Nej till sänkt sjukpenning

Det är arbetsplatserna, inte människorna som blivit sjukare

Många aktiva i arbetarrörelsen har säkert tagits på sängen av budgeten från regeringen och dess stödpartier. Var det inte nu som skördetiden skulle komma efter 1990-talets svåra år? Hålen i välfärden skulle tätas! Vi skulle gå mot full sysselsättning igen och rättvisan skulle sättas främst!

Istället har rödpennan tagits fram igen. De höjda taken i sjuk och föräldrapenningen är som bortblåsta. Istället sänks sjukersättningen från 80% till 77,6% från den 22 sjukdagen. Den tid då arbetsgivaren betalar sjukpenningen (sjuklöneperioden) förlängs från två till tre veckor.

Slag mot de som ligger

Genom att sänka sjukpenningen ger sig regeringen in på samma ödesdigra väg som i början av 1990 talet då karensdagen och olika sänkningar av ersättningsnivån genomfördes, som lägst till 65 % de första tre dagarna. Åtgärder som både bildligt och bokstavligen är ett direkt slag mot de som redan ligger.

Sänkningen är förkastlig inte bara för att den drabbar många som redan lever på marginalen, utan också för att den ger vatten på kvarn till de som hävdar att det ökade antalet sjuka beror på att ersättningen är för hög, och att många stannar hemma utan att vara sjuka pga. lättja, pjåsk och fusk.

Detta understöds av en ständig hetsjakt mot sjukförsäkringen och de sjukskrivna byggd på myter, halvsanningar och lögner. Den 14 januari höll SNS, studieförbundet Näringsliv & Samhälle som är knutet till arbetsgivarsidan, en konferens där sanningen om sjukskrivningarna minsann skulle uppdagas.

Ekonomernas lögner

Inbjudna var ekonomiprofessorerna Assar Lindbeck, Mats Persson och Eskil Wadensjö (Stockholms universitet), Ed Palmer (riksförsäkringsverket) Mårten Palme och Magnus Henrekson (Handelshögskolan) och ytterligare några "experter". De formligen överträffade varandra i anklagelser mot svenska löntagare för att fuska och utnyttja systemet. Ersättningen måste sänkas eftersom det inte lönar sig tillräckligt att arbeta jämfört med att vara sjuk. Attityden till arbete är felaktig (www.sns.se/referat/030114.htm).

"Folk är ofta less på sitt arbete och vill byta. T.ex. kvinnor i offentlig sektor med flera barn som vill studera vidare men inte har råd att avstå från inkomsten upptäcker att en metod att försörja sig utan att arbeta är att ´få värk´ (Bo Hellqvist distrikts och försäkringsläkare i Norrbotten på konferensen).

"Det måste löna sig att arbeta. Det är ekonomiska incitament som gör att sjukförsäkringen utnyttjas. Vi betalar inte själva på snabbköpet utan till en kassörska eftersom det annars säkerligen skulle fuskas med betalningen." (Magnus Henrekson, professor på handelshögskolan på konferensen)

- Hur kan det komma sig att svenskarna är sjukast i EU trots att de motionerar mest, basunerades det ut i Rapport häromdagen, underförstått att vi visst inte är så sjuka utan bara lata och pjåskiga.

Fler äldre i arbete

Nu är ju inte sambandet mellan dessa två faktorer så direkt, dessutom kan man lika gärna hitta ett motsatt samband. Just det faktum att människor i Sverige motionerar mer och överhuvudtaget har en bättre hälsa än folk i andra EU länder, har säkert bidragit till att en större andel av befolkningen tillhör arbetskraften och att de arbetar längre innan pension än i andra länder.

I Sverige arbetar 42 % av kvinnorna och hälften av männen i åldern 60 - 64 år jämfört med en tiondel i Frankrike. I Tyskland arbetar 10% av kvinnorna och 26% av männen, och i Italien 8% av kvinnorna och 30 % av männen (statistik från välfärdsbulletinen nr 1/99)

Detta medför att det är fler äldre i arbetskraften, vilka av naturliga skäl oftare är sjuka. Det gäller särskilt i ett läge då konjunkturen går upp och arbetslösheten går ned som den gjorde under andra halvan av 1990- talet. Enligt riksförsäkringsverkets siffror (se diagrammet) var sjukskrivningarna faktiskt högre under konjunkturtopparna 1976 (306 900) och 1988 (329 000) än de var år 2002 (299 600). I procent låg sjukskrivningarna 1988 på 5,7% av arbetskraften jämfört med 4,5% år 2001.

De verkliga orsakerna till de ökade sjuktalen förklarades tydligt i en debattartikel i DN 23/4 - 2003 av två sociologiforskare.

