FN:s
verkliga
roll

Innehåll

• Förord
• 1. Vad FN gör och inte gör
  • För fred?
  • Fredsbevarande styrkor och militära interventioner
  • Exemplet Östtimor
  • Exemplet Irak
  • Exemplet Jugoslavien
  • Sanktioner
  • För ekonomisk och social rättvisa?
• 2. De verkliga krafterna bakom FN
  • Imperialismen
  • Globalisering
  • USA:s dominans och konkurrerande block
  • Krig
  • WTO och IMF
  • Den svenska imperialismen
  • FN:s verkliga roll
• 3. Går det att reformera FN?
• 4. Alternativet till FN

Förord

Den 24 oktober brukar eleverna på många grundskolor samlas i gymnastiksalen, inte för att tävla mot varandra utan för att hylla freden.

Rektorn håller ett litet tal om hur FN i över 50 år har arbetat för fred, och några musiker från Uganda eller Kenya eller något annat exotiskt land försöker få eleverna med i allsång. Inte undra på att Kofi Annan, FN:s generalsekreterare, hamnar i en toppklass för sig i den undersökning om politikers popularitet i Sverige som Göteborgs Universitet nyligen genomförde. Alf Svensson och Gudrun Schyman, som annars brukar ligga bra till i sådana här sammanhang, hamnade långt efter. Vem kan låta bli att tycka om en trevlig gubbe – som dessutom har en svensk fru – som reser jorden runt till olika krishärdar och försöker få alla att sluta slåss?

I den här pamfletten försöker vi se bortom de vackra orden. Vi granskar vad FN faktiskt har gjort och uppnått i kampen för fred och mot fattigdom. Vi tittar i detalj på insatserna i bland annat Östtimor, Irak och Jugoslavien. Tyvärr träder då en helt annan bild än den vi har vant oss vid fram. En mörk bild, där hela FN-projektet framstår som ett i det närmaste totalt misslyckande.

Sedan FN grundades har mycket faktiskt blivit sämre. Vad som är ännu mera uppseendeväckande är att det inte enbart är fråga om att FN är inkompetent, har saknat resurser eller varit för passivt. I fall efter fall kan man se att FN:s existens har haft en negativ effekt på utvecklingen. Krig har förvärrats och människor har lidit och dött på grund av FN.

Vi försöker också analysera varför det är så. Idag är det knappast någon hemlighet att "det är pengarna som styr" i världen. Sveriges regering måste hela tiden anpassa sin politik till vad "marknaden" vill. Och så är det med FN också. FN är inte någon upphöjd organisation som svävar fritt över den krassa verkligheten. FN skapades av segermakterna efter andra världskriget och det präglar organisationen. Stormakterna utnyttjar FN för egna, dvs. kapitalets, syften. Eller ställer FN åt sidan när deras intressen krockar. Arbetarnas, fattigböndernas, folkets röst hörs överhuvudtaget aldrig där.

Ändå pågår en ständig regndans kring FN, inte minst inom arbetarrörelsen, i förhoppningen om att FN ska lösa den ena konflikten efter den andra. Man tror att man genom olika reformer, till exempel avskaffandet av vetorätten, trots allt ska få FN att likna den symbol för rationalitet, rättvisa och demokrati som FN ständigt utmålas som. Men man kan aldrig bortse från den verkliga världen! Bara en förändring av den kan förändra FN. Och för att förändra världen måste vi förlita oss på den enda kraft som kan motstå kapitalet – den internationella arbetarrörelsen. Den paroll som fortfarande visar vägen framåt är: Arbetare i alla länder förena er!

Socialistens redaktion 10 juni 2001

---

1. Vad FN gör och inte gör

---

I inledningen till FN:s stadga deklareras högtidligt att FN grundades av andra världskrigets segermakter 1945 för att "rädda kommande generationer undan krigets gissel".

En målsättning om ekonomisk och social utveckling för alla folk formulerades. Den stolta deklarationen om de politiska, ekonomiska och sociala mänskliga rättigheterna sattes på pränt. De politiska rättigheterna skulle ge alla människor möjligheten att utöva demokratiska rättigheter som yttrandefrihet, rösträtt, frihet från förtryck på grund av politisk, religiös eller annan uppfattning.

Människor skulle även slippa förtryck och förföljelse på grund av kön, etnisk eller annan grupptillhörighet. De sociala rättigheterna skulle garantera rätten att organisera sig fackligt, rätten till arbete, rätten till semester, rätten till en rik och meningsfull fritid o.s.v.

FN grundades alltså, enligt sina egna ord, för att i första hand garantera fred på jorden och i andra hand skapa ekonomisk och social rättvisa och utveckling för alla folk. Men vad har egentligen hänt?

För fred?

1900-talet har varit ett av de mest krigiska seklerna i historien. Även den senare hälften av 1900-talet har, trots FN:s existens, varit fullt av krig och inbördeskrig. Dessa krig drabbar i huvudsak civila: i början av 1900-talet var 10% av dödsoffren i krig civila, nu är hela 90% av de som dör i krig civila (Ur FN:s Human Development Report, HDR, 1994). Vi har haft Koreakriget, Kongokriget och Sovjetunionens krig i Afghanistan.

I USA:s krig mot Vietnam dog över 2 miljoner vietnameser och ca 60 000 amerikaner. En miljon människor dödades i Iran-Irak kriget och över 250 000 irakier dog i Gulfkriget. I Asien har miljontals människor mördats i konflikter och inhemskt förtryck, till exempel i flera krig mellan Indien, Pakistan och Bangladesh.

Inbördeskrig har skördat mängder av människoliv. Enbart under 90-talet dog ca 5 miljoner människor i inbördeskrig (HDR, 2000). Under 90-talets första år tvingade krig och inre konflikter ca 50 miljoner människor att fly från sina hem. (HDR, 1994).

Stora delar av Afrikas befolkning har de senaste femtio åren terroriserats och mördats i olika regeringars och krigsherrars krig och inbördeskrig. De stridande parterna har oftast finansierats av olika imperialistiska länder. I till exempel Kongo-Brazzaville, Zaire och Sudan under 90-talet har de "allierade" USA och Frankrike stött olika stridande sidor.

Kapprustningen fortsätter

Det kalla kriget mellan det kapitalistiska USA och det stalinistiska Sovjetunionen satte sin prägel på utvecklingen ända fram till Sovjetunionens sönderfall 1991. Under kapprustningen skapades enorma kärnvapenarsenaler som kan förstöra jorden flera gånger om. De stora motsättningarna mellan dessa båda supermakter uttryckte sig också i krig via ombud i till exempel Korea, Vietnam och Angola.

När det kalla kriget tog slut i och med Sovjetunionens kollaps menade många att det skulle bli möjligt med världsfred. USA:s dåvarande president George Bush talade om en ny världsordning av fred och välstånd för alla. Verkligheten har visat att det var tomma ord.

Kapprustningen mellan USA och Sovjetunionen ledde till en topp i världens militärutgifter på över 1000 miljarder dollar 1987, varav USA och Västeuropa samt Sovjet och Östeuropa stod för den överväldigande majoriteten. Under de följande två åren låg utgifterna mer eller mindre kvar på denna rekordhöga nivå. Under perioden 1989-1996 sjönk militärutgifterna globalt med ungefär en tredjedel, framförallt i Ryssland. Där föll de med 90% mellan 1989 och 1996!

Mellan 1996 och 1999 pendlade militärutgifterna i världen lite upp och ner, men den generella trenden var en svag ökning. Men nu håller militärutgifterna på att öka kraftigt igen. USA:s planerade militärutgifter för budgetåret 2001 (oktober 2000-september 2001) är 29% högre (realvärde) än budgetåret 1998 och en ytterligare ökning på minst 9% planeras under perioden fram till 2005. Ryssland annonserade en höjning av militärbudgeten med 50% år 2000. (Källa SIPRI, allt 1995 års penningvärde).

Vad betyder detta? Istället för det kalla krigets kapprustning mellan det kapitalistiska Väst och det stalinistiska Öst ser vi nu något helt annat. Under det kalla kriget höll de stora kapitalistiska länderna ihop under USA:s ledning mot den gemensamma fienden. Nu är det istället så att de stora kapitalistiska länderna rustar för en inbördes kamp. USA rustar för att försvara sina ekonomiska intressen och inflytelsesfärer mot EU och Japan, som i sin tur rustar för att försvara sina intressen.

EU går alltmer mot en gemensam utrikespolitik och en ökad förmåga att tillsammans kunna sätta in militära styrkor i krishärdar runt om i världen, även om EU samtidigt är splittrat när Tysklands, Frankrikes och Storbritanniens intressen kolliderar. Ryssland rustar nu efter 90-talets förödmjukelser och strävar åter att bli en stormakt på världsarenan.

Detta är en kamp mellan imperialistiska stater. En kamp om marknader, råvaror och inflytelsesfärer. Det är en period i internationell politik som i mycket liknar utvecklingen före första världskriget. Nu är det dock inte öppet storkrig som är aktuellt. Stormakterna rustar för att krossa små, ej så utvecklade länder, och befästa sin dominans över dessa, samtidigt som de för krig mot varandra via ombud utan direkt och öppen konfrontation.

Militärutgifter och FN:s budget

Hur mycket satsar då dessa världens mäktigaste länder på fred? De är ju "fast beslutna att rädda kommande generationer undan krigets gissel" enligt FN-deklarationen. Hur stora resurser lägger de på FN? 1992 kostade hela FN-systemet, inklusive de så kallade fredsbevarande interventionerna, 10,5 miljarder dollar. Detta motsvarade 0,0007% av de rika OECD-ländernas BNP och ca 1% av världens regeringars sammanlagda militärutgifter under detta år. (Childers, E (1998): Demokratisera FN!, sid 41).

Allt som allt är alltså resultatet av alla FN:s ansträngningar att nå fred mycket nedslående. FN kan förstås inte lastas för att krig har fortsatt att plåga mänskligheten om det är så att man helt enkelt haft för små resurser och/eller varit handlingsförlamat. Uppgiften är kanske övermäktig?

Men problemet är större än så. När vi granskar vad FN verkligen har gjort så visar det sig att FN:s aktiviteter i själva verket ofta har förvärrat situationen.

Fredsbevarande styrkor och militära interventioner

På FN:s officiella hemsida kan man läsa om vad FN anser sig ha uppnått eller bidragit till. Bland annat skriver man att FN har upprätthållit fred och säkerhet med hjälp av de över fyrtio fredsbevarande styrkor och observationsuppdrag som utförts i FN-regi sedan grundandet.

Låt oss närmare studera tre av dessa interventioner som FN:s fredsbevarande styrkor genomfört. De representerar tre olika förhållningssätt. I Östtimor fungerade FN:s passivitet som täckmantel för imperialistiska intressen. I Irak användes FN öppet för imperialisternas syften. Och i Jugoslavien paralyserades FN av motstridiga imperialistiska intressen. Alla interventionerna har medfört massakrer på befolkningen.

Exemplet Östtimor

Förtrycket mot östtimoreserna borde ha varit ett lätt fall för FN. En liten ö, relativt få människor, ett öppet förtryck, en pågående massaker.

Men först gjorde man ingenting. Sedan fördömde man, men utan att införa sanktioner. När sedan östtimoreserna började ta saken i egna händer, spred man illusioner om att FN skulle hjälpa och skydda dem. Därigenom avväpnade man östtimoreserna, medan terrorn kunde pågå obehindrat. Först när terrormilisen i princip nått sitt mål ryckte man in och började bygga upp en odemokratisk regim.

Bakgrunden

1965 tog General Suharto och militären makten i Indonesien genom en militärkupp, som aktivt stöddes av amerikansk imperialism. En blodig slakt följde. Hur många som mördades i denna slakt är inte helt känt, men enligt Amnesty International rörde det sig om mycket mer än en miljon människor. De som mördades var arbetare, fattiga egendomslösa bönder och vänsterorienterade ungdomar.

General Suharto etablerade en hård militärdiktatur under västmakternas tysta applåder och aktiva stöd. Suharto gav förstås Västs storföretag full frihet att exploatera landets enorma naturtillgångar och befolkning. Militären tryckte med våld ner försök att bilda fackliga organisationer, och garanterade de storföretag som investerade i Indonesien enorma profiter genom de slavlöner arbetarna fick.

I gengäld gjorde Världsbanken General Suhartos militärdiktatur till sin tredje största låntagare och USA, Storbritannien och Australien stöttade militärregimen i Jakarta ekonomiskt, politiskt och militärt, ända fram till att den störtades 1998. Suhartos regim var en av historiens mest brutala diktaturer. FN lyfte inte ett finger för att hindra förtrycket av det indonesiska folket.

Under denna tid var Östtimor, östra delen av ön Timor i den indonesiska övärlden, en portugisisk koloni. Östtimor är ungefär lika stort som Kuwait och har mellan 600 000 och 700 000 innevånare. När Portugals fascistiske diktator Salazar störtades i revolutionen april 1974 väcktes hoppet om självständighet för Östtimors folk. I november 1975 förklarade Fretilin, den ledande motståndsrörelsen mot den portugisiska kolonialmakten, Östtimor som en självständig stat. Imperialisterna var mycket oroliga för att Östtimor skulle utvecklas till ett asiatiskt Kuba, något som skulle ha sänt revolutionära vågor över hela kontinenten.

I havet runt Östtimor fanns även rikligt med naturgas och olja, vilket intresserade imperialisterna.

Den 7 december 1975 invaderade indonesisk militär Östtimor med stöd av amerikansk och australiensisk imperialism. Invasionen inleddes dagen efter att USA:s president Gerald Ford och utrikesminister Henry Kissinger lämnat Indonesien, där de mött General Suharto. Den indonesiska militären satte igång ett blodbad som den "oberoende och fria" pressen i Väst knappt rapporterade om. 60 000 människor, d.v.s. var tionde östtimores mördades under de första veckorna.

I John Pilgers bok "Den dolda dagordningen" berättar Paul Liechty, CIA:s kontaktman i Jakarta vid tiden för invasionen, numera pensionerad, för författaren:

"Jag såg underrättelserapporter från pålitliga källor på Östtimor. De berättade om att människor hade förts in i skolbyggnader som sedan tänts på. Människor kördes ut på fälten och sköts ned med automateld och jagades i bergen bara för att de råkade befinna sig där.

Vi visste att det var tillåtet att skjuta på allt och att Suharto hade fått klartecken från Förenta Staterna att göra det han gjorde. Vi försåg de indonesiska generalerna med allt som behövs för ett storkrig och det skulle användas mot en vapenlös motståndare. Vi försåg dem med gevär, ammunition, granatkastare, handgranater, livsmedel, helikoptrar, allt man kan tänka sig. Och de fick det omedelbart." (Pilger sid 283)

1989 uppskattade Amnesty International att den indonesiska militären sedan invasionen mördat ca 200 000 av Östtimors 600 000-700 000 innevånare. Enligt vissa uppgifter var det mer än 300 000. (Pilger: Den dolda dagordningen, sid 281).

Tidigare hemligstämplade dokument från det australiska utrikesdepartementet visar, enligt tidningen The Australian, att Australien kände till Indonesiens planer på att invadera Östtimor mer än ett år före offensiven 1975. Dokumenten från 1974-1976 avslöjar att Australiens före detta premiärminister Gough Whitlam (Labour!!) var en stark förespråkare för att Östtimor skulle införlivas i Indonesien. (Källa: Svenska Östtimorkommitténs hemsida 16 sept. 2000)

Fem dagar efter invasionen fördömde FN den som ett typiskt exempel på en internationell aggressionshandling. USA avstod från att rösta. Några sanktioner eller andra åtgärder infördes aldrig. Bakom de hycklande stora orden fortsatte bland andra USA, Australien och Storbritannien att förse den indonesiska regimen med pengar, investeringar och vapen.

Den australiska regeringen kom överens med regimen i Indonesien om utvinnande av de rika naturgas- och oljereserverna ur Timorklyftan. Kontrakt om oljeprospektering tecknades med bland andra australiska, brittiska, japanska, nederländska och nordamerikanska oljebolag. (Chomsky, sid 572)

Olika företrädare för Östtimors folk vädjade upprepade gånger till FN om hjälp. 1989 skickade exempelvis biskop Belo (den katolske biskopen på Östtimor) ett brev till FN:s generalsekreterare Pérez de Cuéllar och vädjade om hjälp från omvärlden. Han fick svar fem år senare (!) av Boutros Boutrus-Ghali som då var generalsekreterare. I svaret stod det att "Förenta Nationerna är beslutna att göra allt för att åstadkomma en slutlig, rättvis, fullständig och internationellt godtagbar lösning"! ( Pilger, sid 305)

Svensk vapenexport

Enligt Svenska Amnestys generalsekreterare Carl Söderbergh har även den socialdemokratiska regeringen i Sverige skuld i terrorn på Östtimor. I Amnesty Press kan man läsa om den svenska vapenexporten till Indonesien. Efter 1995 ökade den svenska exporten av vapen och ammunition till Indonesien, och under 1996 uppgick exporten till drygt 64 miljoner kronor, konstaterar Söderbergh.

Paul Beijer (chef för enheten för strategisk exportkontroll på utrikesdepartementet, UD) ansåg att risken inte är "speciellt stor" för att de vapen Sverige exporterar används i kränkningar av mänskliga rättigheter. Förutom de svenska exportkraven, där mänskliga rättigheter har fått större tyngd, så lämpar sig inte vapensystemen för den typen av kränkningar, enligt Beijer. Det är dock ett argument som inte håller enligt Svenska freds generalsekreterare Jens Petersson. Han hävdar till exempel att gerillan på Östtimor blivit beskjuten av svenska luftvärnskanoner. (Amnesty Press, nr 4 September 2000).

Östtimors självständighet

I maj 1998 störtades den indonesiske diktatorn General Suharto av kämpande studenter, arbetare och fattigbönder. Förtrycket av Östtimors folk uppmärksammades mycket av massrörelsen i Indonesien. Aktivister från frihetsrörelsen på Östtimor deltog på massmöten i Indonesien och frihet för Östtimors folk blev ett av studentrörelsens krav.

Suhartos förste efterträdare blev Habibie, en nära medarbetare till den störtade diktatorn och av samma skrot och korn. I sina försök att blidka massrörelsen och för att internationellt ge en mer demokratisk fasad åt den nya regimen utlovade Habibie i januari 1999 att erbjuda Östtimor en folkomröstning om så kallad autonomi inom Indonesien eller självständighet.

En annan orsak till Habibies drag var att ledarna för den östtimoresiska frihetsrörelsen, som t.ex. Fretilins ledare Xanana Gusmão, hade rört sig åt höger och bytt sin marxistiska retorik mot förespråkande av marknadsekonomi. Ett fritt kapitalistiskt Östtimor var långt mindre hotfullt än ett socialistiskt, och skulle bara vara en marionettdocka i händerna på indonesisk, australiensisk och amerikansk imperialism.

Det är troligt att den härskande klassen i Indonesien inte var eniga om detta steg. Starka krafter inom militären, som har en oerhörd makt i Indonesien, var kritiska. Ett fritt Östtimor betydde inte bara att centralmakten på Java riskerade att förlora tillgången till Östtimors naturtillgångar. Det hotade också att kraftigt förstärka den frihetskamp som andra förtryckta nationaliteter förde i Indonesien, exempelvis på Väst-Papua och Aceh. De olika åsikterna hos den härskande klassen reflekterade bara olika syn på hur de bäst skulle kunna fortsätta förtrycka och exploatera Indonesiens arbetande människor och inte någon plötslig omtanke om Östtimors folk.

Folkomröstningen och terrorn

Den indonesiska militären började genast efter Habibies besked bygga upp, träna och beväpna paramilitära grupper, s.k. miliser, i Östtimor. Dessa grupper existerade redan tidigare men förstärktes nu avsevärt. Den 5 maj 1999 slöts sedan ett avtal mellan Indonesien, Portugal och FN om att en folkomröstning i FN:s regi skulle hållas den 8:e augusti 1999.

Miliserna började genast terrorisera befolkningen på Östtimor. Syftet var att skrämma östtimoreserna till att rösta för autonomi inom Indonesien. Försvarslösa, obeväpnade människor mördades, misshandlades och våldtogs av miliserna, som i sin tur stod under den indonesiska militärens kontroll. Under denna tid var FN-observatörer närvarande i Östtimor, och allt de gjorde var just att "observera". De tittade bara på.

Tidpunkten för folkomröstningen sköts hela tiden fram av FN och milisernas terror av befolkningen kunde fortsätta.

Folkomröstningen genomfördes till slut den 30 augusti 1999. Östtimoreserna visade då ett oerhört mod och vilja att kämpa för sin frihet. Trots milisernas hot och våld blev deltagandet i folkomröstningen nästan fullständigt och resultatet talade sitt tydliga språk: 78,5% röstade för full självständighet, 21,5% för autonomi inom Indonesien.

