Vårbudgeten

Var är de goda tiderna?

Bosse Ringholms första budget är ett trendbrott. Eller rättare sagt den skulle kunna vara ett trendbrott.

För första gången på väldigt länge utlovas vissa reformer. Visserligen är de blygsamma och visserligen de flesta 2-3 år i framtiden, men ändå. Det är inte ännu en nedskärningsbudget som presenteras. Det finns dock två stora frågetecken efter budgeten. För det första, vad händer om vi går in i en lågkonjunktur under närmaste 1-2 åren? För det andra, hur ter sig budgetförslaget i jämförelse med allt som har gått förlorat?

Bosse Ringholm tror att: "Svensk ekonomi står starkare än på länge - inte sedan 1960-talet har den svenska ekonomiska utvecklingen varit så god och balanserad." Detta är långt ifrån sanningen. Idag bygger den ekonomiska uppgången, i Sverige och internationellt, på aktiespekulation, skulder och låga investeringar på ett helt annat sätt än på 60-talet. Tillväxttalen för BNP är kanske i år (ett år!) de samma som på 60-talet, men de bygger på en sjuklig grund. Den kommande lågkonjunkturen lär knappast vara mildare än den i början av 90-talet. Då kommer skatteinkomsterna att sjunka dramatiskt igen och återigen kommer nedskärningar att stå på dagordningen.

Att sänka dagisavgifterna, den tyngsta reformen, är viktigt för alla barnfamiljer, eftersom dagis är en stor kostnad. Det hade förstås varit bättre om det inte vore frivilligt för kommunerna att införa den, men det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Att det blir en extra pappa-månad är också bra. Den andra dyra reformen är att kunskapslyftet förlängs. Egentligen är detta förstås inte en reform, utan helt enkelt en utebliven nedskärning. Den tredje stora utgiften är bredband. Detta är egentligen inte heller en reform, utan en subvention till de privata och blivande privata telebolagen. De klarar inte detta själva, om de ska behålla sina höga vinster. I övrigt skvätter man lite pengar lite varstans.

Detta innebär att man knappt gör någonting på de tre stora områdena skola, vård och omsorg. Kommunförbundet har räknat ut att man behöver 20 miljarder för att återställa andelen resurser per elev till vad det var i början av nittiotalet. Enligt Karin Skilje på Kommunförbundet behöver man idag en större andel pengar per elev för att återställa dåtidens kvalité, eftersom det tuffare samhällsklimatet idag skapar större behov. Bosse Ringholm bjuder på 100 miljoner för särskilda åtgärder i skolan och 500 miljoner för kompetensutveckling av lärare. En droppe i havet, som alla de föräldrar som har tagit ut sina elever i strejk knappast kommer att känna av. Situationen för sjukvården och omsorgen är densamma. (Lägre avgifter förbättrar inte personaltätheten på dagis eller arbetsmiljön där).

Risken är stor att saker fortsätter att försämras på dessa områden de kommande åren, även utan en lågkonjunktur. Fortfarande kvarstår kravet att kommunerna måste få sina budgetar i balans, trots att knappt några resurser tillförs. Faktum är att regeringen vill tillsätta en utredning för att se hur man kan öka kraven på kommunerna att få en "god" ekonomi. Man antyder att balans inte räcker, man kanske kommer att kräva ett överskott, med oundvikliga nedskärningar som följd.

Inom rörelsen har röster höjts om att slopa utgiftstaket och att inte betala tillbaka på statsskulden för att kunna vidga reformutrymmet en smula. Men det är knappast vad det handlar om. Vi måste ställa oss frågan: Vart har alla pengar tagit vägen? I över 20 år har ekonomin vuxit, om än lite jämfört med 50- och 60-talet. Och under nästan hela denna period har reformerna uteblivit. Offentliga sektorns andel av BNP har sjunkit, löntagarnas andel av produktionsresultatet har sjunkit, klassklyftorna har ökat. Nu kan det inte längre handla om att debattera vad vi ska göra med de små marginalerna i statsbudgeten som uppstår på toppen av en högkonjunktur. Nu måste vi vidga vyerna och se samhället i sin helhet och förstå att kapitalet skördar stort. Där finns resurserna till stora reformer.

Jonathan C

Från Socialisten nr 48, maj 2000