Vid en jämförelse mellan börskraschens år 1929 och dagens situation är det lättare att hitta likheter än skillnader.

Väntar ett nytt 1929?

Nästa konjunkturnedgång kommer att vara djupare än någon sedan 30-talet. Men kommer den att vara lika djup som depressionen? Det skrämmande är att just de faktorer - förnyad uppgång på börsen, sänkta räntor, företagsfusioner, konjunkturens längd - som framhålls som tecken på att vi kommer att klara oss, på ett slående sätt liknar utvecklingen före kraschen 1929.

På 20-talet hade också spekulationen sina upp- och nedgångar, men den huvudsakliga trenden var uppåt. Efter varje mindre krasch nådde spekulationsfebern nya höjder.

Markbubblan i Florida

Redan 1927 tog spekulationsbubblan kring mark i Florida slut. Florida framställdes under första delen av 20-talet som det stora tillväxtområdet. Klimatet var bra och allt eftersom amerikanerna blev rikare skulle de söka sig dit, var det tänkt. Varenda markbit bytte händer i en rasande fart allt eftersom priserna ökade. Varenda obrukbar sumpmark blev en guldgruva för tomtförsäljarna. Ingenting byggdes ju ändå, förutom några trottoarer och skyltar med fint klingande namn. Naturligtvis höll det inte och börsen fick sig en första knäck i fallet.

Mars 1928, juni 1928 och mars 1929 föll också börsen kraftigt, men varje gång repade den sig och varje gång stärktes tilltron till aktiespekulationens outtömliga möjligheter. Trots allt verkade ju nedgångarna inte spela någon roll.

Radio och internet

Dåtidens stora IT-aktie, radio, sköt i höjden, fast inte fullt så mycket som Amazon, internet-bokhandeln, idag. Amazon har ökat med hela 1000% på ett år, trots att man i likhet med radiobolagen på 20-talet aldrig har gjort någon vinst och inte beräknas göra det på flera år. Det är förstås galenskap, men kanske just därför ökar galenskapen allt mer, för det verkar som om just galenskapen och inte en noggrann granskning av de ekonomiska realiteterna fungerar bäst.

Räntesänkningar

Man prövade också på räntesänkningar. 1927 kom en delegation bestående av Storbritanniens, Frankrikes och Tysklands centralbankschefer till USA för att vädja till amerikanska riksbanken att sänka räntan för att rädda världsekonomin. De ställde upp och världsekonomin räddades, eller rättare sagt spekulationen fick en liten knuff framåt eftersom det blev billigare att låna pengar till aktieköp. Visserligen var realräntorna, d.v.s. räntan minus inflation, då som nu rekordhöga, men i förhållande till vad man kunde tjäna på börsen var de låga. Och ju mer spekulationen tog fart, ju mer fördelaktigt blev det att låna pengar. Så när man i februari 1929 höjde räntorna kunde det inte längre hejda spekulationsorgien.

Rekordlång högkonjunktur

Spekulationsvälfärdens sken bedrar. Trots att de flesta arbetare på 20-talet precis som under 90-talet knappast hade fått det bättre drivs konsumtionen på, vilket i sin tur förlänger konjunkturen. En annan aspekt av konsumtionshysterin baserad på börsvinster är företagsköpen. Slutet av 20-talet var också en historisk höjdpunkt för sammanslagning av bilindustrin, och förstås många andra företag. Att konjunkturen är rekordlång på grund av överkonsumtion och kredit är inte ett sundhetstecken utan visar bara att problemen skjuts framåt och därigenom ökar i omfattning. Återigen är likheten med 20-talet slående.

Svarta torsdagen den 24 oktober 1929 brukar anges som dagen för "den stora kraschen", men även om omsättningen var ovanligt stor den dagen och Times Industrial (ett index på aktiekursernas utveckling) sjönk 12 punkter, efter att som mest ha legat på 542, så var det fortfarande långt att gå tills Times Industrial 1932 nådde 58. Den svarta torsdagen markerade bara vändpunkten. Efter den var det en del uppgångar på börsen också, men återhämtningen nådde allt lägre nivåer.

Handelskrig

Jämförelser är förstås vanskliga, ingen utveckling upprepar sig exakt. Visst kan det finnas faktorer som vi ännu inte har upptäckt som kan motverka den kommande nedgången. Framförallt vet vi inte än om en krasch kommer att sätta igång samma protektionistiska spiral som den gjorde på 30-talet.

Djupdykningen för den internationella handeln på grund av tariffer och konkurrerande devalveringar var en av huvudorsakerna till att depressionen blev så djup och utdragen. "Banankriget" mellan EU och USA och hotet om sanktioner är bara ett tecken bland många på att konflikterna mellan de tre blocken - Japan, USA och EU - har nått nya höjder. I USA finns det en allt starkare isolationistisk falang inom kongressen och senaten, som i en kris som drabbar USA hårt skulle kunna dra med sig en majoritet. Det finns alltså all anledning att vara orolig för den ekonomiska utvecklingen.

Jonathan C

Från Socialisten nr 38 feb 1999