Genast efter folkomröstningen utbröt en fruktansvärd terror mot befolkningen, utförd av de pro-indonesiska miliserna. Militären och den härskande klassen i Indonesien ville visa östtimoreserna, och andra förtryckta nationaliteter i Indonesien, vad priset för självständigheten verkligen var. Människor mördades, stympades och våldtogs urskillningslöst. 200 000 människor fördrevs från sina hem och nästan alla hus i huvudstaden Dili plundrades och brändes ned. Hundratusentals människor flydde och fördrevs till det indonesiska Västtimor, där 120 000 östtimoreser fortfarande hålls kvar som gisslan av miliserna och den indonesiska militären.

Vad gjorde då FN för att hindra milisernas och den indonesiska militärens våld mot civilbefolkningen? Vad gjorde ledarna för Östtimors befrielserörelser?

Svaret är, tragiskt nog, ingenting.

FN:s agerande

Under tiden före folkomröstningen när milisernas terror mot Östtimors folk började gjorde FN ingenting alls, den enda FN-personal som befann sig på Östtimor var obeväpnade observatörer. Det enda dessa lyckades uträtta var att inge östtimoreserna en falsk känsla av säkerhet och av att stå under det "internationella samfundets" beskydd.

Under den fruktansvärda terrorn som följde på folkomröstningen vädjade FN till den indonesiska militären att hindra miliserna och skydda Östtimors befolkning!! Detta trots att det var uppenbart för den som hade ögon att se med att den indonesiska militären i åratal har förtryckt och mördat östtimoreser och att militären ytterst var de ansvariga för milisernas etniska rensning och folkmordspolitik. Att det var med militärens stöd som miliserna mördade och fördrev människor över hela Östtimor.

Först när den indonesiska regimen uppnått sitt mål och lagt Östtimor i ruiner, som ett avskräckande exempel för andra frihetstörstande nationaliteter i Indonesien, gick FN in med sin interventionsstyrka INTERFET. Interventionen skedde först då den indonesiska regimen tillåtit FN att intervenera "för att skydda civilbefolkningen". Men då var det redan för sent..

Ledarnas svek

Ledarna för självständighetsrörelsen har en stor skuld i den tragedi som drabbade civilbefolkningen i Östtimor. Det var ledarnas brist på förståelse för nödvändigheten av en socialistisk politik baserad på östtimoresernas egen styrka och solidariteten hos arbetarna i Väst och i Indonesien, samt deras tillit till FN och Västimperialismen som lämnade östtimoreserna försvarslösa åt milisernas beväpnade avskum.

Det ingick i 5 maj-avtalet att frihetsrörelsen skulle lägga ned sina vapen. Självständighetsrörelsernas ledare litade på FN, valde en icke-våldspolitik och avväpnade frihetsrörelsen. Detta var ett misstag som visade sig vara ödesdigert för Östtimors folk. Utan väpnat och organiserat motstånd var fältet fritt för milisen.

Xanana Gusmão, ledare för gerillaarmén Falintil och Fretilin (gerillans politiska gren) samt det "Nationella Rådet för det Timoresiska Motståndet", CNRT (ett samlande råd av självständighetsorganisationer som i huvudsak består av Fretilin och högerpartiet UDP samt ett antal mindre organisationer), uppmanade östtimoreserna att inte ta initiativ till att försvara sig mot milisernas och den indonesiska arméns brutala attacker.

När östtimoresiska ungdomar ville mobilisera befolkningen i massiva demonstrationer mot milisernas attacker uppmanade Gusmão dem att inte handla. I ett CNRT-uttaladen 10 maj 1999 sa han att detta " bara ger miliserna ytterligare anledning att fortsätta mördandet av folket" och han uppmanade alla att "följa FN-teamets inriktning" (Duval&Grant, East Timor: can we trust the United Nations?) i organiserandet av folkomröstningen.

Efter folkomröstningen då terrorn trappades upp flerfaldigt fortsatte Xanana Gusmão och de andra ledarna att lita på FN. De vädjade till FN att intervenera för att stoppa mördandet, trots att FN under över 25 år visat den mest cyniska likgiltighet för östtimoresernas lidande. Samme Xanana Gusmão rådde Falintils gerillastyrkor att "inte göra något som skulle kunna framställas som att man började ett inbördeskrig". (7sept 1999) I verkligheten rasade redan ett ensidigt blodigt inbördeskrig i Östtimors alla städer och byar.

Den 14:e september rapporterade Australian Financial Review att de 3 000 gerillasoldaterna i Falintil, som de senaste 24 åren hade slagits i djungeln mot den indonesiska militären, nu satt passiva i ett begränsat område. Helt enligt villkoren i 5 maj-avtalet. Dessa beväpnade och stridsvana gerillasoldater satt passiva medan miliserna mördade obeväpnad och försvarslös civilbefolkning bara några timmars färd därifrån!!

José Ramos Horta, en annan av självständighetsrörelsens ledare, prisade dessa gerillasoldaters "otroliga disciplin" och tillade att de stod "under Xanana Gusmãos direkta order".

Vad skulle man då ha gjort? Socialisten menar att befolkningen borde ha beväpnat sig för att bekämpa miliserna. Kopplad till detta borde arbetarrörelsen världen över ha startat en oberoende internationell kampanj mot den indonesiska aggressionen. Detta var den enda realistiska utvägen för Östtimors folk.

Upprättandet av beväpnade självförsvarsgrupper baserade på valda kvarters-, by- och stadskommittéer av arbetare, bönder och ungdomar skulle ha varit fullt möjligt. Dessa självförsvarsgrupper, bestående av den organiserade majoriteten av Östtimors folk, skulle enkelt ha drivit de beväpnade avskummen i miliserna på flykten. Unga östtimoreser började också agera i denna riktning under terrorns sista veckor, men blev starkt avrådda av frihetsrörelsens ledare.

De australiensiska arbetarna började visa vägen till internationell solidaritet. De började organisera strejker och bojkotter av Indonesien. Telekommunikations- och hamnarbetarna organiserade ekonomiska sanktioner. Alla postleveranser till indonesiska företag och diplomatiska organ stoppades. Inga reparationer av telefonlinjer utfördes. Vid flera olika flygplatser tog byggarbetare initiativet att blockera Garudas (det indonesiska flygbolagets) flighter från Australien. Massdemonstrationer samlade tiotusentals elever och arbetare över hela Australien (40 000 i Melbourne, 20 000 i Sydney). (Duval, Referendum in East Timor)

Protester bröt även ut i andra länder som Portugal, Kanada och USA. På USA:s västkust vägrade hamnarbetarna att hantera indonesisk last. I Kanada tog postarbetarna ledningen genom att stoppa alla leveranser med anknytning till indonesiska intressen. "Vi hyser inte minsta tvekan om att den indonesiska regeringen kan starta och stoppa våldet som de vill" sade det kanadensiska postarbetarfackets ordförande Dale Clark. "Vår aktion, såväl som andra fackföreningars aktioner, är avsedda att pressa dem att sluta upp med våldet". (Duval)

Canadian Labour Congress (Kanadas LO) bestämde sig för att vägra hantera varor och tjänster till eller från Indonesien. Om världens övriga arbetare hade mobiliserats bakom en sådan politik, skulle den indonesiska regimen snabbt ha paralyserats.

Vid arbetarsanktioner och bojkotter är det grundläggande att arbetarrörelsen inte lämnar över det ekonomiska sanktionsvapnet till imperialisterna. Dessa skulle bara använda dem för att driva igenom sina egna intressen, urvattna sanktionernas politiska effektivitet och försäkra sig om att sanktionerna inte skadar deras ekonomiska och militära samarbete med regimen i fråga, i det här fallet Indonesien.

FN-interventionen

Många arbetare och aktivister hade stora illusioner i FN och krävde att FN skulle intervenera för att stoppa terrorn på Östtimor. Västs imperialister pressades av stämningen bland arbetarna. Om de inte gjorde något skulle FN:s trovärdighet allvarligt skadas. Trycket var hårdast på den australiska regeringen.

Väst ville dock inte göra något som kunde skada relationerna med Indonesien, där de hade stora investeringar och ett gott samarbete med regeringen. Lösningen blev att man väntade tills den indonesiska regimen uppnått sitt syfte med terrorn, d.v.s. att fullständigt lägga Östtimor i ruiner som en varning till andra nationaliteter i Indonesien som kämpar för självständighet. När de sedan lät FN intervenera var det helt för att säkra sina egna långsiktiga intressen.

Efter att den indonesiska regimen den 12 september gått med på att en FN-styrka fick komma till Östtimor, anlände den 20 september 1999 de första elementen av FN-styrkan INTERFET (till största delen bestående av australiska soldater) till ön. Östtimor hade då redan förvandlats till en blodig pöl.

Den 19 oktober 1999 erkände det indonesiska parlamentet formellt folkomröstningens resultat. Östtimor skall enligt FN-planen administreras av FN tills demokratiska val kan hållas och östtimoreserna kan ta sitt öde i egna händer.

Situationen på Östtimor nu

Östtimor är idag ett delat land. Medan FN-personal, affärsmän (i huvudsak australiensare) och den östtimoresiska eliten lever lyxliv får den stora majoriteten bönder och arbetare hanka sig fram i yttersta fattigdom.

Närvaron av FN:s tiotusen välbetalda "fredsbevarare" och övrig personal, de flesta av dem tjänar totalt ca 50 000 US-dollar om året, har förvandlat huvudstaden Dili. Bara några månader efter att den indonesiska militären, polisen och miliserna totalförstörde och brände ned staden, byggdes lyxhotell, barer, restauranger och andra lokaler för de rika. Dyra bilar ses på stadens gator.

Av media i framförallt Australien utmålas Östtimor som ett framtida turist- och skatteparadis. En journalist beskriver lyriskt de pittoreska nöjen som den som har pengar nu kan ägna sig åt på Östtimor, och ger bland annat tipset: "gör som FN:s Generalsekreterare Kofi Annan gjorde på sitt senaste besök: njut av god mat och ett utsökt vin serverat i ett av de utbrända husens ruiner." (Green Left Weekly)

Idag är Östtimor ett av de tio fattigaste länderna i världen. De vanliga timoreserna lever i yttersta nöd och många har inte råd att äta sig mätta. Konsumentprisindex ökade med 200% bara från augusti till oktober 1999.

Tusentals mördades av den indonesiska militären och miliserna och 120 000 människor hålls fortfarande fångna i milis-kontrollerade flyktingläger på indonesiska Västtimor. De förhindras återvända till sina byar och hem. Från Västtimor gör miliserna också raider in i Östtimor och kidnappar tiotusentals människor, vilka sedan under pistolhot tvingas ombord på fartyg och flygplan och placeras i andra delar av Indonesien.

De flesta timoreser i Dili bor i plastskjul eller husruiner utan tak. I de finare residenskvarteren, som tidigare beboddes av höga indonesiska militärer och byråkrater, vaktas nu de tomma lyxvillorna av FN-trupper. Syftet är att se till att vanliga hemlösa östtimoreser håller sig därifrån. Husen ska reserveras åt de nyrika. Dessa hus skulle kunna härbärgera tusentals vanliga östtimoreser som idag står utan bostad.

Någon sjukvård värd namnet existerar knappt för vanliga människor.

De svåra förhållandena samt den stora löneskillnaden mellan vanliga arbetare och de timoreser som anställs av FN har givit upphov till arbetarprotester och till och med uppror mot diskriminering och de usla levnadsförhållandena. Eftersom ekonomin förstördes av milisernas härjningar är nu FN-administrationen, utländska välgörenhetsorganisationer och några få utländska företag de största arbetsgivarna.

När nästan tusen arbetssökande i mars 2000 samlades och krävde information om sina jobbansökningar från FN-administrationen, möttes de av FN-styrkor rustade med kravallsköldar, batonger och tårgas.

Lydstat

FN håller på att skapa en kapitalistisk lydstat, en koloni, i Östtimor. Detta för att Västs storföretag skall kunna exploatera de rika olje- och naturgasreserverna i Timorklyftan. Östtimor lämpar sig även bra för odling av en högkvalitativ kaffesort. Den australiska regeringen kämpar med den timoresiska eliten om royaltyn från oljeföretagen som i framtiden kommer att exploatera oljan och naturgasen. Vilka som än får sin vilja fram så kommer oljeföretagen att tjäna stora pengar. Men att folket på Östtimor skulle få del av rikedomarna är inte särskilt troligt.

FN-administrationen litar inte på självständighetsrörelsens gräsrotsorganisationer, samlade i CNRT. Dessa organisationer tog över den lokala administrationen, polis och rättsväsende, samt organiserade en utmärkt fungerande nöd-distribution av mat efter att de indonesiska trupperna hade lämnat Östtimor i september 1999. En hemlig FN-rapport som läckte ut, visade att FN har en strategi som i stort sett går ut på att ta makten från vanliga östtimoreser och deras organisationer. FN har medvetet arbetat för att krympa dessa organisationers verksamhetsområde för att ersätta dem med verksamhet administrerad av FN.

I rapporten erkänner man att "CNRT:s del i distributionen av humanitär hjälp har varit extremt viktig, eftersom NGOs (Non Governmental organisations – olika typer av välgörenhetsorganisationer, Socialistens anmärkning) har misslyckats med sin verksamhet". Och att "CNRT har majoriteten av befolkningens starka stöd och förtroende och är väldigt samspelta och effektiva i sin hantering av åtgärder".

Trots detta rekommenderar rapporten att CNRT:s verksamhet skall minskas "eftersom deras direkta deltagande skapar tryck från befolkningen". I en rapport från en annan del av Östtimor rekommenderas att UNTAET skall ta över den rollen då "det är nödvändigt att UNTAET ses som den administrativa auktoriteten i området".

Dessa rapporter står i skarp motsättning till FN:s hävdande att deras närvaro berättigas av att de ska träna innevånarna i de olika byarna i alla de nödvändiga färdigheterna inom stat, administration och andra områden. Dessa färdigheter existerar redan hos de östtimoresiska aktivisterna. Vad FN gör i verkligheten är att de väljer ut, tränar och bygger upp ett mer pålitligt skikt av tjänstemän, tekniker, poliser, militärer och diplomater. Ett skikt som är lojala med det kapitalistiska systemet.

Andra tecken på att FN i själva verket skapar en kolonial administration är att FN-administrationen utsett portugisiska till Östtimors officiella språk. Trots att det bara är 8% av befolkningen som talar och förstår det. Den överväldigande majoriteten talar enbart tetum, som är arbetarnas och böndernas språk, medan portugisiska är den nya oligarkins och östtimoresiska elitens språk.

Vidare har den amerikanska dollarn utsetts till "nationell valuta" – ett faktum som visar verkligheten bakom Östtimors "självständighet". Arbetarna, bönderna och de fattiga använder fortfarande den indonesiska rupien, vilken självklart inte gäller som betalningsmedel i de nya restaurangerna, barerna och affärerna. (Duval, One year after the independence referendum)

Det var föreningen av den östtimoresiska frihetskampen och de indonesiska massornas kamp som gjorde att Indonesiens grepp om Östtimor släppte. Östtimors öde är även i fortsättningen sammanlänkat med utvecklingen i Indonesien och Australien och de socialistiska revolutionerna där. Dess förmåga att utveckla olje- och gasmöjligheterna i böndernas och arbetarnas intressen är beroende av Australiens industri och teknologi. Under kapitalismen kan detta bara betyda ett större utländskt beroende än någonsin förut. Ett socialistiskt Australien skulle däremot ingå jämlika relationer med Östtimor. Relationer som skulle vara baserade på överföringen av kunskap och teknologi i massornas intressen istället för storföretagens.

Lärdomar

Vi har nu sett vad FN verkligen gjorde i fallet Östtimor. Vi har sett hur självständighetsrörelsens ledares val att lita på FN istället för östtimoresernas egen styrka och den internationella arbetarrörelsens solidaritet, gjorde att obeväpnade människor slaktades av miliser och indonesisk militär. De arbetare och aktivister som med goda avsikter och utan att veta bättre propagerade för en FN-intervention, måste nu dra de nödvändiga lärdomarna om FN:s karaktär. Det är nödvändigt att inse att det bara är arbetarnas, ungdomarnas och fattigböndernas gemensamma och internationella kamp mot storföretagens makt och för världssocialism som erbjuder en väg framåt.

Exemplet Irak

FN:s roll i Irak skiljer sig från den man hade i Östtimor. I Irak spelade FN en aktiv roll från början, ledde (åtminstone formellt) den ena sidan i kriget och införde sanktioner. Resultatet av detta har varit en katastrof. En kvarts miljon irakier dog under kriget, många efter att Irak i praktiken redan var besegrat. Sedan FN-sanktionerna mot Irak infördes efter Gulfkriget 1991 har ca 1-2 miljoner vanliga irakier dött som en direkt följd av dessa. Bland offren för dessa FN:s sanktioner finns över en halv miljon barn under fem år.

På senare tid har vi också sett följderna av det utarmade uran som användes i bombningarna av Irak. Det har givit upphov till en drastisk ökning av medfödda missbildningar och blodcancer hos små barn. Dessa barn har inte tillräcklig tillgång till mediciner, inte ens smärtlindring, på grund av FN:s sanktioner. De ligger därför och dör i plågsamma smärtor på de irakiska sjukhusen medan vårdpersonalen och anhöriga tvingas att bara stå bredvid och se på.

Allt detta är i sig svårt att försvara och rimmar illa med vad som anges som det officiella syftet med det militära ingripandet och sanktionerna. På vilket sätt skulle allt detta dödande och elände som den irakiska befolkningen har utsatts för har hjälpt till att rädda det invaderade Kuwait, avsätta Saddam Hussein och hindra Irak från att utveckla massförstörelsevapen?

Men kanske det ändå finns en gnutta berättigande i FN:s agerande. Visst gick man för långt, det håller t.o.m. FN:s egen samordnare i Irak med om. Men i grunden var det kanske rätt av FN att dra ut i krig och genomföra sanktioner. Diktatorer måste bekämpas och de får inte tillåtas att dra ut på erövringskrig. Frågan är bara om det verkligen var detta som kriget handlade om.

Stöd till Saddam

Före Gulfkriget var Saddam Husseins Irak en av Västs allierade i området. Saddam Hussein uppmuntrades att anfalla Iran efter det att de iranska massorna störtat Shahen. Shahen av Iran var en diktatorisk monark som stöddes av amerikansk imperialism och vars hemliga polis Savak var ökänd och fruktad för sina grymma metoder. Tyvärr saknade de iranska massorna en revolutionär ledning med en socialistisk politik och resultatet av revolutionen blev att Shahens diktatur istället efterföljdes av Ayatolla Khomeinis fundamentalistiska prästdiktatur.

Irak uppmuntrades att anfalla Iran, vars anti-amerikanistiska och anti-monarkistiska retorik sågs som ett hot. Kriget mellan Iran och Irak varade mellan 1980 och 1988 och skördade ca en miljon offer. (Pilger, sid 39). Soldater ur arbetarklassen tvingades ut för att dö för de båda regimernas lokala imperialistiska ambitioner. Under denna tid gav USA och övriga västmakter ett omfattande stöd till den irakiske diktatorn Saddam Hussein i form av enorma mängder vapen, militär träning, sofistikerad teknologi, satellitbilder samt flera miljarder dollar.

1987 importerades 40% av Iraks livsmedel från USA. 1989 var USA den största marknaden för den irakiska oljan och landet erhöll en miljard dollar i lånegarantier. Bara Mexico hade då större lånegarantier från USA. (Chomsky (1995): Man kan inte mörda historien, s. 198). Irak fick också ett omfattande stöd från Saudiarabien och Kuwait, vilka fruktade att den anti-monarkistiska stämningen i Iran skulle sprida sig även till deras monarkistiska diktaturer. Samtidigt passade förstås vapenindustrin på att även sälja vapen till Iran.

FN reagerade inte alls vid Iraks angrepp på Iran. Inga fördömanden, inga krav eller sanktioner infördes.

Västs imperialistmakter och dess allierade Turkiet såg också med tillfredställelse hur Saddam med sin järnnäve förtryckte kurder och shiamuslimer inne i Irak, vilket "gagnade stabiliteten" i området. När kriget mellan Irak och Iran slutade inledde Saddam Hussein en offensiv vid namn Al-Anfal mot revolterande kurder i norra Irak. Kurdernas ledare hade felaktigt trott sig kunna vinna självständighet genom att balansera mellan de lokala imperialistmakterna i området. Under kriget hade de fått stöd av Iran. När kriget nu var slut drog Iran tillbaka sitt stöd och kurderna blev ett lätt byte för Iraks armé. Under operationen mördades mellan 50 000 och 100 000 kurder i norra Irak enligt Human rights watch. Hundratusentals tvångsförflyttades, kurdiska kvinnor våldtogs och ca 4500 kurdiska byar förstördes av bomber och bulldozers.

USA och övriga västmakter backade upp Saddam Hussein i denna fruktansvärda terror, då det bäst gagnade deras intressen i området. På samma sätt stöds och tillåts Turkiets förtryck av kurderna fortgå år efter år. Det var med kemiska vapen producerade i väst som Saddam mördade 5000 kurder i staden Halabja i norra Irak under Al-Anfal 1988. Halabja är det värsta fall av folkmord med giftgas som någonsin dokumenterats.

