Arbetstidsförkortning skapar 400 000 jobb

(S)-regeringen måste genomföra sextimmarsdag

På några få år har arbetslösheten ökat i Sverige på ett sätt som var otänkbar tidigare. Nu ligger arbetslösheten på samma nivå här som i övriga Europa. Regeringens finansplan visar att man inte räknar med någon betydelsefull minskning de närmaste åren. Regeringen satsar i första hand på en reducering av budgetunderskottet genom nedskärningar och skatteökningar. Arbeten är en tredjehandsfråga. Massarbetslöshetens sociala konsekvenser ökar dramatiskt när den håller i sig en längre period. Vi kan inte låta detta ske i Sverige. Därför måste arbetarrörelsen se det som sin viktigaste uppgift att bekämpa arbetslösheten. Regeringen måste ändra kurs.

En av de viktigaste åtgärder som regeringen borde genomföra för att skapa jobb är en arbetstidsförkortning. De svenska arbetarna och tjänstemän börjar halka efter i detta avseende. I de flesta europeiska länder har man kortat ned arbetstiden med 1-3 timmar under de senaste tio åren. I Västtyskland kommer metallarbetare och andra nästa år att ha en 35 timmars arbetsvecka. Man har de högsta lönerna i Europa och samtidigt är Västtyskland en av de länder i Europa som har den lägsta arbetslösheten.

Bibehållen lön

Internationella undersökningar visar att för varje timme som man kortar ned arbetstiden behöver man anställa någon för att arbeta en halv timme. Den andra halvtimmen tar man igen genom att de som får minskad arbetstid jobbar effektivare. En 30 timmars arbetsvecka skulle därför ge minst 400 000 jobb i Sverige.

En arbetstidsförkortning måste ske med bibehållen lön. De senaste åren har arbetarfamiljerna drabbats av den ena försämringen efter den andra. Många lever idag på gränsen eller till och med under gränsen för socialbidragsnormerna. Dessutom är det inte samhällsekonomiskt vettigt att ytterligare försvaga köpkraften när den inhemska marknaden redan går på knäna.

Borgarna brukar framhålla att Sverige istället för att korta arbetstiden borde följa USA:s väg till fler jobb. Där arbetar man många timmar och arbetslösheten är relativt låg - officiellt 'enbart' ca. 6%, även om oberoende bedömare anser att den verkliga arbetslösheten är omkring 11-12%. Enligt de borgerliga partierna har man uppnått en relativ låg arbetslöshet genom en 'flexibel' arbetsmarknad, m a o arbetarna har få eller inga rättigheter.

Fattigdom 

Det är sant att fler jobb har skapats i USA än i Europa de senaste 20 åren. Men den senaste OECD-rapporten om arbetslösheten konstaterar att det trots detta inte finns någon avgörande skillnad mellan Europa och USA. Krisen utrycker sig bara på olika sätt. I USA har man skapat jobb, men de är vad OECD kallar "jobb av låg kvalitet", framförallt inom servicesektorn . Inom den högteknologiska framtidsindustrin har man tappat mark. Produktiviteten har inte alls ökat i samma takt som i Europa. Genomsnittslönen är idag den samma som för 20 år sedan. Detta döljer dock att de rika fått det betydligt bättre medan de fattiga fått det sämre. Man har myntat begreppet working poor (arbetande fattiga) för att beskriva 18 % av de heltidsarbetande som tjänar mindre en det officiella existensminimum för en fyra person familj.

USA kan knappast tjäna som ett exempel för den svenska arbetarrörelsen. Vi kan inte och behöver inte acceptera samma nederlag som de amerikanska arbetarna har tvingats till på grund av sin fackliga svaghet, utan vi måste följa de tyska arbetarna i deras offensiva kamp för jobben.

Omställningskostnader 

Ett argument mot arbetstidsförkortning är att det skulle kosta för mycket. Hur har man egentligen räknat? Att anställa 400 000 som idag är arbetslösa kostar knappt någonting. Kostnaderna för a-kassa, socialbidrag, utbildning och administrativa kostnader täcker mer en väl en hyfsad lön för de som är arbetslösa idag.

I en rapport från SAF "Arbetsdelning inget bot mot arbetslösheten" invänder man att det finns andra kostnader för en arbetstidsförkortning. Dom kommer med en lång rad problem: kompetens skärs bort, flaskhalsar uppstår osv. Man förvånas över att SAF överhuvudtaget tror på att företag i andra sammanhang kan växa med den stora bristen på flexibilitet som de framhåller i rapporten. Visst kommer det att finnas en del omställningskostnader för företagen, men detta balanseras mer än väl av de enorma 'omställningskostnader' som samhället måste bära om arbetslösheten permanenteras. Omställningskostnader som utslagning, självmord, skilsmässor, droger, kriminalitet och ohälsa.