"Det är inte alls fråga om någon allmän, plötslig och epidemisk ökning av bidragsfusk. Forskningen pekar istället på en rad andra lättbegripliga faktorer. Tre mekanismer samverkar: konjunkturuppgången släpper in fler sjukliga och äldre i arbetskraften, arbetsmiljön har försämrats under 1990-talet och försämringar av andra försörjningsystem (förtidspension, avtalspension, delpension m.m.) stänger in sjukliga på arbetsmarknaden och driver upp sjukfrånvaron." (Joachim Vogel, Töres Theorell)

Sjuka arbetsplatser

Pressen och stressen har ökat på arbetsplatserna under 1990- talet genom ökad arbetstakt, större mängd arbete eller fler eller mer krävande arbetsuppgifter. Denna ökade exploatering av arbetskraften är både välkänd och väldokumenterad. Och det är knappast någon slump att det är de psykiska åkommorna: stress, depressioner och utbrändhet, som ökat mest. Det är där vi har många av de nya långa sjukskrivningarna och många människor som slås ut från arbetsmarknaden. Även klassiska förslitningsskador är vanliga som värk i nacke som oftast drabbar kvinnor, och ryggont som oftast drabbar män. (www.rfv.se, nummer 3/2000)

Enligt Jan Rydh som utrett sjukskrivningarna åt riksförsäkringsverket så har sjukskrivningarna ökat mer bland kvinnor än bland män och mer i offentlig sektor än i privat. (www.rsv.se, nummer 3/2000)

Många kvinnor slets helt enkelt ut av 1990 talets spariver i stat och kommun. Av att sköta om fler patienter eller få fler barn och elever att ta hand om, av att städa större ytor eller ta hand om större mängder disk i storköken, och av att få fler telefonsamtal att besvara eller större mängder data att hantera. Och självfallet är det inte mycket bättre i den privata sektorn.

Alla vi som finns ute i den kommunala verksamheten och i privata företag vet att det är så här. Det är ett välkänt faktum även bland akademiker och chefer på lägre nivå. Att dessa också drabbas av stressjukdomarna är faktiskt en orsak till att den sk utbrändheten har fått så stor uppmärksamhet.

För deltagarna på SNS konferensen är dock sjukskrivningarna ett mysterium. Det är kanske inte att undra på då herrar ekonomiprofessorer knappast behöver dra år svångremmen om de bli sjuka. De åtnjuter ju en livstidslön från staten och slipper sjukskriva sig vid sjukdom. Å andra sidan kan ju professorerna som läser så mycket knappast ha missat alla undersökningar kring arbetsmiljö och hälsa. Sanningen är väl den att de med sin borgerliga grundsyn inte vill se hur det är.

På SNS konferensen deltog även arbetslivsminister Hans Karlsson. Han förklarade att sjukförsäkringen ska vara bra och ligga på en hög nivå, att ersättningsnivån borde fridlysas och att han inte trodde att ökningen beror på fusk.

Ökad press

Trots detta börjar regeringen skära i sjukpenningen igen. Även förslaget om att förlänga sjuklöneperioden är en försämring. Det presenteras som ett sätt att sätta press på arbetsgivarna att göra mer för att förbättra arbetsmiljön, men i själva verket är det pressen på de anställda som kommer att öka. På Volvo Torslanda i Göteborg har man redan infört en rad anställningstester, både språkliga, psykiska och fysiska. Dessutom är sjuklönen en slags smygprivatisering av sjukförsäkringen. Det har redan kommit krav från arbetsgivarhåll om att förvandla sjukförsäkringen till en vanlig försäkring med premier och självrisker. Det är inte svårt att inse vad detta skulle betyda för den som har någon form av sjukdom eller skada. Den som försökt skaffa en barnförsäkring till ett barn med någon form av sjukdom vet: Premierna blir skyhöga om man nu får någon försäkring alls.

Hur ska vi då kunna minska sjukskrivningarna? Till att börja med måste vi acceptera en viss ökning av sjukskrivningarna när fler kommer i arbete. Att folk blir sjukare när de blir äldre kan man knappast göra så mycket åt annat än genom medicinska framsteg. Det betyder inte att vi ska acceptera att folk slås ut från arbetslivet. Arbetsplatserna är inte bara till för de friska och starka. Därför måste arbetarrörelsen kämpa för att arbetet ska anpassas till människan och inte tvärtom. Detta kräver både facklig och politisk kamp.