Ett år före Gulfkriget hade kurdiska företrädare varit i USA för att informera om Iraks förtryck av kurder. "Amerikanarnas svar var att det låg i USA:s intresse att stödja Saddam eftersom denne var ‘en betydande person för USA:s politik i området’ och att Saddam bevakade de västerländska intressena i regionen" (Kurderna i Irak och konfliktutvecklingen vid Persiska viken, uppsats refererad i SAC:s Kurdistan 48).

Att USA och övriga västmakter senare under Gulfkriget gjorde sig till försvarare av kurderna i norra Irak visar bara på den fullständiga cynismen och det kalla beräknandet i deras agerande.

Dessa grymheter fick stor uppmärksamhet i väst först när Saddam genom att invadera Kuwait gått emot den amerikanska imperialismens intressen. Plötsligt var han då en grym diktator och en ny Hitler som måste stoppas med alla medel. Men diktator och förtryckare hade Saddam varit förut också. Skillnaden var bara att han inte längre hade västmakternas välsignelse.

Upptakten till Irakkriget

Grunden till konflikten låg antagligen till största delen i oljeproduktionen och oljepriserna. Irak kom ur kriget mot Iran sargat och med stora skulder och var därför i stort behov av att få bra betalt för sin olja. Omedelbart efter krigets slut började dock Kuwait och Förenade Arabemiraten överskrida de produktionskvoter som OPEC (organisationen för de oljeexporterande länderna i tredje världen) fastställt, med översvämning av marknaden och fallande oljepriser som följd.

Kuwait hade, med sina väldiga investeringar i väst på över 200 miljarder dollar (demofn 51), råd med fallande oljepriser, men för Irak och dess pengahungriga regim var oljeintäkterna oumbärliga. Saddam Hussein kallade detta "ekonomisk krigföring" mot Irak och hävdade att landet (läs regimen) förlorade en miljard dollar per år för varje dollar oljepriset sjönk. Saddam Hussein krävde ekonomisk kompensation för denna förlust, äganderätten till de två öar som blockerade Iraks tillträde till Persiska viken samt äganderätten till oljefältet i Rumalia.

Efter att Kuwait fortsatt avvisa Iraks ekonomiska och territoriella krav, samt OPEC:s begäran att de skulle hålla sig inom den tilldelade produktionskvoten, började Irak i juli 1990 dra samman ett stort antal trupper längs gränsen till Kuwait. Det är mycket tveksamt om Irak skulle ha vågat sig på en ockupation av Kuwait om de inte trott sig ha fått tillåtelse från USA, eller åtminstone inte ett förbud, att starta en sådan operation. Antagligen trodde de att de skulle ha USA:s fortsatta stöd även i det här kriget, precis som de hade fått det i kriget mot Iran. Det finns en del rapporter att USA:s ambassadör i Bagdad antydde detta.

Men det var ett stort misstag. För attacken var inte alls i linje med USA:s intressen.

2 augusti 1990 invaderade Irak Kuwait. Vita huset fördömde omedelbart Iraks invasion som "ett solklart fall av militär aggression", krävde "ett omedelbart och villkorslöst tillbakadragande av samtliga irakiska styrkor" och meddelade att man "begrundade alla alternativ" (Blum (1998), CIA och USA:s verkliga utrikespolitik). Den amerikanska reaktionen var oerhört snabb. Inom ett dygn var en amerikansk specialstyrka från marinen lastad med jakt- och bombplan på väg till Persiska viken. Inom några dagar hade tusentals amerikanska soldater och en pansarbrigad stationerats i Saudiarabien, USA:s närmaste allierade i Mellanöstern efter Israel.

FN och resolution 678

Medan Irak plundrade Kuwait och gjorde landet till sin nittonde provins, byggde USA upp sina styrkor i Saudiarabien. USA lade ner stora resurser på att skapa en internationell "koalition" för att få igenom resolutioner och sanktioner mot Irak i FN:s säkerhetsråd, samt slutligen utvinna ett stöd för det kommande kriget. Det var i huvudsak amerikansk imperialism och dess knähund Storbritannien som ville gå hårdast fram och som bestämt sig för att krossa Irak.

Att Sovjetunionen befann sig i kris och sönderfall gjorde det möjligt för USA och dess allierade att helt få FN:s säkerhetsråd och generalförsamling att gå deras ärenden. Resultatet blev att säkerhetsrådet införde mycket hårda och omfattande ekonomiska sanktioner mot Irak. Handels- och vapenembargo infördes och alla Iraks tillgångar utomlands frystes. Det USA och dess allierade ville ha var FN:s moraliska fullmakt för "koalitionens" handlande, samt en klausul för att försäkra sig om totalt fria händer utan inblandning från FN.

Det uppnåddes med den otroliga resolution 678 från FN:s säkerhetsråd den 29 november 1990 som gav en grupp av icke-namngivna stater ,"koalitionen", rätt att använda vapenmakt vid en tidpunkt som de själva bestämde, mot mål som de själva valde, åsamka det mått av förödelse och död som de själva ansåg lämpligt och sluta detta anfall enbart när de själva beslutade, och allt detta i FN:s namn (Childers (1998), Demokratisera FN!, sid 60).

Resolutionen antogs med rösterna 12 för (USA, Sovjet, Storbritannien, Frankrike, Canada, Colombia, Elfenbenskusten, Etiopien, Finland, Malaysia, Rumänien och Zaire), 2 emot (Cuba och Yemen) och en nedlagd (Kina). Denna resolution bryter faktiskt mot FN:s egna stadgar. Om FN skall använda våld skall enligt artikel 42 artiklarna 43-47 följas. Dessa artiklar innebär centraliserad våldsanvändning utifrån FN:s organisation och med säkerhetsrådet som det styrande organet. Men under Gulfkriget var det den USA-ledda koalitionen som fick all bestämmanderätt över våldsanvändningen och fria händer att göra som de ville i FN:s namn.

Tillvägagångssättet för att få stöd för deras krig ger en god inblick i hur de rika imperialistiska länderna genomdriver sin vilja i FN och andra internationella forum. USA och dess allierade köpte, mutade och hotade helt enkelt andra länder, både i och utanför säkerhetsrådet, för att få deras stöd. Det krisdrabbade Sovjetunionen fick tre miljarder dollar. Det egyptiska och syriska deltagandet i "koalitionen" garanterades genom en skuldavskrivning på 25 miljarder dollar åt Egypten och 2 miljarder åt Syrien (Childers, sid 34).

All hjälp till Yemen drogs omedelbart in och nästan en miljon yemenitiska gästarbetare i Saudiarabien utvisades brutalt inom ett dygn efter det att Yemen röstat emot den resolution som gav koalitionen rätt att angripa Irak. Kenyas militärbistånd återinfördes med hänsyn till landets stöd i Gulfkriget.

Resolutionen från den 29 november gav alltså koalitionen rätt att använda "alla nödvändiga medel" för att tvinga Irak att lämna Kuwait om det inte drog sig tillbaka självmant före den 15 januari. Troligen blev den irakiska regimen överraskad av den amerikanska reaktionen. Saddam tvingades inse att han, genom att invadera, plundra och skövla Kuwait, hade gapat över mer än vad han kunde svälja. Irak signalerade därför tidigt i augusti och åter igen i oktober sin beredvillighet att dra tillbaka de irakiska trupperna ur Kuwait. I gengäld ville de få ensamrätt till oljefältet i Rumalia, garanterat tillträde till Persiska viken, sanktionerna hävda samt en lösning på problemen kring oljepriserna och oljeproduktionen.

USA förhöll sig dock kallsinnigt till dessa inviter, i början förnekades till och med deras existens.

USA motverkade tydligt alla alternativ som innebar en diplomatisk väg ur krisen. När den ödesdigra dagen 15 januari närmade sig kom Iraks sista förhandlingsinvit. Den 11 januari sade arabiska diplomater vid FN att de mottagit rapporter från Irakvänliga Algeriet, Yemen och Jordanien. Dessa tydde på att Saddam var beredd att dra sig tillbaka från Kuwait mot att han skulle få garantier för att Irak inte skulle attackeras.

Han ville även att en internationell konferens skulle hållas för att behandla palestinska missförhållanden och gränstvisterna mellan Irak och Kuwait. Diplomaterna uppgav att den irakiske diktatorn ville vänta en dag eller två efter det att tidsfristen gått ut för att demonstrera att han inte blivit skrämd. Men visst var han skrämd. För USA, som nu stod stridsberett med en halv miljon soldater från alla vapenslag, var en diplomatisk lösning oacceptabel. De ville ha sin styrkedemonstration och sitt krig.

Irakkriget - verkligheten

Vid midnatt den 15 januari anföll den USA-ledda koalitionen Irak, under FN-flagg. Kriget varade i mer än 40 dygn. För att undvika massprotester och radikalisering bland arbetarna var man tvungen att i vanlig ordning dölja både de verkliga motiven och det verkliga kriget bakom en mur av lögner och propaganda.

Efter kriget undersökte en grupp forskare mer än 8000 bilder från den brittiska televisionens bevakning av kriget och fann att bara 1% visade mänskligt lidande. Krigets verklighet var en helt annan. Låt oss börja med de "smarta bomberna". Vad reportrarna i Saudiarabien inte visste var att mindre än 7% av bomberna i Gulfkriget var "smarta". Detta faktum medgavs av Pentagon först en lång tid efter kriget. De flesta var gammaldags fäll-bomber av den typen som B-52:orna använde och släpptes i massiva bombmattor över landet. Sjuttio procent av de ca 90 000 ton bomber som släpptes över Irak och Kuwait – vilket motsvarar fler än sju stycken Hiroshima bomber – "missade" sina militära mål. Många av dem landade i befolkade områden och orsakade "indirekta skador", den militära jargongen för civila dödsoffer. (Pilger)

De som försökte undkomma de fasansfulla bombningarna i Irak genom att fly till Jordanien utsattes för lufträder. På huvudvägen mellan Bagdad och den jordanska gränsen attackerades bussar, taxibilar och personbilar utan nåd gång på gång med robotar, multipelbomber och maskingevär. Attackerna skedde vanligtvis i dagsljus utan några militärfordon eller byggnader så långt ögat kunde nå. De attackerande planen flög extremt nära marken och busslaster med passagerare kremerades. När folk lämnade sina fordon för att fly för livet hände det ofta att plan störtdök ned över dem och började skjuta. "Ni dödar oss!" skrek en jordansk taxichaufför till en amerikansk reporter. "Ni skjuter oss vart vi än rör oss! Så fort de ser en bil eller en lastbil dyker planen ner från skyn och jagar oss. De bryr sig inte om vem eller vad vi är. De skjuter bara." (Blum, sid 436)

USA-koalitionen skaffade sig tidigt luftherravälde och efter att ha slagit ut luftvärnet kunde de sedan obehindrat bomba irakiska styrkor, infrastruktur, industrier och andra civila mål. Det var inget krig, utan snarare en ensidig blodsutgjutelse. Enligt den amerikanska regeringen dödades minst 100 000 irakiska soldater, medan USA förlorade 148 soldater. Som vi senare skall se är antalet dödade irakier här underskattat. Många av de amerikanska förlusterna berodde dessutom på eld från egna trupper. De irakiska soldaterna hade ingen möjlighet att försvara sig mot de fruktansvärda lufträderna utan försökte bara desperat söka skydd medan ton efter ton av bomber föll över dem. Att Irak var krossat och hade förlorat kriget var uppenbart. Den 15 februari meddelade Bagdad att Irak var redo att dra sig ur Kuwait. Detta ledde till att Gorbatjov, president i Sovjetunionen, lade fram en fredsplan, vilken dock avvisades av USA den 22 februari.

När nu den irakiska ekonomin och militären var tillräckligt förstörda var det dags för den amerikanska markoffensiven. Markoffensiven började den 24:e februari och den var en ren slakt. De demoraliserade och sönderbombade irakiska styrkorna var chanslösa. De amerikanska marktrupperna gick in i Irak och Kuwait och attackerade de desorienterade, oorganiserade och flyende irakiska styrkorna. Tiotusentals dödades.

Stridsvagnar som drog stora snöplogar rörde sig längs med de irakiska skyttegravarna. De sköt in i skyttegravarna samtidigt som plogarna täckte över dem med stora högar sand. Tusentals begravdes, döda som levande, i över elva mil irakiskt skyttevärn.

Dessa stridsvagnar och bulldozers användes även för att begrava döda och sårade irakiska soldater innan media tilläts tillträde till stridsområden. Inte ett enda pansarfordon från "Koalitionen" träffades av irakisk eld. Den officer som ledde operationerna under "Desert Storm", general Richard Neal, medgav att de flesta irakiska fordon skjutits sönder bakifrån (Pilger, sid 58).

Krigsslutet och massakrerna på vägen till Basra

Den 25 februari föreslog Sovjetunionen på nytt en fredsplan. Saddam Hussein accepterade Sovjetunionens fredsplan och beordrade ett tillbakadragande från Kuwait till positionerna före invasionen den 2 augusti 1990, helt i enlighet med FN resolution 660. USA svarade med att någon reträtt inte var aktuell och att de irakiska styrkorna fortsatte slåss och att USA därför fortsatte kriget. Dagen efter (26 februari) annonserade Saddam på radio i Bagdad att irakiska trupper började dra sig tillbaka från Kuwait och att tillbakadragandet skulle vara helt genomfört under dagen. USA kallade detta för "en skandal" och "ett grymt lurendrejeri".

Ögonvittnen i Kuwait, citerade i Washington Post 11/3 1991, bekräftade dock att tillbakadragandet började på eftermiddagen den 26 februari och var i full gång under kvällen. Tillbakadragandet började 36 timmar innan de allierade nådde Kuwait City.(Chediac (1992), The Massacre of Withdrawing Soldiers on 'The Highway of Death')

När de irakiska styrkorna befann sig i full reträtt på de två motorvägarna från Kuwait till Basra i södra Irak började USA bomba de försvarslösa kolonnerna av fordon. De första attackerna kom vid midnatt den 26 februari, ungefär samtidigt som Vita Husets talesman Marlin Fitzwater lovade att koalitionen inte skulle attackera irakiska styrkor som lämnade Kuwait. Vartenda fordon på dessa vägar förstördes: stridsvagnar, pansarvagnar, lastbilar och vanliga bilar. Bomberna fortsatte falla tills dess alla människor var döda.

"Planen avfyrade en mängd av olika raketer, splitterbomber och napalm B, den typ som klibbar fast vid huden och fortsätter brinna. Återvändande piloter beskrev skrävlande för ’pool’-reportrarna händelsen som ‘andjakt’ och ‘kalkonjakt’. Andra liknade det vid att skjuta fisk i en tunna. Försvarslösa människor hade bränts upp i sina fordon eller beskjutits när de sprang för att söka skydd." (Pilger, sid 56). Bland de dödade fanns många civila, de flesta utländska gästarbetare som hade blivit kvar i Kuwait.

USA försvarade angreppen med att de irakiska trupperna retirerade för att gruppera sig och sedan anfalla igen. Detta var uppenbarligen falskt. Trupperna drog sig tillbaka under direkt order från Bagdad att kriget var över och att Irak helt skulle följa FN:s resolutioner. De var helt enkelt människor som slutat slåss och var på väg hem. Massakrerna drabbade främst soldater som tagits ut bland folkgrupper som förtrycktes av Saddam Hussein. Medan det Saddamtrogna Republikanska Gardet av elitsoldater kom undan slaktades Iraks tvångsuttagna och demoraliserade armé som mest bestod av kurder och shiamuslimer. (Pilger, sid 57)

Den 27 februari intog de allierade det övergivna Kuwait City. Den 28 februari beordrade Bush eld upphör och Irak accepterade villkoren för vapenvilan. Trots vapenvilan fortsatte dock massakrer på irakiska soldater och civila. Den 2 mars attackerades och förintades en kolonn soldater och civila på väg från Basra till Bagdad. Mördandet utfördes av den 24:e divisionen under General McCaffrey.

I Seymor Hershs (tidigare vinnare av Pulitzer-priset för avslöjandet av My Lai-massakern i Vietnam) rapport Annals of War: Overwhelming Force (The New Yorker 22/5 2000) klarläggs hur den 24:e divisionen "bombade den 8 kilometer långa irakiska kolonnen i timmar och förstörde ungefär sjuhundra irakiska stridsvagnar, pansarfordon och lastbilar. Inte bara soldater utan även civila och barn dödades. Många av de dödade begravdes (med snöplogarna, Socialistens anmärkning) genast efter slaget, vilket gjorde att offren ej kunde räknas. McCaffrey beskrev senare blodbadet som "en av de mest häpnadsväckande förstörelsescener som jag någonsin deltagit i. Inga allvarliga amerikanska förluster inträffade."

Uppror mot Saddam krossas

USA-alliansen hävdade att de ville ha bort diktatorn Saddam Hussein. Det de i själva verket ville var att han skulle avsättas genom en statskupp, och ersättas av en marionett i imperialisternas händer. En folklig revolution ville de inte ha. En sådan revolution i Irak skulle ha inspirerat till andra uppror i Mellanöstern och det skulle ha inneburit en katastrof för USA:s nya världsordning. I Storbritannien sattes till exempel företrädare för den irakiska oppositionen i fängelse i upptakten till Gulfkriget.

Tidigare hade imperialisterna uppmanat det irakiska folket och förtryckta grupper som kurder och shiamuslimer att "resa sig i revolt" mot Saddam. Trots detta tittade USA-alliansen bara på medan det irakiska republikanska gardet brutalt krossade de folkliga uppror som följde på Gulfkrigets slut.

I norra Irak reste sig folket i det irakiska Kurdistan och tog de första stegen mot vad som kunde ha blivit en socialistisk revolution. På grund av avsaknaden av ett revolutionärt ledarskap och en socialistisk strategi, samt de kurdiska självständighetsorganisationernas svek, kunde dock det republikanska gardet krossa detta uppror i blod.

Det var först när det folkliga upproret var krossat och revolutionshotet borta som USA-alliansen gick in och "försvarade" kurderna i norr och etablerade något av en skyddszon från den irakiska armén. I denna skyddszon lever majoriteten av kurderna i stor misär. Det amerikanska och brittiska jaktflyg som patrullerar i området låter då och då Turkiet göra flygräder i området för att attackera turkiska kurder som gömmer sig i norra Irak.

I södra Irak utbröt vid slutet av kriget ett uppror av demoraliserade soldater, många från förtryckta folkgrupper, och civilbefolkningen. I syndikalisternas SIDA-finansierade studieresa och rapport "Kurdistan" kan vi läsa om hur det började:

"När markoffensiven hade drivit de irakiska styrkorna på reträtt, vände sig stora delar av den irakiska armén mot Saddam Hussein. Enligt uppgifter startade upproret i staden Basra i sydöstra Irak, efter att en stridsvagn hade kört runt i staden och skjutit sönder alla porträtt av Saddam. Upproret spred sig snabbt till andra städer i södra Irak som Koot, Omura, Nasria, Samawa, Najaf, Kurbula, Hilla och Mosaib."

Vi har sett hur USA-alliansen fullständigt slaktade den demoraliserade irakiska armén på dess återtåg och flykt från Kuwait till Basra. Vi har även sett hur massakrer utfördes på irakiska soldater och civila i Basra-området även efter vapenvilan. Vi har sett hur de Saddam-trogna elitstyrkorna i Republikanska Gardet i stort sett lämnades intakta av de allierade. Detta gjorde att elitstyrkorna i mitten av mars kunde krossa upproren i norra och södra Irak.

Det går heller inte att utesluta att de soldater och civila som dödades av de allierades bomber i slutet av kriget deltog i, eller skulle ha deltagit i, upproret i södra Irak. Enligt uppgifter i Syndikalisternas rapport bombade alliansen deserterande irakiska styrkor just för att förhindra en revolution. Dessa uppgifter är dock svåra att bekräfta från andra källor.

Krigets och sanktionernas effekt

Upp till en kvarts miljon män, kvinnor och barn dödades eller dog som en direkt följd av det USA-ledda FN-angreppet mot Irak, enligt en omfattande studie av Medical Educational Trust i slutet av 1991. (Pilger)

Som Ken Livingstone, brittisk parlamentsledamot, påpekade (The Independent 11 mars 1991) utfördes den största delen av "den fruktansvärda slakten" när den irakiska regimen redan deklarerat sin villighet att dra sig ur Kuwait och när den irakiska armén befann sig i ett tillstånd av sönderfall.

Ca 1,8 miljoner människor hade blivit hemlösa. Iraks elnät, vattenförsörjning, avloppsanläggningar, telekommunikationer, sjukvård, jordbruk och industriella infrastruktur hade i stort sett totalförstörts, vilket lade grunden för epidemier och hungersnöd. Faktiskt står den krigsföring som i Gulfkriget utfördes av FN-alliansen i strid mot Genèvekonventionen från 1949, som uttryckligen förbjuder anfall mot sådana mål då följden blir våldsamma förluster bland civilbefolkningen. Det finns å andra sidan inte ett enda krig som förts i enlighet med Genèvekonventionen sedan den infördes.

