerade man av tradition kollektivt, överskottet ägdes gemensamt och man hade hittat olika system och ritualer för att fördela detta.

Stort överflöd

Den andalusiske författare El-Bakri hade 1067 fått upplysningar från ett flertal resenärer i Västafrika om att Ghana var ett stort och mäktigt rike. Det var handeln med guld och salt som lade grunden för detta. En annan besökare, Al-Idrisi, som på 1100-talet framställde ett stort verk om Afrika beskriver hur härskarna i Ghana hade tusen gäster, på en gång, vid sina måltider och att man serverade ett överflöd större än någon människa någonsin sett.

Davidsson anser att järnålderns kungliga makt i det gamla Ghana har fasta rötter i jordbrukar-stenålderns kollektiva hushållning. Kungen var, liksom andra järnåldershärskare världen över, också gudomlig. "Han personifierade sitt folks andliga tillvaro och välfärd, och samhället uppfattades som förfädernas, de levandes och de ännu oföddas gemenskap. Men samtidigt som denna gudomlighet gjorde kungen mäktig så begränsade den också på många sätt utövandet av makten som sällan kunde bli despotisk" skriver Davidsson. Makten baserades förmodligen snarare på skyldigheten att fördela överskottet och ansvara för människors välfärd än på rätten att samla in överskottet.

Trots att det här bara är axplock är det lätt att se att det inte bara är Egypten, bland de afrikanska länderna, som imponerat på besökare. Ibn Batuta hette en marockansk forskningsresande som på 1300-talet färdades i Afrika. Han besökte det Östafrikanska Kilwa 1331 och beskrev det som "en av de vackraste och bäst byggda städerna i världen"

Blomstrande städer

Leo Africanus beskrev, i början av 1500-talet, Timbuktu som en lärdomsstad med många lärda doktorer och religiösa ledare. Han påstod att marknaden för handskrivna böcker var stor och att köpmännen gjorde större vinster på böcker än några andra varor.

1497 rundade tre portugisiska skepp Godahoppsudden under befäl av Vasco da Gama. Innan han fortsatte över Indiska oceanen ägnade da Gama några månader åt att utforska de södra delarna av Afrikas östkust. Längs hela kusten från Quiliame (i nuvarande Mozambique) och uppåt stötte sjöfararna på den ena blomstrande staden efter den andra där befolkningen levde i rikedom och bekvämlighet. De hade stora fartyg och bedrev handel med guld och elfenben med länderna österut. Det östafrikanska järnet hade länge varit berömt i Indien. Så inte var det en fattig världsdel som Västeuropas stormakter successivt kolonialiserade med hjälp av moderna vapen.

"Kung Leopolds vålnad" av Adam Hochschild är en bok att drömma mardrömmar om. Här beskrivs hur girighet och terror skapade den belgiska konungens egen privata slavstat i Kongo i slutet av 1800-talet.

Slavarbetets början

Henry Morton Stanley, den berömde upptäcktsresanden, hade efter sina resor längs Kongofloden länge försökt få britterna att nappa på idén att kolonialisera området. Men den som reagerade på hans reklam om de fantastiska kongolesiska rikedomarna var i stället Kung Leopold av Belgien. På kungens uppdrag återvände Stanley 1878 till Afrika. Stanley som hade erfarenhet av att tvångsrekrytera befolkningen som bärare och vägröjare vid sina tidigare upptäcktsresor satte nu slavarbetet i system i stor skala.

I regnskogen längs Kongofloden fanns inte längre några stora kungariken. Dessa hade slagits sönder och decimerats under portugisernas terror och kidnappningsraider under 200 år. Längs floden bodde nu människor i mindre grupper och dessa hade inget att sätta emot expeditionens maskingevär. Längs Kongos biflöden hade spillror av de gamla kungarikena dragit sig tillbaka och försökt återskapa fungerande samhällen.

Terror i Kongo

Stanleys uppgift var att få dessa kungar att avträda sina riken till Leopold. Detta uppnådde han genom lurendrejeri, hot och terror. Kolonisatörerna konfiskerade befolkningens livsmedel för egen räkning. Kvinnorna togs som gisslan för att tvinga männen att arbeta för expeditionerna. Denna metod sattes sedan i system över hela Kongo för att tvinga människor till slavarbete med bland annat gummiutvinning.

Av skräck för européernas framfart flydde människor från sina byar och jordbruksfält. De som inte dog av det hårda arbetet eller sköts ihjäl svalt ofta till döds eftersom hela livsmedelsproduktionen bröt ihop. Adam Hochschild räknar med att närmare 10 miljoner människor dog i Kongo under 30 år kring förra sekelskiftet. När sanningen om det som framställts som ett behjärtansvärt frihandelsföretag i syfte att få stopp på den arabiska slavhandeln började läcka ut precis kring sekelskiftet drog en proteströrelse, med bland andra Mark Twain i spetsen, fram över Europa och USA.