Vi tror att det finns ett visst samband mellan den fackliga kampen och sjukskrivningarna. Under de senaste 10 åren har den fackliga ledningen ofta accepterat rationaliseringar och ett ökat arbetstempo utan att kämpa. Detta leder till att gemensamma arbetsmiljöproblem blir individuella och att människor i större grad skyller en dålig arbetssituation på sig själva och blir "utbrända". Om facket istället kämpar emot blir det lättare stå emot pressen och att gemensamt ta strid för att förbättra arbetsmiljön.

Den fackliga kampen måste bedrivas både i det lilla och det stora. I det lilla krävs fackföreningar som är betydligt mera på hugget än idag och som tar strid för rimliga arbetsförhållanden t.ex. en tillräcklig bemanning, en bra arbetsorganisation och ett inflytande över arbetet.

I det stora krävs en facklig och politisk kamp för att förkorta arbetstiden till sex timmar per dag och 30 timmar/vecka och för att förändra maktförhållandena i hela samhället.

Bekämpa utslagningen

Försvaret av själva sjukförsäkringen är en central del i denna kamp. Att kunna få ersättning vid sjukdom är en av arbetarrörelsens viktigaste landvinningar. Alla är vi ju sjuka ibland och måste kunna få försörjning ändå. Sjukförsäkringen har också en utjämnande ekonomisk effekt mellan de som har sämre arbetsmiljö och de som har bättre och mellan "sjukare" och "friskare" i allmänhet.

Därför krävs en höjning av sjukpenningen till 90% istället för den nu föreslagna sänkningen, som ett steg mot full kompensation vid sjukdom. Dessutom måste karensdagen tas bort. Det senare betyder att tusen och åter tusen går till jobbet fast de är sjuka. Detta betyder att andra smittas ned i onödan och att kortare förkylningar kanske förvandlas till mer långdragna infektioner. Summa summarum kommer detta inte att bli dyrare. Det är också dags att slopa arbetsgivarperioden och återgå till systemet med ersättning från försäkringskassan från början, finansierat liksom förut av arbetsgivaravgifter.

Samtidigt krävs helt annan hjälp till de som slits ut i arbetslivet. Arbetsgivarna måste tvingas att anpassa arbetsuppgifterna både genom lagstiftning och starkare maktmedel för fackföreningarna. Om det ändå inte går att lösa ska samhället erbjuda betald omskolning/vidareutbildning via arbetsmarknadsutbildning och arbetsmarknadsstöd. Om detta ändå inte löser situationen måste möjlighet finnas till sjuk- eller förtidspension.

Det sjuka systemet

Försämringen av sjukpenningen går stick i stäv mot den politik som valet vanns på. Den saknar förankring i såväl socialdemokraterna som vänsterpartiet, och för den skull också i miljöpartiet. Att sådana förslag ändå läggs visar att den ekonomiska krisen nu också börjar påverka statens finanser. I dessa spalter varnade vi för detta (dec 2002):

" Om ekonomin försämras kan vi alltså se oss i stjärnorna efter reformer. I överenskommelsen nämns visserligen inget om detta. Men vad är det vi ser idag om inte en ekonomisk nedgång med fallande export, minskade investeringar och en kris även för stora företag som ABB och Eriksson? Och vad är detta om inte första stadiet i en utveckling som i nästa skede leder till ökad arbetslöshet, lägre skatteinkomster, större utgifter för a-kassa och krav på nedskärningar?

Därför kommer det inte att stanna vid dessa förslag. Nya nedskärningar och chockpaket står för dörren och då kan det handla om en sänkning av A-kassa och sjukpenning till både 75% och 70%. Erfarenheten från krisen i början av 1990-talet är att socialförsäkringarna är det första som får stryka på foten när statsfinanserna ska "saneras". Därefter kommer nedskärningarna i själva verksamheten, i takt med att skatteinkomsterna minskar. Detta leder i sin tur till minskad privat och offentlig konsumtion och till att krisen fördjupas ännu mer.

Denna kapitalistiska nedgångsspiral känner vi väl till från 1990-talets första år. Ändå står arbetarrörelsens ledning med huvudet i sanden och hoppas att krisen ska blåsa över. Detta är en fåfäng förhoppning. Krisen är inte orsakad av tillfälliga faktorer som den spräckta IT bubblan eller Irakkriget. Den är en oundviklig följd av det kapitalistiska systemet..

Därför måste arbetarrörelsen ändra kurs och mejsla fram ett socialistiskt krisprogram med udden riktad mot kapitalismens fåtalsvälde. Den demokratiska socialismen måste komma till heders igen, som den enda vägen bort från de ständiga kapitalistiska kriserna.

Martin Oscarsson 21/4-2003

Frän Socialisten nr 63, maj 2003