FN:s hårda sanktioner mot Irak har förlängts under hela 90-talet. Redan 1995 rapporterade FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation att bombningarna och sanktionerna orsakat fler än 560 000 irakiska barns död. Barnen dog och dör fortfarande av undernäring, diarré och uttorkning på grund av brist på rent vatten och bra mat, i enkla infektioner som lätt skulle kunna botas med vanligt penicillin.

Denis Haliday, FN:s samordnare för humanitära frågor i Irak avgick 1998 i protest efter 34 år som anställd på Förenta Nationerna. "Förhållandena är förskräckliga i Irak. 30% av barnen lider av undernäring. Fem eller sex tusen barn dör varje månad. Detta beror direkt på FN:s sanktioner", sade han och tillade enligt en rapport i den amerikanska tidskriften "In These Times":

"Sanktionerna har orsakat ett sammanbrott av färskvattensystemet, hälsovården och allt vad barn behöver. Allt detta är oacceptabelt. Jag vill helt enkelt inte administrera ett program som resulterar i dessa siffror."

Detta visar på hur otillräckliga programmen "Olja mot mat" är.

Under Gulfkriget använde USA för första gången utarmat uran i sina granater, missiler och raketer. Dessa lämnade efter sig tonvis med radioaktivt och giftigt avfall i Irak och Kuwait och har lett till en dramatisk ökning av blod- och lymfkörtelcancer (sexdubbling) och missbildningar hos små barn. Dessa barn har inte tillräcklig tillgång till mediciner och strålbehandling som skulle kunna rädda deras liv eller ens smärtlindring på grund av sanktionerna.

Sedan 1991 har det totala antalet cancerfall i Irak per år fördubblats, med stark övervikt i landets sydligaste delar mot gränsen till Kuwait. Vissa ovanliga och extremt dödliga cancerformer har mångdubblats. Exempel är bröstcancer hos flickor så unga som tolv år, bencancer hos småbarn, urinvägscancer hos tonåringar och tumörer i näsgångar hos spädbarn. Sådana cancerfall existerade inte tidigare i Irak (DN 3/3 2001).

Grava missbildningar hos nyfödda återfinns nu hos två procent av alla nyfödda i södra Irak, jämfört med en tiondels promille före kriget. Det är en ökning med tvåtusen gånger. De flesta av dessa barn har flera missbildningar samtidigt och dör genast eller inom en månad efter födseln.

När detta nu tas upp i västerländsk media, som en följd av diskussionen om det så kallade Balkansyndromet, förnekar Nato att missbildningarna och cancerökningen i Irak orsakas det förbrukade uranet. Redan i april 1991 varnade dock Storbritanniens atomenergimyndighet i en hemlig rapport att "om DU (depleted uranium = utarmat uran) hamnar i näringskedjan eller vattnet kommer detta att orsaka potentiella hälsoproblem" (Blum). Uranet kan orsaka cancer och genetiska effekter om det inandas. Det är också kemiskt giftigt och inandning orsakar tungmetallförgiftning, njur- eller lungskador.

Utarmat uran användes av Nato i bombningarna av Jugoslavien, där missbildningar och cancer hos barn troligen kommer att öka dramatiskt de närmaste åren.

USA och Storbritannien har under hela 90-talet fortsatt att utnyttja sitt mandat från FN och bombat Irak åtskilliga gånger. Senast var det USA:s nytillträdde President George W Bush som lät bomberna falla.

Kriget och sanktionerna har på ett decennium förvandlat ett av arabvärldens mest utvecklade länder till ett fattigt u-land. Saddam Hussein sitter kvar i orubbat bo och lever i lyx, medan civilbefolkningen dör av FN:s sanktioner.

Vad låg bakom USA:s agerande?

Orsakerna till att USA var så beslutsamt att attackera Irak var flera.

USA ville befästa sin position som den enda kvarvarande supermakten. De ville visa världen sin totala militära dominans och vad "den nya världsordningen" som USA:s president George Bush så högtidligt talat om betydde på riktigt. Irak användes och används som en varning till ledare och folk i den ex-koloniala världen: gå emot USA, så får ni se vad som händer!

En annan orsak var att USA inte ville låta Saddam Hussein få kontroll över den för USA så strategiskt viktiga oljan i Kuwait. Dessutom ville USA skydda Saudiarabien (USA:s närmaste allierade efter Israel i området) och dess olja. Kanske hade Saudiarabien stått näst på tur i Saddams imperialistiska drömmar. Den saudiska oljan utgör hela 25 procent av alla kända oljereserver. Saudiarabiens kungaregim är för övrigt lika diktatorisk och förhatlig som den i Bagdad.

Tiden innan Kuwaitkrisen framfördes krav i den amerikanska senaten på nedskärningar av militärbudgeten. Det kalla kriget var över och då behövde USA inte lägga så mycket pengar på vapen, menade vissa senatorer. Krisen och kriget användes bland annat för att skjuta dessa förslag i sank då det visade på nödvändigheten av en fortsatt stor försvarsbudget.

Arbetarnas, ungdomarnas och böndernas kamp

Många arbetare världen över frågar sig fortfarande: "Ja, detta var och är ett försök från imperialismen att visa vem som bestämmer i världen. Men Saddam Hussein är en diktator. Hur kan vi bli av med honom?" På detta svarar vi att störtandet av Saddam Hussein är en uppgift för de irakiska arbetarna, bönderna och ungdomen. Vi har sett att de i massupproret redan vid Irakkrigets slut 1991 visade sin beslutsamhet.

När massorna väl en gång börjar röra sig med en klar socialistisk och internationalistisk strategi finns det ingenting som kan stoppa dem. Om arbetarna i regionen, börjande med de mäktiga oljearbetarna, skulle gå i strejk och samordna sina styrkor, skulle alla reaktionära regimer i området falla sönder som korthus. Efter att ha avlägsnat de hatade diktatorerna (allihop, inte bara de som är impopulära i väst) skulle de kunna ta Mellanösterns enorma resurser och planera dess användning för befolkningsmajoritetens behov och skapa basen för tidigare inte skådade framsteg i hela befolkningens levnadsstandard. Naturligtvis måste en sådan revolution spridas till resten av världen för att överleva, i synnerhet måste den söka solidaritet hos arbetarna i väst. Imperialismens makt är ingenting om den ställs mot de beslutsamma handlingarna hos arbetarrörelsen i väst och tredje världen.

Exemplet Jugoslavien

Den elfte juni 1995 erövrades Srebrenica av serbiska styrkor. Därefter genomfördes det som har kommit att bli den största massakern av civila i Europa sedan andra världskriget. Under hot om att själva bli dödade tvingades serbiska soldater att förnedra och döda obeväpnade bosniska muslimska män och pojkar. Soldaterna slog dem med påkar, tvingade ned dem på knäna för att be på det muslimska sättet och sedan sköts de. (FN specialrapport om Srebrenica)

Srebrenica hade utsetts av FN till "safe area" (ett skyddat område). FN hade alltså förbundit sig att skydda befolkningen där mot alla angrepp. Men den lilla och lättbeväpnade holländska FN-styrkan, Dutchbat, som fanns där var chanslös och upprepade krav på luftunderstöd förnekades på olika nivåer. FN hade också avväpnat befolkningen så de hade ingen chans att försvara sig själva.

Tusentals avrättades i Srebrenica. Sammantaget beräknar FN själv att upp till 20 000 människor dog i och omkring deras "safe areas". Ett tragiskt och monumentalt misslyckande. Men samtidigt oundviklig så länge FN, EU och imperialistmakterna försökte hålla i trådarna. Inte för att de ville ha massakern, tvärtom. Till skillnad från i fallet Irak, så ville de den här gången inte ha krig. Men imperialistmakternas motstridiga intressen, som filtrerades genom FN, innebar att förr eller senare skulle en katastrof ske.

Bakgrunden

Under andra världskriget kom Tito till makten i Jugoslavien. Jugoslavien var en federation som bestod av Serbien, Bosnien, Kroatien, Makedonien, Slovenien och Montenegro. Tito etablerade en stalinistisk diktatur, d.v.s. staten ägde produktionsmedlen, men kontrollen över den ekonomiska planen och företagen sköttes av en privilegierad byråkrati. Till skillnad från i resten av Östeuropa kom han till makten på grundval av en folklig revolt, och inte med hjälp av den ryska Röda Arméns bajonetter.

Det fanns förstås samma förtryck av oppositionella i Jugoslavien som i de övriga öststaterna, men sättet som Tito kom till makten på resulterade i att det fanns vissa inslag av självstyre i företagen. Dessa inslag innebar en del konkurrens mellan statligt ägda företag och även regional konkurrens. Den statligt ägda ekonomin innebar, liksom i resten av Östeuropa, en mycket snabb ekonomisk utveckling, 11-13% tillväxt per år. Tillväxten var högre än i något västeuropeiskt land. Den snabba ekonomiska utvecklingen ledde till en omfattande integrering av befolkningen i Jugoslavien. Nationella konflikter bestod mest av skärmytslingar mellan olika delar av byråkratin för att stärka sina ställningar gentemot centralmakten.

80-talet

Under 80-talet började dock kommandoekonomierna i öst få allvarliga problem. Så länge ekonomin är relativt enkel kan ett fåtal byråkrater fatta beslut om resursfördelningen, priser och så vidare. Men när saker blir mer komplicerade behövs demokratins syre för att få en planekonomi att utvecklas. Under byråkratin stagnerade ekonomin allt mer. Byråkraterna kände hur marken började gunga under deras fötter. För att stärka sin position började Milosovic spela med det nationalistiska kortet. I ett provokativt tal i Kosovo försökte han framkalla den sedan länge bortglömda serbiska nationalism. På grund av Serbiens centrala roll i Jugoslavien började byråkrater från andra delar av Jugoslavien känna sig hotade. De började utveckla en "slovensk", "kroatisk", "makedonisk" och så småningom en "bosnisk" nationalism för att bemöta den "serbiska" nationalism. För detta fick byråkraterna ett visst stöd från befolkningen när de såg hur illa Milosovic började behandla den albanska minoriteten som bodde i framförallt Kosovo.

Under 80-talets uppgång verkade det som om kapitalismen erbjöd en framtid. Att denna uppgång mest var en uppblåst spekulationsbubbla finansierad av lån började man förstå först efteråt. I vilket fall såg byråkratin i öst, inte minst den jugoslaviska, en övergång till kapitalismen som ett sätt att bevara sina privilegier. Detta under förutsättning att de själva kunde bli kapitalister.

Försöken till att övergå till kapitalism stärkte de regionalistiska tendenserna hos byråkratin. Varje regional byråkrati försökte roffa åt sig ett eget område när den statliga kontrollen började släppa. Kapitalismen är till sin natur uppbyggd på konkurrens och erövringar genom marknadsföring, produktutveckling eller vid behov genom mygel, sabotage och krig. Men byråkratins regionalistiska tendenser i sig räckte inte för att Jugoslavien skulle börja brytas upp och inbördeskrig uppstå. Befolkningens integrering och den centrala statsmakten hade räckt för att stoppa detta.

Den verkliga boven i dramat var imperialismen som var allt för girig och kortsiktig.

Intressesfärer

Tyskland har traditionellt haft Kroatien och Slovenien i sin intressesfär, medan Serbien tillhörde den ryska, och i viss utsträckning även den franska och brittiska intressesfären. Nu ville Tyskland ta tillfället i akt och återetablera sin kontroll där. Därför gav man snabbt stöd till de kroatiska och slovenska ledarna då de ville bryta sig ut ut Jugoslavien 1991. Utan Tysklands stöd skulle de aldrig vågat bryta sig ut.

Tyskland föregick ett beslut från EU, som hade tillsatt en kommission för att utreda frågan, och erkände Kroatien och Slovenien. Genom att ställa EU inför etablerat faktum, tvingade man sedan även de övriga EU-länderna att erkänna dessa stater, trots att de flesta staterna och även USA var emot en uppbrytning av Jugoslavien.

För första gången sedan andra världskriget hade imperialistmakterna inte agerat enat i en viktig fråga på den internationella arenan. USA hade försvagats ekonomiskt, och militärt genom förlusten i Vietnamkriget. Tyskland hade haft en snabbare ekonomiskt tillväxt, Öst- och Västtyskland hade enats och via EU kom man att dominera Europa. Man agerade på eget bevåg och släppte loss krafterna som man inte kunde kontrollera.

Ingen ville ha kriget i Jugoslavien. Det störde investeringarna och vinsterna. Konkurrensen mellan stormakterna är dock numera tillräcklig stark för att den ena eller andra sidan av girighet ska göra allvarliga politiska misstag. För det var ett misstag. Hade de tyska imperialisterna förstått konsekvenserna av sin egen handling hade de nog inte slagit in på den vägen (senare avgick också den tyska utrikesministern ångerfyllt). Konkurrensen är också tillräckligt hård för att de olika imperialistmakterna inte ska kunna enas om en gemensam väg att bemöta problemet.

Serbien mot Kroatien

Det första kriget började 1991. Först var det ett kort krig mellan Slovenien och Serbien, men sedan bröt kriget mellan Kroatien och Serbien ut. Kroatien och Slovenien hade brutit sig ur Jugoslavien och förklarat sig självständiga. Det som blev kvar av Jugoslavien, det så kallade Restjugoslavien, dominerades och styrdes av Serbien. Restjugoslavien försökte återerövra kontrollen över Kroatien och Slovenien. Naturligtvis var inte de ledande byråkraterna i Serbien nöjda med att se sin makt försvagad. Restjugoslavien hade också ryskt stöd i ryggen och kontrollerade merparten av den gamla jugoslaviska armén. Varken Storbritannien, Frankrike eller Bush (den äldre) hade några större invändningar mot detta. Trots att man nu för tiden utmålar Milosovic som värsta skurken har man inte haft problem med att periodvis luta sig mot honom när man har trott att han skulle kunna garantera "stabiliteten" i Jugoslavien. Dessutom ville, som framgår av följande citat, antagligen Kroatiens byråkrater också testa sina erövringsmöjligheter:

"... Franjo Tudjman (Kroatiens ledare) delar ansvaret för hela den jugoslaviska konflikten med Serbiens president Slobodan Milosevic. Som ledare för den återuppvaknande kroatiska nationalismen tillät han användningen av namn och symboler som återuppväckte minnet av den nazi-stödda Ustasja-staten mot vilken han själv kämpat under andra världskriget, och han var mycket okänslig för den skräck som Kroatiens serbiska minoritet, som fick många släktingar mördade under denna regim, kände inför detta.

Under utbrytningskriget 1991 manövrerade han för att sabotera fredssamtalen och provocerade den jugoslaviska armén genom att ockupera dess kaserner i Kroatien, och stoppa mat- och vattenförsörjningen till de män, kvinnor och barn som bodde där."

(Financial Times på ledarplats 3/8-95)

Oenighet i FN

FN genomförde ett vapenembargo mot alla sidor i konflikten och naturligtvis var det helt verkningslöst vid det här tillfället, vapnen strömmade in ändå och kriget fortsatte. När kriget mellan Kroatien och Restjugoslavien (eller Serbien) var över hade Serbien erövrat ungefär en tredjedel av Kroatien och grunden var lagd för fortsatta konflikter.

Då klev FN in med en fredsbevarande styrka för att i princip patrullera de redan etablerade gränserna. Till skillnad från i Irak så var FN-soldaternas uppdrag inte att vara "fredsskapande" utan "fredsbevarande". Deras uppgift var inte att tvinga fram en lösning, utan att agera som observatörer och medlare. Allt de gjorde skulle ske i enighet med alla inblandade. Hur kunde det vara annorlunda, när Förenta Nationerna var allt annat än förenade? De olika imperialistmakterna hade olika intressen i konflikten.

Denna oenighet visade sig i ett antal omröstningar i FN. Till exempel ville USA (tillsammans med en del muslimska länder) 1993 att man skulle lyfta vapenembargot mot Bosnien, men inte mot Kroatien och Serbien. Förslaget gick inte igenom i Säkerhetsrådet på grund av opposition från bland annat Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina. Trots dessa motsättningar, eller rättare sagt just på grund av dem, lyckades FN producera en rekordstor mängd papper om konflikten. Under de 18 månaderna från det att den öppna konflikten bröt ut i Bosnien antog Säkerhetsrådet hela 47 motioner och Säkerhetsrådets president gjorde 42 skriftliga uttalanden. Ingen annan konflikt sedan FN grundades har genererat lika många motioner och uttalanden.

Bosnien

Izetbegovic, Bosniens ledande byråkrat, deklarerade Bosnien som ett självständigt land. Han gjorde det delvis för att han var rädd för den ökade serbiska dominansen och delvis för att han trodde att han skulle kunna utnyttja det faktum att kriget hade försvagat både Serbien och Kroatien för att själv ta en del av kakan.

Bosnien var inte en nation. Varken språkliga, religiösa, historiska eller några andra skäl kan anges för att Bosnien ska vara en nation. Någon nationell medvetenhet har det inte heller funnits tidigare. Ungefär 30% av befolkningen var serber, 20% kroater och 40% muslimer. De olika folkgrupperna var innan kriget djupt integrerade. De flesta var goda grannar och firade varandras helgdagar. Muslimerna är i hög grad sekulariserade. De dricker alkohol och klär sig som européer. När fundamentalister kom från Iran och Libyen i början av kriget för att stödja sina muslimska "bröder" blev de till att börja med utslängda. De bosniska muslimerna tyckte att deras agerande varit helt oacceptabelt.

Den 6 april 1992 erkände EU Bosniens självständighet och USA gjorde det dagen efter. Omedelbart började Bosnien falla isär. Den del av den gamla jugoslaviska armén som var baserad i Bosnien stannade kvar där och omformade sig till den bosnisk-serbiska armén och utropade en självständig serbisk republik, Republika Srpska. Serbien attackerade också Bosnien direkt. Kroatien å sin sida attackerade också Bosnien, samtidigt som man understödde andra beväpnade grupper i Bosnien. FN:s vapenembargo försvårade ytterligare den bosniska regeringen möjligheter att hålla ihop Bosnien. Bosnien hade till skillnad från Kroatien och Serbien små möjligheter att bryta vapenembargot och skaffa sig vapen.

Enligt Financial Times (3/8-95) hade Tudjman och Milosevic en hemlig överenskommelse om att stycka upp Bosnien mellan sig. Dessutom fanns det ett antal andra gangstergrupper. Till exempel utropade den bosnisk-muslimska Fikret Abdíc sitt eget autonoma område.

I den här situationen växte nationalistiska stämningar som svampar ur jorden. Inom 60 dagar efter "självständigheten" hade tiotusentals, i huvudsak muslimer, dött och en miljon hade tvingats på flykt. Den civila befolkningen var alltså hårt drabbad, och det enda försvaret de såg var den egna "nationens" armé. Under sådana förhållanden stärks nationalismen enormt. Innan "freden" kom hade över 2 miljoner människor, hälften av Bosniens befolkning, tvingats fly.

Många planer

I denna sörja försökte FN ingripa för att skapa fred. De olika planerna som avlöste varandra hoppade mellan att man skulle sära på de etniska grupperna till att man skulle tvinga ihop dem. Båda metoderna ökade förstås de etniska motsättningarna. Den första genom att legitimera uppdelning i etniska grupper och det andra genom att tvinga på en etnisk grupp styret från en annan grupps maktgalna ledare. Något annat alternativ kunde inte FN erbjuda.

En gemensam kamp för ett bättre samhälle, mot alla förtryckare som styrde, och för en genuint frivillig federation kunde de förstås inte erbjuda. De ruttna ledarna var ju olika imperialistmakters egna skyddslingar.

I januari 1993 lanserade man den s.k. Vance-Owen planen. I denna plan ville man stycka upp Bosnien i ett lapptäcke av olika etniska grupper. Varje del i lapptäcket skulle fungera som en slags schweizisk kanton med ganska stor självständighet. De bosniska serberna avslog planen i maj 93. Under tiden som man diskuterade denna plan utvecklades de "skyddade områdena". Dessa var städer där majoriteten var bosniska muslimer, men de låg instängda i bosnisk-serbiska områden. Enligt överenskommelse med alla parter skulle dessa områden av-militariseras och lämnas i fred.

I augusti 1993 lanserade man en ny plan – tre-republiksplanen. Man skulle skapa en union av tre republiker i Bosnien. En muslimsk, en kroatisk och en serbisk. För att skapa rakare gränser var man cyniskt nog beredd att överlämna en del av de "skyddade områdena", bland annat Srebrenica, till serberna och en del av områdena kring Sarajevo till Bosnien-muslimerna. Izetbegovic avslog den här planen.

Logisk slutpunkt

Imperialismen hade släppt loss det nationalistiska monstret i Jugoslavien. Man kunde inte enas om att med brutalt våld stänga in det i buren igen och därför fick det hela löpa till sin logiska slutpunkt. Etniskt rensade, geografiskt sammanhängande områden måste bli slutresultatet. Katastrofen i Srebrenica blev oundviklig.

