Yttrandeofriheten på jobbet

Den som arbetar i den offentliga sektorn har rätt att yttra sig. Det fastslås i grundlagen. Personal har rätt att läcka uppgifter till pressen utan att arbetsgivaren får efterforska källan. Någon bestraffning kan det inte bli tal om. Man har också rätt att demonstrera eller överhuvudtaget säga sin mening. Den rätten har alla medborgare gentemot det allmänna, de offentliganställda inberäknat.

Men arbetslösheten har ökat och det har blivit lättare att bli avskedad. Det är därför inte underligt att viljan att säga sin mening på jobbet trängs undan. Vem vill riskera hela sin och sin familjs försörjning bara för att man inte kan knipa käft?

Privatiseringar

Ännu värre är det för den arbetstagare som utsätts för privatiseringar - vilket numera är många. Det som ena dagen är en rättighet enligt grundlagen, blir nästa dag en handling man kan avskedas för.

Som anställd i det offentliga har man rätt att läcka uppgifter till pressen. Och det är också tänkt som en säkerhetsventil gentemot stat och kommuner. På detta sätt finns en insyn som sätter press på politiker och tjänstemän så att dessa skall riskera upptäckt om de fifflar med kontokort, eller inte jobbar på ett effektivt sätt.

Den som "blir privatiserad" mister dock denna rätt och tvingas i stället till tyst lojalitet mot arbetsgivaren. Förutom att hela privatiseringstanken är sjuk, så blir det ju inte bättre av att personalen inte får slå larm om missvård eller dålig hantering av våra sjuka, barn och gamla.

Efter Sarah Wägnerts avslöjande av missförhållandena på ett privat vårdhem, och andra liknande händelser, lovade Mona Sahlin dock bättring. Därför finns nu ett lagförslag (DS 2001:19) som ger de anställda i verksamheten med anknytning till det allmänna meddelarfrihet. Det låter ju bra. Men det är inte vad det ser ut att vara. Den anställde skall i första hand vända sig till sin arbetsgivare för att påtala missförhållanden. Och meddelarfriheten gäller inte om den kommer i strid med företagshemlighetslagens bestämmelser.

I princip är det arbetsgivaren som bestämmer vad som är en företagshemlighet. Det enda undantaget från reglerna i företagshemlighetslagen är när missförhållandena är så allvarliga att arbetsgivaren kan få fängelse (läs mer om detta på Kurt Junesjös hemsida: www.kurt.nu).

Privata arbetsgivare

Den som har en privat anställning har alltså tystnadsplikt, och får inte kritisera arbetsgivaren offentligt. Detta gäller även om inget nämns om det i anställningsavtalet, utan gäller underförstått av lojalitetsplikten. En flygmaskinist på SAS ifrågasatte i en tidning flygsäkerheten på grund av underbemanning. Han avskedades för att ha "röjt uppgifter av konfidentiell natur" och förlorade sedan tvisten i Arbetsdomstolen (AD 1961 nr 27).

Till och med den som vänder sig till en myndighet med kritik riskerar avsked. Det fick en nattportier och en receptionist erfara då dom vände sig till länsstyrelsens utskänkningsenhet för att där rikta anklagelser mot företagsledningen. Anklagelserna gällde spritservering efter stängningsdags, fiffel med bokföringen etc.

Arbetsdomstolen tyckte att de först skulle ha pratat med företagsledningen och dessutom att de inte fick lämna uppgifter utan grund för det. Arbetstagarna hade alltså handlat illojalt, vilket var grund för uppsägning (AD 1986 nr 95). Till och med den platschef som internt kritiserade företagsledningen fick gå. Han sades visserligen upp p.g.a. samarbetssvårigheter, vilket kan ha varit fallet då kritiken var ganska aggressiv, men det är Arbetsdomstolens motivering som förvånar. Den konstaterar att allmänt sett har man rätt att kritisera och ifrågasätta arbetsgivarens handlande, men att det finns begränsningar i en arbetstagares kritikrätt (AD 1982 nr 110).

En klassfråga

I grunden är detta en fråga om klassamhället. Vi har genom kamp lyckats få en viss demokrati införd i samhället. Numera får vi själva besöka en myndighet för att titta på deras handlingar. Vi får publicera besluten och kritisera de ansvariga. Men denna frihet har vi bara lyckats uppnå gentemot det offentliga.

I allra högsta grad skulle det vara befogat med en reform som skapade insyn hos företagen. De stora svenska jättarna så som Ericsson och Volvo (nästan svenskt i alla fall) betyder betydligt mer för utvecklingen i landet än vad de statliga myndigheterna gör.

Att tvinga in det privata näringslivet i en demokratiseringsprocess vore att utmana det om makten. Genom att offentligt diskutera hur man använder sina vinster, på vilket sätt man utnyttjar personalen och så vidare skulle det enskilda företaget kunna bli en offentlig angelägenhet. Aktieägarna och bolagsstyrelserna skulle kunna ifrågasättas mycket mer effektivt än idag.

Visserligen kan man alltid lyckas uppnå en viss öppenhet, så som att den privatiserade offentliga sektorn kan tvingas att öppna sig. Men att helt öppna de privata företagen för insyn kommer nog att vara lika svårt som att genomföra löntagarfonder. Det är samma makt som utmanas, och den kommer att försvara sig lika intensivt i båda fallen. Detta är nämligen en existensfråga för kapitalismen.

Men varför skall människor tvingas till tystnad? Borde inte detta sedan länge vara en förlegad syn? Borde inte en modern demokrati också innebära att alla människor får säga sin mening? För min del anser jag att yttrandefriheten skall vara total så länge man inte skadar andra människor.

Ove Schramm

Från Socialisten nr 56, januari 2002