Motsättningar kan lösas

Men då invänder en del att visserligen så kan det löna sig samhällsekonomiskt att sänka arbetstiden, men att det kostar för mycket företagsekonomiskt. Visst finns det en motsättning här. Men den är inte olöslig. Hur det ska lösas borde vara en av huvuddiskussionerna i arbetarrörelsen, inte arbetstidsförkortningens vara eller inte vara, för en arbetstidförkortning med bibehållen lön är egentligen en självklarhet.

Sten Ljungren, lärare i företagsekonomi vid universitet i Uppsala, förespråkar att lokala fackföreningar ges kontrollen över arbetstidsförkortningsfonder och att arbetsgivarna - i takt med nyanställningar - kan ansöka om anslag från dessa fonder. Många fackligt aktiva anser att företagen inte behöver kompenseras, eftersom de ändå gör rekordvinster idag.

Vi som sympatiserar med Socialisten anser att det enklaste sättet att överbrygga motsättningen mellan det samhällsekonomiska och det företagsekonomiska är helt enkelt upphäva den genom att förstatliga de 40-50 största företagen, vilka totalt dominerar ekonomin, under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Småföretagen kan dock behöva speciell kompensation.

SAF vill ha arbetslöshet

Bakom arbetsgivarnas frenetiska motstånd till 30 timmars arbetsvecka finns det flera skäl. När arbetslösheten var låg vid slutet av 80-talet deklarerade SAFs nationalekonomer helt öppet att den behövde höjas. Idag har de fått sin vilja fram. Arbetsgivarna använder arbetslösheten som en piska. De utnyttjar arbetarnas rädsla för att förlora jobbet, eller bli omplacerad, till att sänka lönerna, försämra arbetsvillkoren och stoppa kritik mot arbetsgivaren.

Arbetsgivarnas opposition ligger också på en djupare ideologiskt nivå. De vill inte att arbetarrörelsen genom sina demokratiskt valda representanter blandar sig i hur marknaden fungerar. Arbetstider och antalet anställda ska inte planeras genom medvetna demokratiska beslut utan marknadens suveränitet ska råda.

Men arbetarrörelsen vann rösträtten för manliga arbetare (1918), 8 timmars arbetsdag (1919), rösträtt för kvinnor (1921), allmän folkskola (1927), allmän sjukpenning och moderskapspenning (1931), ATP (1960) och lagen om anställningsskydd (1974) genom att ta en strid mot arbetsgivarna och deras politiska representanter. Arbetslösheten är en alldeles för viktig fråga för att vi ska backa inför arbetsgivarnas motstånd.

Investeringsprogram

30 timmars arbetsvecka avskaffar inte massarbetslösheten, men det tar oss en bra bit på vägen. Arbetsförmedlingen har över en miljon arbetssökande anmälda idag. 585 000 är öppet arbetslösa eller sysselsatta i arbetsmarknadsåtgärder. Utöver dessa finns det 100 000-tals som arbetar deltid och vill arbeta heltid, som är förtidspensionerade av arbetsmarknadsskäl , går utbildningar för att de inte får arbete och många andra som har gett upp hoppet om att få ett jobb och därför inte bryr sig om att registrera sig som arbetssökande. De 400 000 arbeten som en arbetstidsförkortning skapar skulle sopa undan en betydelsefull del av arbetslösheten, men för att verkligen få full sysselsättning krävs det ett omfattande investeringsprogram som kan skapa nya jobb, inte bara omfördela de gamla. Resurserna till detta finns idag, men dessa miljarder används idag istället för storföretagens egen 'bingolotto' - spekulation med aktier, valutor, derivativer, fin konst och uppköp av andra företag. Behoven av en utbyggnad finns. Offentlig vård och omsorg behöver byggas ut, bostäder och offentliga byggnader behöver saneras och nya byggas. Även industrin behöver omfattande investeringar för att ta fram nya produkter och förbättra produktionen. Även här är lösningen att ta över storföretagen. Då kan vi frigöra enorma resurser till vettiga investeringar som både skapar jobb och förbättra levnadsvillkoren för de flesta.

Rikare liv 

Sverige har den högsta faktiska arbetstiden i genomsnitt per person i arbetsför ålder i den industrialiserade världen - efter Japan. En arbetstidsförkortning skulle markant förbättra psykiskt och fysisk hälsa för alla som idag har heltidsjobb. Det visar försök som bl a gjorts hemtjänsten i Kiruna. Utöver detta skulle en 30 timmars arbetsvecka ge föräldrar mera tid för sina barn, öka jämställdheten och ge ett rikare liv.

 Många fackförbund och delar av arbetarrörelsen har regelbundet uttalat sig för 30 timmars arbetsvecka eller 6 timmars arbetsdag, men dessa uttalanden har mer sett en arbetstidsförkortning som en önskvärd reform på längre sikt än en konkret dellösning idag på ett stort politiskt och socialt problem. Men idag är arbetstidsförkortning en omedelbar nödvändighet och arbetarrörelsen måste se till att regeringen genomför denna reform.

 

Från Socialisten nr 10, mars 1995