En FN-rapport om Srebrenica drar ungefär samma slutsats som vi:

"Det finns tillfällen när medlemsstaterna inte kan uppnå samstämmighet om en viss reaktion till en militär konflikt, eller inte har viljan att genomföra vad många skulle anse som en lämplig åtgärd. Den första allmänna lärdomen är att när fredsbevarande verksamheter används som en ersättning för politisk samstämmighet kommer de antagligen att misslyckas."

Man kunde inte enas om hur man skulle stoppa den etniska rensningen, men man kunde enas om att försvara etniskt rensade sammanhängande områden! När serberna, uppmuntrade av sina framgångar i Srebrenica, försökte attackera den bosniska huvudstaden Sarajevo blev responsen snabb och kraftig.

Strax efter Srebrenica utbröt ett nytt krig. Kroatien, som hade massrustat med hjälp av Tyskland, tog initiativet och man lyckades fördriva hundratusentals serber från sina hem i provinsen Krajina. Nu hade även Kroatien fått ett etniskt renat sammanhängande område. Men när man ville avancera mot Banja Luka, en bosnienserbisk stad i ett bosnienserbiskt område stoppades man. Detta gick emot imperialisternas intressen.

Så här beskriver Holbrooke, USA:s utsände i området, ett möte han hade med Kroatiens president Tudjman den 17 september 1995:

"Jag berättade för Tudjman att den (kroatiska) offensiven hade ett stort värde i förhandlingarna. Det skulle bli mycket lättare att vid förhandlingsbordet behålla vad man hade vunnit på slagfältet än att få serberna att ge upp territorium som de hade kontrollerat i flera år."

"Jag uppmuntrade Tudjman att ta Sanski Most, Prijidor, och Bosanski Novi – alla viktiga symboler i hela världen för etnisk rensning... Banja Luka, sa jag, var en annan fråga. Medan vi talade verkade vägen till denna största bosnienserbiska stad vara öppen, även om det inte alls var säkert att man kunde ta den. Vi visste att (den kroatiska försvarsministern) Susak ville ta den så snabbt som möjligt. Å andra sidan, som jag sa till Tudjman, så var staden onekligen inom den serbiska delen av Bosnien... Jag avslutade mina kommentarer med ett rakt besked: ’Herr President, jag uppmanar er att gå så långt som ni kan, men inte att inta Banja Luka.’ " (FN:s specialrapport om Srebrenica).

Så blev det också. Den 21 november 1995 skrev alla parter på det s.k. Daytonavtalet. Den 15 december välkomnade Säkerhetsrådet avtalet. FN-trupperna drogs tillbaka och tiotusentals Nato-ledda trupper intog deras plats. En bräcklig federation skapades i Bosnien av de kroatiska, serbiska och muslimska delarna. En period av relativ stabilitet inträdde i Bosnien, tills nästa stora konflikt om Kosovo.

Där ryckte USA åt sig initiativet, åsidosatte FN, och ställde till en ny mänsklig katastrof genom att bomba Serbien sönder och samman.

Lösningen

Under kapitalismen kommer inte den här sörjan någonsin att redas ut. Kriget kan temporärt avstanna, men nu när man har skapat alla dessa nationella motsättningar, så kommer man inte att kunna begrava dem igen.

Nu är det läget i Makedonien som står i fokus. Här riskerar den största konflikten hittills att bryta ut. Makedonien det enda stället i Jugoslavien där USA sedan länge haft marktrupper, eftersom man inser att motsättningarna här kan leda till ett storkrig i hela Balkan. Serbien, Albanien, Bulgarien, Grekland, och Turkiet kämpar alla direkt eller indirekt för kontroll över Makedonien. En konflikt i Makedonien skulle kunna innebära att två Nato-länder, Grekland och Turkiet, går ut i öppen konflikt mot varandra.

Som ett stinkande sår bekräftar Jugoslavien idag att enda garanten för fred är den internationella arbetarklassen och inte USA, Nato eller FN. Men den internationella arbetarrörelsens ledning tog inte strid för fred i Jugoslavien, utan anpassade sig till imperialisternas önskemål.

Till exempel slöt socialdemokratiska regeringar i Europa upp bakom Natos bombningar av Serbien. Trots detta var protesterna i arbetarrörelsen kraftiga på flera håll. I Grekland, som är Nato-medlem, var 97% av befolkningen mot bombningarna. Detta samtidigt som 55% var mot Milosevic.

Dagliga demonstrationer ägde rum runt om i landet. Den grekiska motsvarigheten till LO organiserade t.o.m. en 4-timmars strejk i protest mot kriget. Järnvägsarbetareförbundet deklarerade offentligt att om Nato tänkte sända marktrupper till Jugoslavien skulle de hindra soldaterna från att använda grekiska järnvägar. (Ledningen för detta förbund tillhör annars socialistpartiet PASOK:s högerflygel!)

Protesterna var också intensiva i hamnstaden Salonika, som använts som en bas för Nato-operationer. Flera Nato-konvojer på väg till Makedonien stoppades av arga demonstranter. I början av maj ändrade demonstranter vägskyltarna så att en Nato-konvoj som skulle till Makedonien hamnade på en grönsaksmarknad i Salonikas utkanter. Där utsattes den för attacker med tomater och andra grönsaker.

I ett av distrikten på Kreta, där Nato-basen Suba är placerad, deklarerade landshövdingen att han "inte kunde ta ansvar för de amerikanska soldaternas fysiska välbefinnande".

I Tyskland tog det mäktiga fackförbundet IG-Metall ställning mot bombningarna. I Sverige bildades kampanjen "Stoppa bombningarna nu" med ledande och aktiva socialdemokrater i spetsen. Andra partier och organisationer fanns också med, men riksdagsledamöterna Karin Wegestål (se intervju i Socialisten nr 40-41) och Bengt Silverstrand (s) som fronderade mot Göran Persson och Anna Lindh gav mycket av tyngden åt kampanjen. En demonstration i Stockholm den 24/5 samlade med kort varsel 2 500 deltagare. Detta visar på potentialen som fanns. Om ledningen hade verkat för fred istället för att verka emot hade man kommit långt.

Inte minst hade det kunnat inspirera till ett samarbete mellan arbetare från alla etniska grupper i Jugoslavien. Detta kanske låter utopiskt, men 30-talets konflikter mellan det kroatiska Ustasja och de serbiska cetnikerna (fascistiska grupper) resulterade i massaker som får Srebrenica att blekna. Trots detta enade sig arbetare och fattigbönder över nationsgränserna på 40-talet i kampen för ett nytt socialistisk samhälle och mot den nazistiska ockupationen.

FN har bara lyckats cementera nationsgränserna i det forna Jugoslavien. Så länge det är så kommer krig och etnisk rensning att vara ett återkommande fenomen på Balkan.

Intervju med svensk FN-soldat

Socialistens intervju med en svensk FN-soldat:

Vad hände i Srebrenica?

Det var under sommaren 95 innan den kroatiska offensiven. Srebrenica var en bosnisk enklav inne på serbiskt territorium som serberna tog i ett försök att "räta på gränserna". Det var ett direkt krav att gränserna måste rätas ut annars hade inte "Dayton-avtalet" kunnat gå igenom. Hela den kroatiska offensiven var ju också ett led i samma riktning.

Ungefär 10 000 bosnier hade blivit fångade bakom serbiska led och lyckats hålla stånd i Srebrenica. När FN gick in sa man att dessa människor var skyddade av FN. FN stod för alla transporter och allt försvar. I början var allt fokus på andra delar av konflikten men 95 började man se att Srebrenica kom mer och mer i rampljuset. Inte minst i media kom man att ställa frågan om hur framtiden kommer att se ut för enklaverna. Det är ett säkert tecken på att ledarna på båda sidor – och då menar jag serberna och FN – vill ha frågan löst. De börjar med att diskutera det i media medan man (förutsätter jag) diskuterar saken med varandra och samlar ihop vapnen.

Vad vi i Zagreb kunde se var att t.ex. FN:s sektorchef åkte till Srebrenica för att försäkra dem att de stod under FN:s beskydd. Olika FN-företrädare slog sig för bröstet i media och sa att FN kommer inte att lämna enklaverna i sticket. Och som ett brev på posten kom en serbisk storoffensiv mot Srebrenica. Men jag undrar hur många som har tittat på siffrorna bakom detta enorma stöd som FN erbjöd befolkningen i Srebrenica.

FN hade mer än 50 000 man i Jugoslavien. Ett par mil från Srebrenica låg den nordiska bataljonen med strax över 1000 man – bl.a. ett danskt stridsvagnskompani med de nya moderna Leo-stridsvagnarna.

De som hade det omedelbara ansvaret för Srebrenica var däremot den holländska bataljonen – Dutchbat. Jag vill bara påpeka att jag inte vill peka fingret på Dutchbat och dess ledning, de hade sitt uppdrag och sina mycket specifika order. Men – hur många man placerades i Srebrenica från Dutchbat? Lite mer än 200 man – jag tror mig minnas siffran 214 man.

Dessa skulle försvara en stad med 10 000 invånare. De hade automatkarbiner, ett par k-pistar och ett löfte om luftunderstöd. Mot detta kom den stridsvana serbiska armén med artilleri, pansarvagnar och ca 5 000 man. Dessutom för att göra sveket än värre kom det aldrig att flygas en enda attack mot de avancerande serberna.

Ett par dagar efter att Srebrenica fallit – hundratals människor dödats, hundratals kvinnor våldtagits, alla män mellan 8 och 80 försvunnit – då sätter FN/Nato in flyganfall mot serbiska ställningar utanför Sarajevo! Serberna drivs bort från kullarna runt Sarajevo och återigen har linjerna rätats ut och stabiliteten återställts. Men till vilket pris?

Vad skulle du velat att man gjort istället?

Just där, just då? Som jag ser det finns det bara två alternativ. Antingen försvarar man befolkningen eller så erkänner man att man inte kan försvara dem och evakuerar dem. Men att evakuera dem hade varit en omöjlig prestigeförlust för FN. OK, visst det kan jag förstå men då kunde man ha förlagt hela Nordbat i Srebrenica. Inte för att jag tror att svenskar och danskar är bättre än holländare utan för att jag vet vad vi hade för beväpning och pansar – jag vet att Nordbat hade varit tillräckligt för att stå emot en attack. Tio gånger mer folk. Stridsvagnar istället för jeepar, pansarfordon istället för lastbilar. Särskilt om de haft riktigt Nato luftunderstöd. Hade chefen, oavsett namn eller nation, haft ett kodord och ett direkt samarbete med hangarfartygen så hade Nato kunnat bomba hur mycket som helst.

Men som det var måste kompanichefen ringa sin bataljonschef som ringde sektorschefen som ringde Bosnien-ansvarige som ringde Nato som redan kunde konstatera att allt redan var över. (Jag överdriver tyvärr inte – det var just så det gick till). Problemet med den lösningen är att hade verkligen serberna anfallit Nordbat med ett seriöst försök att ta staden så hade folk dött. Inte bara bosnier eller serber utan sådana människor som FN oroar sig för. Svenskar eller ännu värre Nato-medborgare. Kanske 10 man kanske 10% – vad vet jag men det hade inneburit en omöjlig fara för FN alltså gjorde man det otänkbara – man lämnade Srebrenicas folk utan beskydd och man hjälpte dem inte att fly – man lämnade dem att dö.

Vad var FN:s roll i Balkankonflikten som du ser det?

När konflikten bröt ut 1991 gjorde FN som vanligt ingenting och det man gjorde var för sent. Egentligen gick FN inte in i Balkankonflikten förrän de stridande kommit till ett slags jämviktsläge. Då först går FN in och "återställer lugnet" helt i ett "fredsskapande syfte". I praktiken gick man fram till skyttelinjerna och sa till båda sidor att dra sig tillbaka 200 m och upprättade s.k. observationsposter för att förhindra de stridande parterna att ge sig på varandra. På så sätt höll sig läget lugnt ett par år.

När jag kom ner till Jugoslavien på våren 95 hade läget stabiliserat sig och antalet döda hade sjunkit ordentligt, till synes tack vare FN:s närvaro. Kroatien där jag var stationerad var ett relativt civiliserat ställe och Zagreb var inte olikt många andra europeiska storstäder – varför ändrade jag då uppfattning om FN:s närvaro? Att få ner dödandet var ju huvudsyftet? Eller var det verkligen det?

Under dessa fyra år då FN "tryggat freden" så hade Kroatien under Tysklands vakande skugga massrustat. När vi handlade på Campen i FN:s affärer använde vi alltid D-mark. När vi hade en eftermiddag över åkte jag och de andra in till Zagreb, som är en otroligt vacker stad, och där handlade vi med den lokala valutan kuna. Jag blev lite förvånad att märka att kunan var värd mer än en svensk krona, ca 1:50. En kollega på FN-högkvarteret förklarade för mig att Tyskland hade tidigt gått in och garanterat en fast växelkurs mellan kunan och D-marken! De båda sorternas sedlar var till och med tryckta i samma fabrik med namnet på bolaget stämplat nere i högra hörnet.

På sommaren 95 hände det oundvikliga – det som FN:s politik hade gjort möjligt – Kroatien totalmobiliserade. Först tog de tillbaka Väst-Slavonien – det tog ett par dagar och strax efteråt marscherade hundratusentals man ur Hrvatska Vojska, den kroatiska armén, in i Krajina. Krajinas huvudstad föll samman som ett korthus och i arméns fotspår kom de alltid närvarande fristyrkorna. Dessa vidriga rövarband som understöds av alla sidor och genomför alla de missdåd man hör om i nyheterna – mord, massvåldtäkt och alltid bränner de alla hus som någon av motståndarsidan bott i. I händelse av fred ska ingen kunna kräva sitt hem tillbaka.

Efter någon vecka stod den kroatiska armen på gränsen till Bosnien. Eller ska jag säga den bosnien-kroatiska koalitionen? Eller kanske kroatiskt kontrollerat bosniskt territorium? I vilket fall som helst slog HV och HVO ihop sina påsar och marscherade mot Banja Luka – Republika Srpskas största stad och ockuperade en stor del av det område som före 1991 varit bebott av en blandad befolkning med en övervikt av serber.

Nu griper FN in igen, lett av Clinton så klart, och kallar till "fredssamtal" i Dayton i USA. Dessa samtal blir så klart korta och lyckade. Kroatien har segrat och tagit tillbaka nästan allt territorium och erövrat mer av Bosnien än de hade anspråk till. Serberna i Bosnien tillintetgjorda, slagna och isolerade och bosnierna marginaliserade och utan inflytande. Man slår fast gränserna. Alla som vill kan flytta hem (om huset mot förmodan står kvar så kan "fristyrkorna" avskräcka alla hemvändare medan regimerna tvår sina händer)

Kort sagt konflikten är löst och världssamfundet är nöjt. Och vad tycker jag om det hela? FN väntar till dödandet och folkmordet har nått sin naturliga lösning för att sedan cementera den. Visst, det är också en lösning men cynismen och det "ekonomiska" beräknandet är kväljande.

(Slut på intervjun)

Sanktioner

När internationella konflikter och krig bryter ut eller vid olika former av förtryck förs FN-sanktioner ofta fram som en lösning, ofta både från höger och vänster. Låt oss då titta närmare på om sådana sanktioner verkligen kan lösa någonting. Vad har resultatet av FN:s ekonomiska sanktioner varit? Har de lyckats förhindra krig och förtryck?

Under det kalla kriget utlyste FN:s säkerhetsråd bara sanktioner vid två tillfällen – mot Rhodesia 1966 och mot Sydafrika 1977. I båda dessa fall uppgavs syftet med sanktionerna vara att tvinga fram ett avskaffande av den systematiska rasdiskrimineringen i länderna. Sanktionerna mot Rhodesia anses inte haft någon som helst effekt eftersom Sydafrika fortsatte att förse dem med allt de behövde.

Däremot förs sanktionerna mot Sydafrika ofta fram som en orsak till att apartheid-systemet kollapsade i början av 90-talet. På FN:s hemsida förs bland annat apartheids avskaffande fram som ett exempel på vad FN uppnått. Detta är ett hån mot den svarta arbetarklassen i Sydafrika. Det var de som i åratal kämpade mot apartheid och för bättre levnadsvillkor, trots att de utsattes för ett hårt förtryck och tvingades till enorma uppoffringar. Det var också den svarta arbetarklassens masskamp i ANC som till sist fick apartheidregimen att falla.

Efter Sovjetunionens fall har FN:s säkerhetsråd infört sanktioner mot inte mindre än 12 länder. Det var endast i ett enda fall som önskad effekt uppnåddes: Libyen. Libyen blev det första land som utsattes för FN-sanktioner för att "bekämpa internationell terrorism". Det "strålande" resultatet var att Libyen, efter sju års vapen- och flygembargo, i april 1999 gick med på att lämna ut de två personer som misstänktes vara skyldiga till Lockerbie-bombdådet 1988.

Andra FN-sanktioner som, enligt vad FN påstått, riktat sig mot terrorism (Afghanistan, Kambodja, Sudan), folkmord (Rwanda) eller andra former av urskillningslöst våld (Angola, Sierra Leone, Somalia, Liberia, Haiti) har haft föga eller ingen effekt alls, i alla fall enligt en forskningsrapport som publicerades år 2000. ("The Sanctions Decade" av David Cortright och George Lopez, DN 25/11 2000 "Sanktioner gynnar ofta diktatorerna").

Irak har under 90-talet utsatts för de mest långtgående sanktioner som FN någonsin riktat mot ett enskilt land. Och den här gången fick sanktionerna effekt – en katastrofal sådan.

Vad gäller Jugoslavien och Balkan beslutade FN:s säkerhetsråd om ekonomiska sanktioner inte mindre än tre gånger mot Milosevics regim: vapenembargot 1991-1995 när f.d. Jugoslavien slets sönder i dragkampen mellan rivaliserande ex-stalinister som plötsligt blivit nationalister, omfattande ekonomiska sanktioner i samband med Bosnienkriget 1992-1995 samt återigen vapenembargo i Kosovokrisens början. Inte vid något tillfälle påverkade sanktionerna Belgradregimens uppträdande på ett avgörande sätt. I stället blev det befolkningen som led.

Vi har alltså sett att FN-sanktioner inte varit i stånd att hindra ens det minsta förtryck eller terror mot civila. De FN-sanktioner som haft den största effekten är de som mördat miljoner människor i Irak. Och dessa sanktioner existerar fortfarande.

Prostitution

En tydlig effekt av alla de FN-styrkor som sänts ut över världen är att prostitution och våld mot kvinnor ökar varhelst en fredsbevarande styrka sänds. ("Gendering UN peacekeeping" av Louise Olsson på Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet). I Kambodja ökade till exempel antalet prostituerade i huvudstaden Phnom Phen från 6 000 1992 till 20 000 ett år senare på grund av de fredsbevarande styrkorna i UNCTAC.

I Amnesty Press (nr 2, april 2001) berättas det om hur FN-truppernas efterfrågan på prostituerade medfört att tusentals unga kvinnor och flickor forslas till bordeller i Bosnien och nu också Kosovo. De arbetslösa eller dåligt betalda unga kvinnorna från Rumänien, Moldavien, Bulgarien och Vitryssland lockas med löften om välbetalda jobb eller blir helt enkelt kidnappade med våld. De säljs sedan flera gånger i olika länder, åker illegalt över gränser i bilar och båtar och hamnar på marknader där de kläs av och säljs som boskap. Slutmålet är bordeller i Bosnien och Kosovo där de blir fast som skuldslavar, tvingas sälja sin kropp från morgon till kväll och bara kan undkomma genom att fly med fara för sina liv.

Det finns nu upp till tio bordeller i varje bosnisk stad. Bordellerna är koncentrerade kring de baser som SFOR-styrkan på 20 000 man har. I vissa byar i Bosnien fanns det inte en krog före kriget och nu har de flera nattklubbar. Där det inte finns SFOR-soldater, finns det heller inga bordeller. Nu har en ny marknad och en ny efterfrågan öppnats i Kosovo och Makedonien. Marknaden på Balkan är stor. Förutom de närmare 60 000 utländska soldaterna på Balkan, finns där också flera tusen internationella FN-poliser.

För ekonomisk och social rättvisa?

Klyftorna mellan fattiga och rika i hela världen har fortsatt att öka efter FN:s grundande. Dessa ekonomiska orättvisor tar sig nu sådana groteska uttryck att de 200 rikaste människorna i världen äger lika mycket som de 41% fattigaste, d.v.s. över två miljarder människor!! (FN:s Human Development Report (HDR), 1999 s.38). Detta samtidigt som ca 10 miljoner barn om året dör i brist på rent vatten och i sjukdomar som lätt skulle kunnat botas.

Klyftorna ökar

En stor del av dessa 200 rikaste människorna bor inte oväntat i i-världen. Bara under åren 1994 till 1998 ökade dessa 200 rikaste sina förmögenheter från 440 miljarder till 1042 miljarder US-dollar. I både i-världen och de ex-koloniala länderna har de rika blivit allt rikare genom en ökad utsugning av de arbetande grupperna i samhället..