Märklig handel

En av de första som kom sanningen på spåren var rederitjänstemannen Edmund Morel. För sitt rederis räkning övervakade han under slutet av 1890 talet regelbundet lastning och lossning av fartyg på Kongotraden. Han lade märke till saker som andra anställda i åratal blundat för. Varje fartyg som kom till Antwerpens hamn var proppfullt med dyrbarheter som gummi och elfenben. De fartyg som reste tillbaka till Kongo innehöll inget annat än soldater, vapen och ammunition. Hur kunde detta kallas handel?

Afrika uppdelat

I början av 1900-talet hade Portugal, Belgien, Italien, Spanien, Frankrike, Storbritannien och Tyskland delat upp Afrika. Kartan talade sitt tydliga språk. Gränslinjer drogs med linjal rakt genom naturliga länder och byar utan någon som helst känsla för de människor som levde där. Finansmagnater och affärsmän bildade bolag och skaffade sig koncession på ett område. I regel skedde det genom att man köpte sig tillstånd av en lokal ledare med hjälp av vapen och löften om privilegier.

Naturligtvis blev befolkningen lurad eftersom de inte förstod innebörden i de avtal de undertecknade. Lyckades man inte komma överens med de naturliga ledarna utsåg man egna som man försåg med vapen och tips på hur man bygger samhällshierarkier efter europeiskt mönster.

Sådde tvedräkt

Det var inte heller ovanligt att man spelade ut olika grupper av befolkningen mot varandra. "Om ni hjälper oss att förslava by X så får ni själva vara i fred." Fanns det naturliga motsättningar mellan befolkningsgrupper skaffade man sig kontroll genom att sluta avtal med och förse den ena sidan med vapen. Så skapades lokala despoter och blodiga fejder. Sen kunde man lätt få till och med människorättskämparnas stöd för att skicka dit ännu mer europeiska soldater för att få stopp på dessa "grymma stamkrig".

Precis samma mönster går igen i dagens konflikter i Rwanda och Burundi. Där har hutuextremisterna tränats och utrustats av Frankrike trots att det är just Frankrike som kolonialmakt som sett till att tutsiminoriteten tidigare kunnat behålla alla sina privilegier. Men nu behövde Frankrike nya bundsförvanter för att bryta de senaste årens USA-dominans i området. I Somalia är det samma sak, striderna där är ytterst en kamp mellan USA:s och Frankrikes imperialistiska intressen.

Härska genom att söndra

På 60-talet växte befrielserörelserna i Afrika så starka att väst blev tvungna att släppa det direkta herraväldet till inhemska nationalistiska grupper. Dessa skaffade sig ett brett folkligt stöd genom att utlova reformer som sedan aldrig genomfördes eftersom detta snabbt skulle ha hotat deras egen ställning. Istället lärde de sig kolonialmakternas metod att härska genom att söndra. Resultatet blev att i de flesta exkoloniala länder kunde de multinationella bolagen fortsätta att plundra naturtillgångar och använda befolkningen mer eller mindre som slavar på plantager och i gruvor mot att de försåg en liten styrande minoritet med ofattbara rikedomar.

På så sätt fick även de forna kolonialmakterna vatten på sin kvarn: "de fick sin självständighet, se vad de gör av den! Ingen utveckling, bara grymma krig och despoter."

Klassamhälle bygger på våld

Alla klassamhällen bygger ytterst på våld. Hur skall en minoritet annars kunna fortsätta att förtrycka och sko sig på majoritetens arbete? Det koloniala våldet är nog det mest brutala exemplet på detta.

På den FN-konferens om rasism som nyligen ägde rum i Durban i Sydafrika kom frågan om ersättningsanspråk för slaveriet upp på den preliminära dagordningen. "Enligt den kampanjgrupp som bildats är de länder som drog nytta av slavhandeln skyldiga 777 biljoner dollar" skriver Stockholms fria tidning den 11/8. Såväl EU som USA protesterade kraftigt mot ersättningsanspråken. USA lämnade till och medkonferensen.

Naturligtvis vet Blair och Bush att de ursprungliga kapitalistiska länderna grundlagt sitt ekonomiska försprång och sin särställning genom kolonialismen. Tyvärr är det också så att om EU och USA skulle betala de afrikanska ländernas ersättningsanspråk så skulle det bli skattebetalare, vanliga arbetare och fattiga människor i USA och Europa som skulle få betala människohandlarnas och slavägarnas skuld.

Det ger onekligen en ytterligare en dimension åt den hänsynslösa politik som det globala kapitalet idag bedriver att dessa historiska rötter finns. Säkert går det att spåra hur enskilda förmögenheter och storföretag grundlagt sitt kapital i människohandel och den brutala utsugningen av Afrika, en utsugning som fortsätter än idag.

Källor:

Redogörelse för "The Atlantic Slave trade" av Philip D Curtin i Populär historia nr1/97

Basil Davidsson: Afrikas historia

Adam Hochschild: Kung Leopolds vålnad, Ordfront förlag

Artiklar på www.marxist.com

Lena EH

Från Socialisten nr 54, september 2001