Fred i Afghanistan?

Detta är första gången som en regering i Afghanistan har kommit till på "fredlig" väg, rapporterade Dagens Eko när den tillträdde. Ungefär samtidigt bombade USA en kolonn med stamledare på väg till den nya regeringens invigningsceremoni.

Vi som kritiserade bombningarna känner inte på något sätt att det bevisats att vi hade fel. Det är klart att USA kan bomba Afghanistan sönder och samman, köpa stöd från lokala ledare med pengar och vapen och legitimitet. Men nu är kriget vunnet och bombningarna fortsätter. Usama bin Ladin och Mullah Omar är på fri fot och terrorismen har på intet sätt hindrats. En femtonårig amerikan körde in ett skolflygplan i Bank of Americas skyskrapa i Tampa utan att ha någon som helst kontakt med Al Qaida.

Men vad har då kommit ur bombningarna? Ett okänt antal afghaner har dött, och ett vidrigt religiöst högerstyre har ersatts med... ja, med vad?

Karzais regering består av ledare från alla stora folkgrupper. Detta framhålls som något väldigt positivt. Det finns tyvärr ett stort problem med detta också. De har ingenting gemensamt på det politiska planet mer än att de har makt i form av vapen och soldater och de att de är beredda att sitta i en USA-styrd regering. Detta kommer obönhörligen att leda till att de kommer att försöka sko sig på bekostnad av varandra. Den nya regeringschefen har ingen enhetlig maktbas. Han verkar framförallt vara den FN-ledda styrkans representant i regeringen. De andra grupperna har i varierande grad egna väpnade styrkor som kan användas som "påtryckningsmedel" i regeringsöverläggningarna. Ett parlament som eventuellt kommer ur denna övergångsregering kommer att vara så präglat av detta att det inte ens av de mest välvilliga kan betraktas som demokratiskt. Bara partier som baserar sig på väpnade grupper kommer att finnas i ett sådant val.

Afghanerna välkomnar så självklart den nya regeringen om än med viss skepsis. Alla som har levt i en krigszon de senaste tjugo åren välkomnar självklart alla uppehåll i dödandet och även ett blekt hopp om en fred och frihet är värt att satsa på i deras ögon. På samma sätt välkomnade de talibanerna 1996 i hopp om att de åtminstone skulle innebära ett slut på striderna. Men kommer denna övergångsregering att kunna ge ens detta? En regering vars enda sammanhållande kraft är hopp om att kunna sno åt sig mer fördelar, bistånd och investeringar på de andras bekostnad, och att undvika att stämplas som terroristvän av USA kan inte erbjuda någon stabilitet. Risken är mycket större att de etniska konflikterna förvärras till den grad att det leder till etnisk rensning och fördrivning som skedde på Balkan för inte alls länge sedan.

Simon Lundin

Från Socialisten nr 56, januari 2001