Under hela 1900-talet har det skett en resursöverföring från de koloniala och sedermera ex-koloniala länderna till de imperialistiska industriländerna. Bakom allt prat om bistånd och lån för att hjälpa tredje världen att utvecklas, döljer sig ett enormt resursflöde från de fattiga länderna till de rika. De fattiga ländernas skulder har ökat under hela efterkrigstiden och bara räntebetalningarna dränerar länderna på resurser som annars kunde satsats på sjukvård, utbildning eller andra åtgärder som majoriteten av befolkningen i länderna är i stort behov av.

Den absoluta fattigdomen ökar

I FN-studien "Human Development Report, 1999" (HDR-99) definieras fattigdom som en inkomst på mindre än en US-dollar om dagen, d.v.s. cirka 8-10 kronor per dag. Denna gräns är givetvis helt godtycklig och lägger ett väldigt lågt tak för vad som räknas till fattigdom. Med denna definition för fattigdom kommer HDR-99 fram till att ungefär 1,3 miljarder människor idag lever i fattigdom. För uppskattningsvis 840 miljoner människor är fattigdomen så svår att de är undernärda. 1,3 miljarder människor har inte tillgång till rent dricksvatten. (HDR-99)

Det största antalet fattiga, 950 miljoner, lever i södra, sydöstra och östra Asien samt i stillahavsregionen. Mellan 1987 och 1993 ökade antalet fattiga i världen med ca 100 miljoner människor. Situationen är värst i Afrika där man i HDR-97 beräknade att hälften av befolkningen skulle vara fattiga år 2000. (Perjus (1998), Casino Jorden eller Vem plundrade folkhemmet?)

Arbetslösheten ökar

I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna ingår rätten till arbete. Det är svårt att sammanställa statistik om arbetslöshetens utveckling i världen. Verkligheten döljs ofta bakom mängder dimridåer. I Bror Perjus bok Casino Jorden ges följande bild av den globala utvecklingen:

"Sedan 1960-talet har antalet arbetslösa i industriländerna fyrdubblats till ca 40 miljoner. I u-länderna har under samma tid antalet arbetslösa åttadubblats till ca 750 miljoner. Därtill kommer en global underklass av rörlig arbetskraft på cirka 66 miljoner, plus 23 miljoner flyktingar, plus 33 miljoner tvångsarbetskraft och över 200 miljoner barnarbetare". (Casino Jorden, s.141).

Till det enorma antalet arbetslösa kan 300 miljoner människor i det stalinistiska Kina också läggas. Sammanlagt handlar det om åtminstone 1,5 miljarder arbetslösa i hela världen. Om vi uppskattar den globala arbetsföra befolkningen till ca 3 miljarder människor innebär det att hälften av dessa står utan arbete.

WHO:s och ILO:s åtgärder

Vi har alltså sett att fattigdom, svält och brist på rent vatten fortfarande skördar miljontals offer jorden över. Hur fruktansvärd nöd existerar sida vid sida med enorm lyx och en väldig produktionskapacitet. Vi har sett hur miljontals människor dör i brist på medicin för att läkemedelsbolagens vinster skall upprätthållas på en skyhög nivå. Vad har FN gjort och vad gör FN i dag för att bekämpa dessa problem?

Till att börja med måste det understrykas att det finns en mängd tjänstemän och hjälparbetare inom FN-systemet som lägger ned mycket tid och arbete på olika sorters hjälpinsatser för människor i nöd och i olika projekt för att förbättra människors livsvillkor. Vissa organ gör undersökningar och utredningar som är värdefulla:

WHO (Världshälsoorganisationen) producerar rapporter om hälsoläget i världen, UNDP (FN:s utvecklingsprogram) samlar statistik om den ojämna fördelningen av ekonomiska resurser mellan länder och ILO (International Labour Organisation) skriver rapporter och rekommendationer om arbetares rättigheter.

ILO:s mål är officiellt att bidra till social rättvisa och internationellt erkännande av arbetares rättigheter. Men dess begränsningar, och vilka intressen som i grunden bestämmer dess handlande, avslöjas av dess struktur. För ILO – International Labour Organisation – består trots sitt namn av 2 delegater från regeringarna, en från arbetsgivarna och en från de fackliga organisationerna från varje medlemsland! Med detta i åtanke är det inte så förvånande att barnarbetare fortfarande utnyttjas (250 miljoner barnarbetare i U-länderna enligt HDR, 2000) och att fackliga organisationer fortfarande förbjuds och fackliga aktivister mördas. Allt detta är saker som ILO sagt sig vilja stoppa.

Återigen ser vi motsättningen mellan de stora orden och den oerhörda bristen på resultat. Men hur skulle ILO kunna vara en kraft på arbetarnas sida när dess majoritet består av representanter för regeringar och storföretagen? ILO anger på sin hemsida att de stöder utvecklingen av oberoende arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Antagligen syftar organets "stöd" till olika fackföreningar i tredje världen mest till att bygga upp en byråkrati som håller tillbaka arbetarnas egen kamp och förvandla fackföreningarna till passiva samarbetspartners med arbetsgivarna istället för arbetarnas egna kamporganisationer.

Sjukdomar

Vissa saker har uppnåtts under åren. Bland annat lyckades WHO genom ett omfattande vaccinationsprogram utrota sjukdomen smittkoppor, livsmedel distribueras (ibland) till svältande människor etc. Men detta är tragiskt nog bara droppar i ett hav. Vi ser hur 30 000 barn per dag (ca 11 miljoner per år) dör i undernäring och brist på rent vatten. Vi ser hur miljoner och åter miljoner människor, många av dem barn, dör utan behandling i sjukdomar lunginflammation, tuberkulos (lungsot), diarré och malaria. Det finns effektiv behandling för dessa sjukdomar, men marknadsekonomins lagar är benhårda: inga pengar – ingen medicin.

1997 dog 2,3 miljoner människor i världen av HIV/AIDS. Vi ser hur sjukdomen sprider sig som en löpeld över Afrika och hur 25 miljoner HIV-positiva människor inte får tillgång till mediciner på grund av läkemedelsbolagens patenträttigheter och vinsthunger. På grund av utbredda protester har läkemedelsbolagen nyligen motvilligt dragit tillbaka sin stämning mot Sydafrikas regering för att landet importerade billigare piratkopior av HIV-mediciner, men frågan är långt ifrån löst. Om ingenting görs kommer 40 miljoner barn i Afrika att bli föräldralösa på grund av AIDS.

Vi ser hur ett vaccin mot snäckfeber, som årligen skördar hundratusentals offer i Afrika, inte utvecklades trots att kunskapen fanns, eftersom det inte var lönsamt. Däremot var det lönsamt att utveckla ett snarlikt vaccin mot en snarlik parasit. Skillnaden var bara att denna parasit gav sig på australiensiska och skotska får och inte fattiga afrikaner. Den stalinistiska planekonomins sönderfall i Sovjet och Östeuropa har fått tuberkulosen att explodera i hela det forna östblocket.

För miljontals barn skulle det räcka med rent vatten och vanlig antibiotika för att rädda deras liv. Om utvecklingsländerna fick tillgång till mediciner skulle dödligheten i HIV och tuberkulos minskas med 80% och dödligheten i malaria med 50% (ÖstgötaCorrespondenten 21/4-01).

Vi ser hur otroligt lite resurser de olika organen erhåller för humanitära projekt. Det motsvarar inte mer än 0,5% av de militära utgifterna 1999 (FN:s hemsida).

En kamp mot problemen som plågar mänskligheten måste vara en kamp mot orsaken – kapitalismen – och inte reduceras till hjälplösa försök att lindra symtom. Annars kommer hundratals miljoner människor att dö i krig, svält och botbara sjukdomar i ytterligare femtio år. 1977 satte WHO "Hälsa åt alla" som ett mål som skulle vara uppfyllt år 2000 (Segerstedt Wiberg (1990), Mötesplats FN, sid 110). Nu är det 2001 och fortfarande dör elva miljoner barn årligen på grund av undernäring och brist på rent vatten. Det är så kapitalismen fungerar. Det är inte lönsamt att hjälpa dessa barn.

Om vi betraktar FN:s deklaration och den faktiska utvecklingen i världen de senaste 50 åren, kan vi inte komma till en annan slutsats än att FN är väldigt mycket prat och stora ord men väldigt lite handling och resultat. Förenta Nationerna består trots allt av representanter från i stort sett alla länders regeringar. Borde inte alla dessa världens mäktiga ha resurser att sätta in för att förverkliga de uppsatta målen?

---

2. De verkliga krafterna bakom FN

---

Det är inte stora ord och principer om demokrati och mänskliga rättigheter som styr världen. Det är heller inte världens regeringar, inte ens de allra mäktigaste. Och det är absolut inte någon tandlös internationell samling av tjänstemän på ett FN-kontor i New York som gör det.

Det är ekonomiska krafter som styr världen. I dessa ekonomiska krafter ligger den ökade utsugningen och utplundringen av tredje världen inbyggd. Likaväl som den ökade utsugningen av majoriteten av världens arbetande människor. De ekonomiska krafterna leder oundvikligen till krig som i grunden handlar om krig för ökade vinster.

Det är de som har den ekonomiska makten som bestämmer. De som har den ekonomiska makten är storkapitalisterna, det är ägarna till de enorma storföretagen och de gigantiska bankerna.

När olika demokratiska regeringar väljer att ge vissa diktaturer aktivt stöd samtidigt som andra kritiseras, sker det utifrån vad som ligger i storföretagens intresse. När media väljer att blunda och tiga om folkmord och förtryck på ett ställe samtidigt som de gör sig till de förtrycktas försvarare på ett annat, så är det enda de försvarar i själva verket kapitalets intressen.

Men de olika storkapitalen och storföretagen konkurrerar med varandra. De slåss inbördes om marknader, vinster, råvaror och inflytelsesfärer. Det är denna konkurrens som ger upphov till dispyter mellan världens mäktiga regeringar och leder till mängder av krig över hela världen där olika kapitalgrupper finansierar de stridande parterna utifrån sina egna intressen. Franska och ryska regeringen bryr sig inte ett dugg mer om de irakiska barnen än vad den amerikanska gör. De vill häva sanktionerna på grund av att de franska och ryska storföretagen vill ha tillgång till Iraks oljemiljarder. Det är den enda orsaken.

Allt detta är vad vi kallar imperialismen. När vi använder ordet imperialismen för att beskriva den värld som vi (och FN) lever i, så använder vi inte det som ett allmänt skällsord för att beskriva en orättvis värld. Imperialismen är en produkt av de ekonomiska tendenser som började ses och analyseras vid slutet av 1800-talet och som har fått ett allt tydligare utryck sedan dess.

FN lever mitt i en imperialistisk värld. FN är en del av denna värld och en produkt av denna värld. Om man inte förstår imperialismens roll blir allt vi ha redovisat tidigare om vad FN gör och inte gör obegriplig. Man kan inte förstå varför FN så totalt misslyckas med sina uppdrag. Varför fattigdomen ökar. Varför det blir krig. Varför FN ibland agerar mot förtryck och ibland inte. Och varför man ofta till och med försämrar läget.

Imperialismen

Den kapitalism som Marx beskrev vid mitten av 1800-talet karakteriserades av fri konkurrens mellan en mängd olika kapitalister inom de olika länderna. Men Marx beskrev redan i Kommunistiska Manifestet de tendenser inom kapitalismen som ledde fram till det som idag slarvigt beskrivs som företagsuppköp och fusioner, samt globalisering.

Monopol

För att investera i nya maskiner, arbetsplatser och varor krävs allt större mängder kapital. De små bolagen har inte råd med detta och därför leder den kapitalistiska konkurrensen oundvikligen till koncentration av den ekonomiska makten genom att de små företagen slukas av de stora. De stora kapitalisterna äter de små. Allt oftare slås också två storföretag ihop eller köper upp varandra. Detta för att det blir stordriftsfördelar (det som man numera kallar synergi-effekter), samt att desto större företaget är desto mer kan den dominera sin marknad. Microsoft, Intel, Cisco med flera kan bevara sin nära på monopolställning för att de är så stora och kan därför konkurrera ut alla andra.

Ett första steg som Marx observerade i denna koncentration av kapital var skapandet av aktiebolagen. I dessa blev det möjligt för en storkapitalist att samla in stora mängder kapital från många småsparare för att sedan använda det insamlade kapitalet till investeringar.

Ett nytt steg som Lenin pekade på var tendensen till att banker smälter ihop med företagen. På grund det stegrade behovet av stora mängder kapital för investeringar i produktionsmedel utvecklades bankväsendet allt snabbare. Kapitalisterna var tvungna att spara innan de kunde göra de allt större investeringar som utvecklingen krävde. För att detta sparade kapital inte ska vara overksamt överlåter kapitalisten kapitalet till en bank för en viss tid. Banken lägger inte pengarna på hög utan lånar genast ut detta kapital, tillsammans med en stor mängd annat sparat kapital, till en annan kapitalist som står i begrepp att investera i nya produktionsmedel.

Allt eftersom de investeringar som krävdes ökade, ökade företagens behov av lån från bankerna. I och med denna process ökade också makten hos det kapital som kontrollerade bankerna. Bankkapitalet hade en mängd möjligheter att stärka sin makt. I utbyte mot kredit och lån kunde det kräva platser i styrelser, aktieandelar eller ett visst agerande av det lånande företaget, som t.ex. att samarbeta med ett av banken kontrollerat företag.

Bankkapitalet strävade efter att samordna de företag de kontrollerade eller hade intressen i. Bankkapitalet växte ihop med det största industrikapitalet och blev finanskapital. Genom väldiga koncerner koncentrerades otroliga mängder kapital under finanskapitalet och till slut låg huvudparten av många nationalstaters produktion under finanskapitalets kontroll. I Sverige kontrollerar exempelvis Wallenbergfamiljen industrin via SEB, Incentiv och Investor.

Denna ekonomiska koncentration har fortsatt sedan Lenins tid och inte fler än 200 företag dominerar idag världshandeln (Woods&Grant, The New World Disorder). Av de 40 största ekonomierna i världen är idag 26 stycken företag och 14 stycken stater. De 500 största företagen kontrollerar idag ca 70% av världshandeln och ca 80% av utlandsinvesteringarna (Miljöförbundet Jordens vänner).

Globalisering

Nationella monopol innebär dock inte att konkurrensen har försvunnit. Kapitalismen blev tvungen att försöka spränga nationalstatens begränsningar. Konkurrensen har därför bara flyttats upp till en högre nivå och skärpts ytterligare. Redan på 1500-talet kämpade Spanien, Holland och England med varandra. Då var det framförallt en fråga om vem som skulle kontrollera handeln. Lenin påpekade att vid slutet av 1800-talet kom ett nytt element att spela en allt större roll i denna konkurrens – exporten av kapital. Det som idag oftast kallas för direktinvesteringar. Nu kämpar man på världsarenan inte bara om inflytelsesfärer, råvaror och handel, utan också om marknader och billig arbetskraft. Allt för att skydda och öka sin vinst.

Denna kamp gäller uppdelningen och nyuppdelningen av världen mellan de största finanskapitalen och den förs än med fredliga, än med icke-fredliga medel. Denna kamp mellan de största imperialistiska makterna gäller inget mindre än världsherravälde och har redan dragit in mänskligheten i två världskrig och givit upphov till rader av krig och olika former av förtryck av majoriteten av världens befolkning. Och en koncentration av rikedom på ena sidan och fattigdom på andra.

Förr var denna imperialistiska kamp om världens uppdelning tydlig i deras kamp om kolonierna. Kapitalismens införande i kolonierna gav dock upphov till ett nationellt medvetande hos massorna i dessa kolonier och massornas kamp för nationell frigörelse gjorde den direkta koloniala dominansen för kostsam för imperialisterna.

Ett av de största och mest heroiska skeenden i mänsklighetens historia var den koloniala revolutionen i vilken miljontals människor kämpade för rätten till självbestämmande. De kämpade och vann sin frihet. Tyvärr var denna frihet dock bara skenbar. Den var en illusion ty bakom masken av formell frihet och självbestämmande fortsatte imperialisterna att dominera och stärka sitt grepp. De före detta koloniala länderna är nu liksom förut totalt dominerade av de imperialistiska staterna. Genom sin ekonomiska och militära makt, genom Världsbanken och IMF och genom sitt militära och ekonomiska stöd får de politiker, militärer och regeringar att dansa efter sin pipa. Sanningen är att utarmningen av tredje världen ökat sedan avkoloniseringen.

USA:s dominans och konkurrerande block

USA är idag den dominerande ekonomiska och militära makten i världen. Efter Sovjetunionens fall är det den enda kvarvarande supermakten. Under det kalla kriget var USA oomstridd ledare för den kapitalistiska världen. Även om USA:s militära makt idag är större än någonsin så har dess ekonomiska överlägsenhet ändå försvagats sedan det kalla kriget. Sprickor börjar vidgas mellan de olika imperialistmakterna och det finns ett ökat motstånd från de andra imperialistiska länderna mot att underordna sig USA.

Tre olika handelsblock existerar idag, vart och ett lett av en dominerande imperialistisk stat. Motsättningarna mellan dessa block är redan stora, WTO-förhandlingarna i Seattle bröt ihop på grund av dessa motsättningar, och de blir allt större. Å ena sidan har vi NAFTA som sträcker sig från Kanada i norr till Mexiko i söder och som är totalt dominerat av USA. USA ser ju även hela Sydamerika som sin bakgård och förhandlingar pågår nu för att skapa ett amerikanskt handelsblock där även Sydamerika ingår.

Å andra sidan har vi EU, som är ett försök av de olika europeiska kapitalisterna att enas och hålla ihop mot dess yttre fiender (USA och Japan). EU är dock splittrat mellan de olika ingående imperialisternas olika intressen. Den enda stat som är ekonomiskt stark nog att leda EU är Tyskland.

Slutligen har vi Japan som strävar efter att stärka sin dominans i Asien.

Som en joker i leken finns Ryssland som ännu inte har hämtat sig efter den stalinistiska planekonomins sammanfall. Ryssland kommer inte att fortsätta låta sin roll i världen reduceras till att vara en halvkoloni i händerna på Väst. Ryssland har en stark industriell bas, ett enormt territorium rikt på råvaror, en stor armé och ett stort kunnande inom militär forskning och utveckling. Förr eller senare kommer detta att ta sig uttryck i ett Ryssland som en stark och mäktig imperialistisk makt. Vi kan redan nu se att den regim Putin representerar inte dansar efter västmakternas pipa så som Jeltsin-regimen gjorde.

Krig

Trots en viss avrustning efter Berlinmurens fall håller de utvecklade imperialistiska länderna åter på att beväpna sig till tänderna. USA spenderar 804 dollar per år och innevånare på militära utgifter, Frankrike 642 dollar, Storbritannien 484 dollar och Tyskland 355 (The New World Disorder). Detta visar den sanna verkligheten bakom alla ord om fred och frihet. Imperialismen leder oundvikligen till militarism, rustning, krig och elände. Men är det ändå inte FN:s förtjänst att vi inte har fått ett nytt världskrig?

Nej, det beror på kärnvapnens existens och arbetarklassens styrka. Det var dessa båda faktorer som hindrade kalla kriget att bryta ut i öppet krig om världsherravälde. Likväl är det dessa faktorer som idag utesluter ett storkrig mellan de olika imperialistmakterna. Atombombens existens medför att ett sådant krig skulle förstöra stora delar av jorden, inklusive många av de imperialistiska staterna. Imperialister slåss om marknader, råvaror, inflytelsesfärer och billig arbetskraft. De slåss om detta eftersom det är källor till profit. Radioaktiva, förstörda folktomma områden kan inte ge upphov till profit.

Ändå kan vi inte utesluta att någon galen diktator kommer till makten i till exempel USA eller Ryssland. Men det förutsätter att arbetarklassen besegras. För det är bara arbetarklassen som i en krissituation står i vägen för ett sådant maktövertagande. Och idag har arbetarklassen samlat på sig en enorm styrka, så det skulle inte vara någon lätt uppgift att kuva den.

"Imperialisterna förbereder sig för 2000-talets krig – inte krig som det första och andra världskriget utan krig för att krossa små, ej så utvecklade länder och befästa imperialismens dominans. Frankrike rustar för att intervenera i dess inflytelsesfärer i Afrika och Mellanöstern. Tyskland rustar för att förbereda sig för konflikter i Östeuropa och på Balkan och för en möjlig framtida konfrontation med Ryssland. Ryssland rustar för att försvara sina gränser och, om möjligt, vinna tillbaka sina forna territorier i öst, syd och väst. Kina beväpnar sig för att förhindra att rebelliska provinser bryter sig ut, så som tidigare skett, och för att driva en aggressiv politik i Asien, vilket lätt skulle kunna leda till krig i framtiden. Med största sannolikhet skulle USA bli indraget i ett sådant krig i Asien. Allt detta är, så klart, lysande nyheter för de stora kapitalistiska vapenföretagen som tjänar enorma vinster på sin handel." (The New World Disorder).

Det kommer också, såsom i många fall på senare hälften av 1900-talet, att röra sig om "krig via ombud", d.v.s. de olika imperialisterna finansierar och beväpnar olika stridande fraktioner i ex-koloniala världen i utbyte mot att få ensamt tillträde att exploatera landets naturtillgångar och befolkning. Sådana sammanstötningar sker bl.a. i Afrika mellan USA och Frankrike och i Kaukasus mellan USA och Ryssland. Imperialisterna beväpnar sig också för att slå ner de oundvikliga massuppror i olika delar av världen som imperialismen och en kapitalism i förfall kommer att föra med sig.

WTO och IMF

Som vi visade tidigare har 90-talet inneburit en accelererande försämring för de fattigaste länderna. Internationella Valutafonden, IMF, och Världsbanken är internationella institutioner som enligt propagandan genom lån och råd skall hjälpa de ex-koloniala länderna att utvecklas. De är en del av FN-systemet och framhålls på FN:s officiella hemsida som institutioner för att bekämpa världsfattigdomen.

I praktiken har de varit verktyget för att uppnå motsatsen och är ansvariga för den försämring som har skett under det senaste decenniet. Det är inte så underligt om man tänker på att de kontrolleras av de rikaste ländernas regeringar, då röstandelen avgörs av hur mycket pengar respektive regering investerat i IMF och Världsbanken.

Under det kalla kriget kunde u-länderna skaffa sig en viss handlingsmarginal genom att försöka balansera mellan de två supermakterna USA och Sovjetunionen. I och med det stalinistiska Sovjetunionens fall 1989 försvann detta handlingsutrymme och u-länderna stod plötsligt ensamma mot den kapitalistiska imperialismen. Effekten blev att dessa länders protektionistiska och mer statskapitalistiska strukturer, vilka skyddade inhemsk ofta statligt ägd industri mot utländsk konkurrens, bröts sönder av imperialismen.

En annan grundläggande orsak till den ökade utsugningen av tredje världen ligger i att den exceptionella period i världskapitalismen, som sträckte sig från andra världskrigets slut till 1970-talets mitt, övergick i en period av kapitalistiskt förfall. En period där produktiviteten inte ökar lika fort som den förut gjort, en period där kapitalisterna drivs till att attackera arbetarklassen allt hårdare för att pressa ut sina gigantiska vinster. Dessa attacker drabbade och drabbar arbetarna både i den industrialiserade och i den ex-koloniala världen.

Attackernas spjutspets var införandet av WTO, ett globalt regelverk för bland annat handel, investeringar och patenträttigheter som fullständigt öppnar upp tredje världen för storföretagen, och genom IMF:s strukturanpassningsprogram, så kallade SAP. Dessa strukturanpassningsprogram gick ut på att länderna ej skulle få låna ett öre om de inte förändrades till nyliberala avreglerade ekonomier. Vissa länder hade redan innan Sovjetunionens fall tvingats underkasta sig strukturanpassning. Skillnaden var att efter 1989 fanns det inga fattiga länder som inte kom under strukturanpassningsprogram.

Strukturanpassningsprogrammen berörde ett hundratal länder. Huvudprinciperna var:

1. Attacker på fackliga rättigheter och arbetarnas levnadsstandard
2. Den inhemska valutan skulle knytas mot dollarn och stabiliseras, vilket medförde en allmän nedskärningspolitik och att priset på många varor som befolkningen behövde kraftigt ökade.
3. Sälja ut och privatisera offentliga företag, så att de multinationella företagen kunde ta över lönsamma branscher.
4. Göra det lättare för utländska företag att etablera sig ,investera och utnyttja arbetskraften i landet.
5. Skära ned offentliga utgifter, genom att minska på det redan dåliga sociala skyddsnätet och slopa statliga subventioner på sådana varor som arbetarna behöver (el, vatten, mat etc).
6. Rikta lånen mot ökad produktion och export av kolonialvaror som kaffe, timmer, bananer etc. Ekonomierna anpassades alltså i ännu högre grad utifrån efterfrågan på världsmarknaden. Detta medförde att behoven hos den egna befolkningen fick stå tillbaka än mer. 80 procent av alla undernärda barn i tredje världen bor i länder där majoriteten av jorden används för odling av exportprodukter till den industrialiserade världen. (The Ecolocist, The IMF formula: generating poverty)

Att länderna gjorde strukturanpassningarna var inte bara ett krav för att de skulle få lån från Världsbanken och IMF, utan sattes ofta också som krav för i-ländernas bistånd!

Vad fick då strukturanpassningsprogrammen för effekter? För många länder betydde IMF:s politik ökad arbetslöshet och sjunkande reallöner. Tvånget att skära ned i de offentliga utgifterna har främst drabbat de sociala utgifterna, vilket innebär en sänkning av arbetarnas levnadsstandard – och ökade vinster för kapitalisterna då i slutändan kostnaden för arbetskraften sjunker. Detta gäller i Sverige såväl som i de ex-koloniala länderna.

Att minska på andra offentliga utgifter som exempelvis militärutgifterna är självfallet inte lika intressant då dessa innebär en överföring av skattepengar till kapitalisterna. Det är därför nedskärningar av offentliga utgifter i stort sett alltid drabbar den sociala sektorn och därmed arbetarklassens levnadsstandard. Så blev även fallet i de av IMF omstrukturerade länderna.

Nedskärningarna skapade stora försämringar och orättvisor inom hälso- och sjukvård. IMF förordade även nedskärningar och privatisering av skolor vilket även detta fått katastrofala konsekvenser. Skolavgifter har också införts eller höjts vilket utestängt än fler barn med fattiga föräldrar från rätten till utbildning.

Trots all strukturanpassningar har de fattiga ländernas skulder fortsatt öka. I ännu högre grad än förut sugs de ut av storföretagen och överklassen i den tredje världen. IMF och Världsbanken skänker inte bort några pengar – de lånar ut dem. Och som alla banker vill de ha ränta på sina lån. Och de tjänar pengar på det, på bekostnad av världens fattiga människor.

Bistånd

Bistånd framhålls som ett annat sätt att hjälpa tredje världen. Låt oss först konstatera att biståndet är en droppe i havet. Enligt UNDP:s rapport "Human Development Report" från 1992 förlorar u-länderna uppskattningsvis ca 500 miljarder dollar i intäkter årligen till de rika länderna. Detta på grund av handelsvillkor, monetära- och andra villkor som påtvingas u-länderna genom ojämlika samarbetsavtal (Childers, sid 113). Dessa 500 miljarder dollar hamnar istället i finanskapitalens fickor. Denna summa – 500 miljarder dollar – är 10 gånger mer än det årliga totala offentliga biståndet till dessa länder!

Vad gäller biståndet så ser vi också ett annat intressant förhållande: biståndet till tredje världen delas upp i bundet och obundet bistånd. Det bundna biståndet utgör ca 65% av det totala (Childers sid 64). Att det är "bundet" betyder att mottagarländerna förbinder sig att spendera den bundna delen av biståndet på utrustning och experthjälp från givarländerna. Det bundna biståndet är i själva verket exportunderstöd åt i-ländernas storföretag!

Den svenska imperialismen

Imperialismen finns inte bara utomlands, utan också i Sverige. Fortfarande är det sant att Sverige är "en liten, men hungrig imperialistisk nation". Under 1980-talet gjordes den statliga "Maktutredningen". Dess resultat visade att maktkoncentrationen i Sverige ökat ytterligare sedan "Koncentrationsutredningen" på 1960-talet.

I maktutredningens delutredning "Makt och internationalisering" konstateras att "vid 80-talets mitt dominerar de 27 största industriföretagen utvecklingen i alla avseenden". I de 27 största industriföretagen arbetar nära hälften (ca 48%) av Sveriges samtliga industriarbetare. Till detta kommer sedan hela den enorma mängd underleverantörer som indirekt är helt beroende av "de 27". "De 27" står för mer än hälften av exporten och kontrollerar därmed mer än hälften av de exportinkomster som Sveriges ekonomi och ekonomiska politik är totalt beroende av.

I Sverige har ägarkoncentrationen nått mycket långt. En enda familj – Wallenbergfamiljen – kontrollerar i princip hela det svenska näringslivet. I Bror Perjus bok "Casino Jorden" klarläggs Wallenbergfamiljens enorma makt:

"Familjeimperiet Wallenberg kontrollerar direkt de tio största enskilda bolagen på stockholmsbörsen. Oavsett hur man mäter storleken, som omsättning, antal anställda eller börsvärde så är Wallenbergsfären störst. Utgår man från börsvärdet så kontrollerar Wallenbergsfären direkt och indirekt företag för 1000 miljarder kronor, vilket är nästan två tredjedelar av det totala börsvärdet på drygt 1 850 miljarder kronor (börsvärdet 1997, Socialistens anmärkning). Men därutöver finns personsamband mellan Wallenbergs bolag och ytterligare fem av de 30 största börsbolagen".

Den största ägargruppen vid sidan av Wallenbergsfären är gruppen Industrivärlden/Promotion/Svenska Handelsbanken. Denna grupp underordnar sig dock alltmer Wallenberg och Bror Perjus fortsätter:

"Kvar står emellertid att Wallenberg och Handelsbanksfären tillsammans kontrollerar nära 90 procent av värdet på stockholmsbörsen. De agerar gemensamt och samordnat, såväl ekonomiskt som politiskt".

Dagens Industri sammanfattar träffande situationen i Sverige:

"Wallenbergsfärens grepp om svenskt näringsliv har aldrig varit hårdare än idag. Med hjälp av röststarka aktier, kontrollposter och lojala chefer har en ointaglig maktborg skapats. För bara några år sedan fanns det de som försökte utmana företagsimperiet, men 1997 är Wallenbergarnas dominans total." (Dagens Industri 5/2 -97)

Wallenbergarnas ägande gör att de har den verkliga makten över Sveriges ekonomi och därmed över livsvillkoren hos de flesta människor i Sverige.

Det är idag ingen hemlighet att Göran Persson och den svenska regeringen agerar utifrån vad marknaden kräver. Och marknaden i Sverige är ofta Wallenbergsfären och de storföretag de kontrollerar.

Så var det under 90-talskrisen då den socialdemokratiska regeringen lät löntagarna bära bördan av den ekonomiska krisen och attackerade arbetarnas levnadsstandard och fackliga rättigheter. Enligt SCB minskade den disponibla inkomsten för den fattigaste tiondelen av befolkningen med 34% mellan 1989 och 1998. Under samma period fick den rikaste tiondelen 10% mer pengar att röra sig med.

Storföretagen använder alltså den svenska regeringen för att få gynnsamma förutsättningar i Sverige. Om regeringen i sin inrikespolitik agerar utifrån marknadens och de svenska storföretagens behov, varför skulle de då inte göra det i sin utrikespolitik?

Utländska intressen

Vad har då Wallenbergsfären och de storföretag de kontrollerar för intressen utomlands? Om vi först tittar på de 27 största industriföretagen så har de ca 40% av sina anställda utomlands och producerar nästan lika mycket utomlands som i Sverige (48%). Det innebär att de har en väldigt stor del av sina tillgångar utanför Sverige, tillgångar som de självklart inte vill förlora. Tillgångar som har som funktion att generera högsta möjliga vinst. Tre fjärdedelar av dessa företags försäljning sker utanför Sverige. Vad betyder det?

Uppenbart är att dessa företag har hela världen som arbetsområde och marknad, att de inte enbart är intresserade av hur förhållandena är i Sverige utan även i resten av världen. De vill självklart att alla deras tillgångar över världen ska vara lika säkra som de är i Sverige. Likaväl som de vill kontrollera förhållandena och politiken i Sverige, vill de göra det i alla andra länder där deras tillgångar och anställda finns. Problemet är att det inte är lika lätt.

I Sverige är Wallenbergfamiljen fullständigt dominerande och kontrollerar i stort sett hela det svenska näringslivet. Detta ger den oerhörd makt och inflytande över hela Sveriges ekonomi och den politiska dagordningen. Wallenbergfamiljen är också en av de största industri- och finansgrupperna i Europa. Men jämfört med de stora jättarna globalt har den inte mycket att säga till om.

Wallenbergsfären kan visserligen ha ett hyfsat stort inflytande över politiken i små länder nära oss som Estland eller Litauen men dess inflytande över politiken i Tyskland, USA eller Japan är närmast försumbart.

Vad gör då det svenska storkapitalet för att skydda sina ekonomiska intressen ute i världen?

Dels sluter det både tillfälliga och strategiska allianser med andra kapitalgrupper och företag, som i sin tur har stort inflytande på förhållanden i andra länder o.s.v. De strategiska allianserna är olika former av nära samarbete mellan stora multinationella bolag som handlar om uppdelningar av marknader, gemensamt agerande för gemensamma intressen och ibland planer på sammangående, s.k. fusioner.

Wallenbergarna deltar även i internationella sammanslutningar för storkapitalister som "Round Table of Industrialists", en sammanslutning av storkapitalisterna i Europa, "Trilaterala Kommissionen", för storkapitalisterna i Europa, USA och Japan samt World Economic Forum, en global sammanslutning av kapitalägare, politiker och opinionsbildare vilka träffas årligen i schweiziska Davos för att diskutera sina gemensamma intressen.

Men för att hävda sina ekonomiska intressen ute i världen, är Wallenbergsfären och övriga svenska kapitalister även beroende av den svenska staten. Och likaväl som den svenska regeringen är beredda att rätta sig efter marknaden och det svenska storkapitalets behov och önskemål i inrikespolitiken, så gör den det också i utrikespolitiken.

(s)-regeringen hjälper till

Den socialdemokratiska ledningen hjälpte Wallenberg in i EU, trots att en överväldigande majoritet av partimedlemmarna var emot det. Inträdet i EU dikterades av att Wallenbergs största intressen finns i Europa och att man behöver framförallt de tyska kapitalisternas skydd i striden med USA och Japan. Detta är i linje med den svenska borgarklassens traditionella tyskvänlighet.

Den socialdemokratiska ledningen har också medverkat till att organisera och leda stora handelsdelegationer till strategiska marknader som Indonesien, Kina och Sydafrika. Det är förstås ingen slump att Göran Persson prisade den kinesiska "stabiliteten" när han var där. I motsats till vad de borgerliga partierna hävdade gjorde han det inte för att stödja diktaturen där, utan helt enkelt för att visa att här var ett bra ställe att investera. Att "stabiliteten" bygger på de kinesiska massornas blod, svett och tårar är förstås irrelevant för kapitalet. Dessa handelsresor backas upp i form av exportstöd och "bistånd".

Sveriges regering kan inte, lika lite som alla andra regeringar eller FN för den delen, ignorera de grundläggande ekonomiska krafterna som verkar i världen idag. Detta är oberoende av vilken färg regeringen har – om man inte är beredd att grundligt bryta med kapitalismen. Därför agerar den svenska regeringen för att försvara "svenska intressen" i världen, d.v.s. det svenska kapitalets intressen.

Men den svenska arbetarrörelsen har alltid haft andra värderingar. Den har alltid stått för en verklig internationalism. Därför har svenska regeringar, till skillnad från till exempel USA:s regering, alltid klätt ut sin utrikespolitik i "internationalistiska" kläder. Därför lyfts FN fram och har till exempel fått en sådan framskjuten roll i skolan och arbetarrörelseledningens tal. Bara på första maj refererar man till arbetarnas egen internationalism.

FN:s verkliga roll

Före slutet av andra världskriget träffades representanter för de allierades starkaste stater Winston Churchill (Storbritannien), Franklin D. Roosevelt (USA) och Josef Stalin (Sovjetunionen) i Jalta på ön Krim för att dela upp världen mellan sig i olika intressesfärer. Under denna konferens utarbetades också grunderna för en planerad internationell "fredsorganisation". Dessa herrar ville ha en organisation som verkade i deras intressen. FN:s struktur speglar detta.

Större delen av FN:s makt koncentreras till säkerhetsrådet. I säkerhetsrådet är det de fem länderna med vetorätt som spelar den avgörande rollen. Ursprungligen var det Storbritannien, USA och Sovjetunionen, samt Taiwan och Frankrike. Senare ersattes Taiwan av Kina. Bara säkerhetsrådet får fatta beslut som är bindande för medlemmarna. Detta inbegriper även tvångsåtgärder, som ekonomiska och militära. Alla medlemmar är alltså förpliktigade att ställa sig bakom åtgärder som de inte har varit med och beslutat om.

Generalförsamlingen har rätt att överlägga om alla frågor som faller inom ramen för FN:s uppgifter med en viktig inskränkning: om en fråga diskuteras i säkerhetsrådet får generalförsamlingen inte lägga fram något förslag angående frågan såvida inte säkerhetsrådet begär detta.

Denna klausul utnyttjade USA när man vid Vietnamkrigets början 1965 begärde att denna fråga skulle tas upp i säkerhetsrådet. Rådet var splittrat och saknade flera av sina medlemmar (bl.a. Kina) och kunde därför inte ta beslut i frågan. Men eftersom Vietnamkriget stod på säkerhetsrådets dagordning kunde generalförsamlingen inte behandla frågan. Under generalförsamlingens allmänna debatt var det dock varje år fler och fler länder som krävde att USA skulle dra sig tillbaka. (Segerstedt Wiberg, sid 76) .

Stormakternas grepp över FN förstärks av att dess verksamhet är totalt beroende av regelbundna och frivilliga bidrag från framförallt dessa regeringar. De helt dominerande bidragen till FN:s verksamhet kommer från de rika OECD-länderna. Periodvis har därför FN:s verksamhet gått på knäna för att USA:s regering inte har betalt sin del för att de har varit missnöjda med FN.

En analys av FN:s strukturer avslöjar att FN i bästa fall kan vara ett forum där motsättningar kan ventileras, men någon lösning på problemen vilar helt i stormakternas händer. Om de inte är eniga är FN paralyserat och åsidosatt. Detta speglar verkligheten utanför FN:s murar.

I praktiken fyller FN också en annan funktion i att dölja imperialisternas nakna egenintresse bakom vackra ord och fraser. FN, samt fraser om de mänskliga rättigheterna och folkrätten, används för att dölja de verkliga motiven bakom de "humanitära interventionerna" och de "moraliska korstågen". FN ges rollen att framstå som något neutralt, något som står över de olika ländernas särintressen och som bara har fred och rättvisa som mål. Det är beklagligt att många inom vänstern tror på denna propaganda och själva bidrar till att dölja sakernas verkliga tillstånd och de bakomliggande imperialistiska motiven genom att ropa på FN så fort en konflikt uppträder.

FN ger människor illusionen att något görs åt världens orättvisor. De verkliga orsakerna bakom förtryck, fattigdom, krig och svält – kapitalismen själv – döljs med hjälp av en massiv mur av lögner. FN fås att framstå som en kraft som kämpar för en bättre värld, när det i själva verket styrs av samma imperialister som exploaterar arbetare i i-världen och hänsynslöst utnyttjar arbetare och barn i tredje världen, som finansierar olika stridande fraktioner och krigsherrar i kampen om marknader och råvaror och som plundrar världens naturtillgångar utan hänsyn till konsekvenser för miljön. Vi luras att tro att FN, UNICEF, UNDP, ECOSOC, WHO och en mängd välgörenhetsorganisationer ska lösa problemet.

---

3. Går det att reformera FN?

---

När många inom vänstern, både i SSU och Ung Vänster, konfronteras med hur FN agerar utifrån imperialistmakternas intressen, för de fram kravet att FN måste reformeras och demokratiseras. De menar att FN nu visserligen är ett instrument för imperialismen men att det skulle kunna bli en kraft mot imperialismen och för en bättre och rättvisare värld.

I Ung Vänsters principprogram från 1999 kan vi exempelvis läsa:

"FN skulle kunna vara ett viktigt internationellt organ för dialog och konfliktlösning. Idag är FN maktlöst då det styrs av USA som dikterar spelreglerna för verksamheten. För att FN ska kunna bli ett verkligt redskap för en rättvis världsordning måste de fattiga länderna få ett större inflytande och FN demokratiseras. Detta kräver ett avskaffande av vetorätten och permanenta medlemmar i säkerhetsrådet. Denna förändring bör ske samtidigt med ett ökande av FN:s resurser och befogenheter."

De krav på reformering som förs fram är alltså att avskaffa vetorätten och de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet. Detta skulle, menar man, ge länderna i tredje världen ett större inflytande på bekostnad av de stormakterna, vilket då skulle göra FN till en kraft för ökad ekonomisk rättvisa och fred etc. Detta är ett misstag och en utopi. Det understödjer också de farliga illusionerna som många av världens arbetare har i FN.

Tredje världens regimer

För det första måste vi fråga oss vilka det är som "representerar" tredje världens folk i FN. Det är tredje världens regeringar, regeringar från diktaturer och halvdiktaturer. Regeringar från länder där ledarna lever i lyx samtidigt som folket svälter. De är ekonomiskt och militärt beroende av imperialisterna och för det mesta sitter de fogligt i deras knä. Ibland gör de (som till exempel Malaysias premiärminister) retoriska gester för att lugna den egna befolkningen och far ut mot imperialisternas framfart. Ibland agerar också någon oberäknelig diktator som Saddam Hussein mot stormakternas intressen, men inte för att gynna de fattiga utan enbart sina egna imperialistiska intressen.

De flesta av dessa länder för också en lokal imperialistisk politik med stormakternas godtycke. Länder som Turkiet skickar det egna folket ut i krig mot kurderna och finansierar och stöder rebeller och krigsherrar som mördar och plundrar i Norra Irak.

För det mesta låter de beredvilligt imperialisterna exploatera ländernas naturtillgångar och arbetare under de mest vidriga förhållanden. I Sudan drar sig inte regeringen för att attackera och mörda den egna befolkningen för att ge storföretagen möjlighet att plundra landets naturresurser.

Militär och paramilitära grupper skickas ut i Mexico, Guatemala och El Salvador för att trakassera, misshandla, fängsla och mörda organiserade arbetare. I Indien och Brasilien används militär och kravallpolis mot arbetarna och fattigbönderna i det egna landet när dessa går ut i kamp för bättre levnadsförhållanden.

Det är ledare som inte drar sig för att använda nationalism, rasism och etniskt våld för att avleda massornas uppmärksamhet från de verkliga orsakerna till den misär de lever under. De som förespråkar en reformering av FN tycks mena att FN skulle bli mer "demokratiskt" om regeringarna i Afghanistan, Iran och Kabilas Kongo fick mer inflytande i FN. Om regeringarna i Indonesien, Pakistan, Nigeria och Algeriet gavs ökad makt. Eller någon av de låtsas demokratiska regimerna i Sydamerika. Dessa regeringar är absolut inte en del av lösningen, de är en del av problemet och de måste störtas. Men det kommer FN aldrig att bidra till.

Stormakterna finansierar

Vad man också måste förstå är att FN:s hela verksamhet finansieras av de stora imperialistiska länderna. FN:s regelbundna verksamhet med dess olika tjänstemän och organ betalas av de mäktigaste kapitalistiska länderna. När FN någon gång gör en intervention är det med soldater, vapen och resurser från dessa länder som det görs. Utan imperialistmakternas pengar är FN ingenting, bara en samling av ca 50 000 tjänstemän som inte ens skulle få någon lön.

Om vi ändå antar att en majoritet av regeringarna från tredje världen skulle driva en politik i ett "demokratiserat" FN som gick emot imperialisternas intressen. Att de skulle få majoritet i generalförsamlingen eftersom det där är ett land – en röst som gäller. Vad skulle då hända? Skulle imperialisterna fortsätta finansiera ett FN som gick mot deras intressen? Självklart inte, de skulle helt enkelt ställa in sina bidrag till FN, som då skulle falla ihop som ett korthus. Så var det med ett reformerat FN som en kraft mot imperialismen.

Illusioner

Men den viktigaste och mest grundläggande felaktigheten som kravet på ett demokratiserat och reformerat FN uttrycker är i synen på vad som sist och slutligen bestämmer staters handlande och den internationella ordningen. Det uttrycker en fullständig övertro på FN-resolutioner och så kallad internationell rätt.

Konflikter på den internationella arenan avgörs inte och kommer aldrig att avgöras av vem som har de bästa argumenten, vem som har de finaste avsikterna eller det största stödet i internationell rätt och deklarationen om mänskliga rättigheter. Eller av vem som får flest röster i FN. De avgörs av de ekonomiska och militära maktförhållanden som råder. Det är något som man kan beklaga, men man får inte blunda för detta grundläggande faktum. Och FN, reformerat eller inte, har inget som helst att sätta emot den oerhörda militära och ekonomiska makt som imperialistmakterna, med USA i spetsen, besitter.

Det är imperialistmakternas militära och ekonomiska makt och inte FN som bestämmer världspolitiken. Ibland väljer dessa makter att använda sig av FN och internationell rätt för sina syften och vid andra tillfällen väljer de att helt enkelt strunta i dessa organ och "lagar". FN kan då inte göra något som helst för att hindra detta, utom möjligen att uttrycka sin protest i tomma resolutioner och uttalanden som enkelt viftas bort av imperialisterna.

Vi såg i exemplet Kosovo hur USA och Nato helt enkelt struntade i FN och internationell rätt och bombade Jugoslavien sönder och samman. Vi har sett hur ockupationen av Östtimor fortgick med imperialisternas aktiva stöd trots att FN "fördömt" Indonesiens annektering. Ett reformerat FN skulle inte kunna bekämpa imperialismen. Det skulle vara maktlöst mot den.

Blir inte uppgivenhet resultatet av detta? Kan ingenting förändra den orättvisa världsordning vi lever i? Finns det ingenting som kan utmana imperialismen? Vad är alternativet till FN? Det finns ett alternativ. Det finns en kraft.

Den enda kraft som är tillräckligt stark för att kunna bekämpa och krossa imperialismen är världens arbetares internationella kamp. En kamp som måste föras genom arbetarklassens egna organisationer.

---

4. Alternativet till FN – Arbetarrörelsens egen kamp

---

Att avskriva FN betyder inte att man anser situationen vara hopplös. Det betyder bara att man tvingas se klart.

I alla de tre exempel som vi granskat – Östtimor, Irak och Jugoslavien – pressade arbetarklassens kamp utvecklingen i rätt riktning. I fallet Jugoslavien var det arbetarklassen som till slut gjorde det som Nato med alla sina miljarder dollar misslyckades med: de avsatte Milosevic.

Men ett hinder för kampen har hela tiden varit den internationella arbetarrörelsens ledning, som valt att satsa på FN, eller till och med Nato, istället för arbetarnas egna rörelser. Tony Blair, New Labours ordförande i Storbritannien, var den som skrek högst om att kuva Milosevic genom att bomba Serbien (det vill säga dess arbetsplatser, broar, sjukhus, skolor) sönder och samman.

Därför blir uppgiften till syvende och sist för alla som vill förbättra världen att göra arbetarrörelsens egna organisationer aktiva, demokratiska och socialistiska.

Att ta den kamp som förs dagligen världen runt av arbetare, fattigbönder och ungdomar in i de socialdemokratiska partierna, ungdomsorganisationerna och fackföreningarna. Att återskapa Socialistinternationalen, den socialistiska ungdomsinternationalen IUSY och de fackliga internationalerna som levande, kämpande organisationer.

I arbetarrörelsens barndom var internationalismen självklar. Den första internationalen (1864-1876) grundades före de stora arbetarpartierna, och det var till den som August Palm först värvades under sina vandringar som skräddargesäll i Tyskland och Danmark. Det blev inledningen till hans pionjärarbete att bygga det svenska socialdemokratiska partiet.

När Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti grundades 1889 antogs inget program. Faktiskt levde partiet utan program till 1897, men det var inget större problem. Axel Danielsson menade att man ju hade den internationella arbetarrörelsens program, Det Kommunistiska Manifestet, att utgå från.

Socialistinternationalen och kriget

Den första internationalen erbjöd inte bara en socialistisk teori, utan också krav att samlas kring och kämpa för. Åtta timmars arbetsdag var den paroll som fick störst genomslag.

Den andra internationalen grundades samma år som SAP, 1889, och fick massanslutning. På grundningskonferensen beslöts att första maj skulle vara den internationella arbetarrörelsens högtidsdag.

Redan vid sekelskiftet fanns en insikt i den internationella socialdemokratin om att ett världskrig stod för dörren. Motsättningarna mellan imperialistmakterna exploderade gång på gång, i rysk-japanska kriget 1904-05, Marockokrisen mellan Tyskland och Frankrike, Bosnienkrisen, Balkankrigen 1911, 1912.

På Pariskongressen år 1900 antog Internationalen på Rosa Luxemburgs förslag en resolution mot militarism och kolonialism. Den klargjorde hur de socialdemokratiska partierna konkret skulle agera: rösta mot alla krigsutgifter, uppfostra ungdomen i antimilitaristisk anda och genomföra samtidiga demonstrationer i alla länder i händelse av en internationell kris.

1907 röstades en ny resolution igenom, enhälligt och entusiastiskt. Den utgick från den tyske socialdemokraten Bebels förslag, men skärptes till av Lenin och Rosa Luxemburg. Texten löd:

"Om ett krig hotar att bryta ut, är det en plikt för arbetarklassen och dess parlamentariska representanter i alla berörda länder att uppbjuda alla krafter för att förhindra att kriget bryter ut och därvid utnyttja alla lämpliga medel, vilka naturligtvis förändras i takt med att läget i klasskampen och den politiska situationen skärps.

Om kriget ändock skulle bryta ut, är det deras plikt att ingripa för att få slut på det så fort som möjligt och att med alla krafter sträva efter att utnyttja den genom kriget uppkomna ekonomiska och politiska krisen för att politiskt resa massorna och påskynda det kapitalistiska klassherraväldets fall."

(Ur Rosa Luxemburg, Socialdemokratins kris)

Resolutionen bekräftades på kongresserna 1910 och 1912. Men när världskriget bröt ut 1914 svek nästan alla socialdemokratiska ledare besluten och slöt upp bakom det egna landets borgarklass.

Rosa Luxemburg skrev med svidande ironi: "Den världshistoriska appellen i Kommunistiska Manifestet har fått ett väsentligt tillägg och lyder nu, i det av Kautsky (tysk socialdemokratisk ideolog, Socialistens anm) korrigerade skicket: Proletärer i alla länder, förenen eder i fredstid och skär halsen av varandra i krigstid!"

Sveket innebar fyra år av tröstlöst elände och massdöd i skyttegravarna, och också stora sprickor i den internationella arbetarrörelsen.

Frågan som måste besvaras här är om kriget hade kunnat stoppas. Vi är övertygade om det. Skälet är att den handlingslinje som lades fram vid Socialistinternationalens kongresser faktiskt tillämpades framgångsrikt en gång, av den svenska arbetarrörelsen år 1905.

Unionskrisen – arbetarrörelsen stoppar krig

1905 hetsade den svenska högerpressen och militären för krig mot Norge efter det att stortinget ensidigt sagt upp unionen med Sverige. Den svenska arbetarrörelsen och framförallt det socialdemokratiska ungdomsförbundet hade ett avgörande inflytande för att förhindra krigsutbrottet. De visade med sitt levande exempel hur arbetarrörelsen internationellt kan agera för att hindra och stoppa krig.

Unionen med Sverige var aldrig populär i Norge. Det var inte en frivillig union mellan två jämställda länder som bestämt sig för att samarbeta. Snarare liknade det ett tvångsäktenskap.

Fram till 1814 var Norge i union med Danmark. Unionen styrdes av den danska kungen från Köpenhamn. 1814 tvingades Danmark avträda Norge till Sverige. Norge blev Sveriges krigsbyte.

I april 1814 inkallades en Riksförsamling med valda representanter i Eidsvoll. Här fanns en majoritet för norsk självständighet. Den grundlag man antog var bland de modernaste i dåtidens Europa. Rösträttsreglerna innebar att hälften av alla män över 25 år hade rösträtt till Stortinget. Den danske kronprinsen valdes till Norges kung. Han fick enligt grundlagen vetorätt över de lagar som Stortinget stiftade. Han kunde bara lägga in veto mot en lag två gånger. Den tredje gången Stortinget fattade beslut om en lag kunde kungen inte längre stoppa den.

Den svenska kungamakten med kronprinsen i spetsen anföll Norge och tvingade med vapenmakt in landet i unionen. För att bli vald av det motsträviga stortinget till norsk kung tvingades Karl XIII acceptera den norska grundlagen nästan oförändrad och därmed att han själv fick mindre makt i Norge än i Sverige.

Under den ekonomiska krisen i slutet av 1840-talet blev lönesänkningar vanliga inom träindustrin och bergshanteringen. Detta ledde till strejker och protester. Arbetarföreningar startade runt om i landet. Kravet på allmän rösträtt var centralt i denna rörelse.

Rösträttskampen var mer framgångsrik i Norge än i Sverige. 1884 tvingades Oscar II acceptera den första parlamentariskt sammansatta regeringen och 1898 fick alla myndiga män rösträtt. Ett av skälen till att den borgerliga demokratin infördes snabbare i Norge än i Sverige var säkert att Norge inte hade någon inhemsk adel med privilegier att försvara. Säkert använde borgarklassen demokratiseringsprocessen som ett sätt att skapa sympati för den norska självständigheten inom den växande arbetarrörelsen. Unionen med den enväldigt styrda Sverige sågs om en black om foten.

Under åren kring sekelskiftet uppstod gång på gång konflikt mellan Oscar II och det norska stortinget. Kungens valspråk var "brödrafolkens väl" men frågan ställdes gång efter annan på sin spets om länderna verkligen var två jämlika bröder.

Den sista i raden av konflikter uppstod 1905 mellan kungen och regeringen som hade stöd av Stortinget. Oscar II vägrade för tredje gången skriva på en lag, som Stortinget antagit, om norska konsuler (konsulerna var ett led i att Norge vill ha en mer självständig utrikespolitik). Regeringen avgick i protest mot detta brott mot grundlagen och Oscar II misslyckades med att få någon att bilda ny regering.

I februari 1905 hade Sveriges socialdemokrater haft partikongress. Med på kongressen var inbjudna gäster från norska arbetarpartiet. Dessa talade för en unionsupplösning och proletär solidaritet. Deras tal mötte starka ovationer från kongressombuden. Kata Dahlström höll ett ofta citerat tal där hon deklarerade Norges rätt till självbestämmande och att Sverige inte kunde hindra detta: "Låt unionen gå. Bron mellan arbetarna i de båda länderna kan ändå ej brista".

Kongressen antog ett uttalande där man tog ställning för den norska självbestämmanderätten. Om storsvenska eller dynastiska intressen skulle försöka driva unionstvisten till krig så skulle partiet tillsammans med det norska broderpartiet med alla till buds stående medel hindra ett sådant folkförräderi.

Den 7 juni förklarade Stortinget unionen upplöst. En oerhörd propaganda drog i gång i den svenska högerpressen. Adeln och officerarna ville marschera västerut och näpsa norrmännen.

"En punschpatriotisk stämning upparbetades på alla bättre krogar, där Kungssången sjöngs oavlåtligt om kvällarna och det gamla slagordet om att ’tala svenska med norrmännen’ lanserades åter" skriver Zeth Höglund i första delen av sina memoarer.

Socialdemokraterna höll möten och demonstrationer över hela landet till försvar av freden. Det svenska socialdemokratiska ungdomsförbundet höll sin första kongress 11-13 juni, mitt under pågående unionskris. Redan första dagen tog ungdomsförbundet avstånd från krigshetsen och genomförde en demonstration under middagsrasten.

I samråd med Fredrik Ström, Per Albin Hansson och Fabian Månsson utarbetade Zeth Höglund ett manifest "Ned med vapnen" som enhälligt antogs av kongressen. Därefter sjöng kongressen "ja, vi elsker" och utbringade ett leve för arbetarnas union som aldrig skulle brista. I manifestet, som snabbt spreds som ett flygblad över hela landet, förs två viktiga strategier fram. Om det blev krig skulle Sveriges arbetare och arbetareungdom vägra gripa till vapen och man skulle vara beredd att genomföra en storstrejk för att stoppa kriget.

Den 20 juni höll Oscar II ett trontal till Sveriges urtima riksdag som inkallats. Av talet framgick att Sverige skulle avstå från att "möta orätt med våld". Den överhängande krigsrisken var avvärjd.

Norges självständighet blev en bricka i det Europeiska stormaktspelet där de svenska anspråken stöddes av Tyskland och Norges självständighet av England. Att Tysklands kejsare inte vågade utmana alliansen England-Frankrike och öppet stödja ett väpnat angrepp på Norge hade säkert betydelse för händelseutvecklingen.

Den helt avgörande faktorn för att förhindra kriget var ändå arbetarrörelsens konsekventa socialistiska och internationalistiska hållning. Hoten om mobiliseringsvägran och storstrejk var effektiva.

Perioden från hösten 1904 hade varit fylld av klasstrider i Sverige. På ort efter ort stod kampen mot lönesänkningar och för rätten att bilda fackföreningar. Strejkerna och demonstrationerna avlöste varandra. På många håll gjorde både LO och myndigheterna den bedömningen att det rådde fullt krigstillstånd.

Nyheterna om den blodiga söndagen i S:t Petersburg den 25 januari 1905 ledde till protestmöten och demonstrationer i Sverige. Under våren diskuterade riksdagen att införa en ny "åkarpslag" som skulle förbjuda strejker inom stat och kommuner. Förslaget väckte massiva protester. Krav ställdes på möte efter möte om att en partikongress skulle inkallas för att ta ställning till förslaget om storstrejk.

Inför 1:a maj rekvirerades 1000 man ur Östergötlands livgrenadjärer till huvudstaden. Stockholmsgarnisonen ansågs inte pålitlig. Åkarpslagen nr 2 föll i andra kammaren, även om det bara var med två röster. Strejkrörelsen fortsatte hela maj, bl.a. strejkade Stockholms renhållningsarbetare.

Den 26 maj 1905 hölls ett stort strejkmöte vid Lilljansplan i protest mot att studenter satts in som strejkbrytare. 15 000 personer samlades. Dagen därpå fortsatte protesterna och demonstrationerna. Natten till den 28 maj anföll 400 hästgardister de demonstrerande arbetarna. Dagen därpå löstes renhållningskonflikten och arbetarna fick alla sina krav tillgodosedda.

I den stämning som rådde kan man vara säker på att mobiliseringsvägran och storstrejk inte upplevdes som tomma ord. Hade militären marscherat mot Norge hade en svensk revolution varit överhängande.

Erfarenheterna från 1905 visar att första världskriget hade kunnat stoppas om man hade följt Andra Internationalens resolutioner och detta gjorts mot bakgrund av en pågående facklig och politisk kamp för arbetarklassens frigörelse.

Internationalism till vardags

Revolutioner och revolter mot krig sker nu inte varje dag. Självklart menar inte vi att alla ungdomar och politiska/fackliga aktivister som vill göra en insats för rättvisa och fred bara ska sätta sig ner och vänta på att stora händelser ska bryta ut.

Öppen kamp och fackliga strider förs varje dag runt om i världen. Fackliga och politiska aktivister fängslas. Strejker bryter ut. Man kan ingripa, utveckla ett internationellt solidaritetsarbete och knyta band till dem som kämpar.

Men det viktigaste som Socialisten vill betona i allt internationellt solidaritetsarbete är att det gäller att knyta det till arbetarrörelsen. Genom att ta upp frågor om stöduttalanden, insamlingar, protester, strejker och demonstrationer i socialdemokratiska organisationer och fackföreningar kan man också påbörja en omvandling av arbetarrörelsen själv.

En värld att vinna

På facklig nivå kan man se hur globaliseringen får effekter också på kampen. Det jättelika bolaget General Motors har ensamt 388 000 anställda i 64 olika länder. I början av år 2001 släpptes nyheten att bolaget planerade att avskeda 20 000 arbetare runt om i världen. I Luton, sydöstra England, skulle hela tillverkningen av Opel Vectra upphöra, vilket skulle innebära att 2000 GM-jobb och tusentals jobb vid sammansättningsföretag skulle försvinna.

Hotet mot jobben ledde naturligtvis till protester och demonstrationer i Luton. Men inte bara där. På en och samma dag strejkade 40 000 GM-arbetare, i Belgien, England, Portugal, Spanien och Tyskland mot planerna på nedläggning i Luton. "Ett slående exempel på europeisk solidaritet" förklarade Europeiska Metallarbetarefederationens generalsekreterare. Men svenska Metall deltog inte trots att GM är huvudägare i Saabs personbilstillverkning.

Vid EU:s toppmöte i Nice år 2000 kunde man också se fackföreningar från hela Europa samlas bakom gemensamma krav, den här gången på bättre sociala villkor. Det fackliga demonstrationståget samlade 60 000 personer, vilket var en verklig framgång.

Men svenska fackföreningar saknades. Enligt Dagens Arbetes nättidning hade Vanja Lundby-Wedin förklarat i samband med att Europafackets ledning träffade Göran Persson inför det svenska EU-ordförandeskapet:
"Det tillhör inte vår tradition att demonstrera på gator och torg".

Exemplen ovan visar än en gång att insikten från arbetarrörelsens tidiga år om behovet att agera gemensamt över nationsgränserna lever kvar. Men exemplen visar också den hämmande effekt rörelsens ledning kan ha.

Idag existerar Socialistinternationalen knappast mer än som namn. Socialdemokratiska partiledare träffas över en fin lunch och utbyter artigheter, men det handlar inte om att planera massaktioner. De fackliga internationalerna är i samma sorgliga skick. Detta måste förändras.

Kapitalismen är ett internationellt system som måste mötas av arbetarrörelsens internationalism. Det finns ingen annan utväg ur svält, förtryck, utsugning och krig. Arbetarklassen har med stora uppoffringar byggt upp mäktiga fackföreningar och partier. De måste användas! De måste avskaffa det system som delar mänskligheten i klasser och bara bygger på girighet och rovdrift. Det handlar om att kämpa för demokratisk socialism. För det ändamålet behöver vi en socialistinternational värd namnet.

"Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna."