Protesterna mot globaliseringen

Vänstervindens första bris

WTO, IMF, G8 och NAFTA. Dessa tidigare nästan helt okända förkortningar för olika finansiella institutioner, har nu blivit allmänt kända. Skälet är de massdemonstrationer som ägt rum var de än har samlats till möte.

Det hela startade i slutet av 1999 i Seattle på USA:s västkust. Därefter har det spridit sig som en präriebrand. Först över den nordamerikanska kontinenten till Washington och sedan över Atlanten till Prag, Davos, Nice, Göteborg och Genua.

Bortåt en miljon har deltagit i protesterna. I media beskrivs deltagarna som globaliseringsmotståndare och följaktligen kallas rörelsen för "anti-globaliseringsrörelsen". Men detta är bara en del av sanningen. Visst finns det nationalistiska inslag i protesterna med krav på begränsning av handeln. Det gäller särskilt i USA och Frankrike.

Men främst är det en rörelse i protest mot världens orättvisor och därmed mot de rika kapitalistiska ländernas utsugning av de fattiga länderna i Asien, Afrika och Latinamerika. Därför har proteströrelsen också antikapitalistiska inslag, som blir allt viktigare.

De flesta av demonstrationerna har domineras av ungdomar och studenter. Och en del av demonstranterna utgörs av aktivister från olika miljö-, solidaritets- och vänstergrupper samt så kallade NGO (frivilligorganisationer) som reser runt för att demonstrera. Dessa grupper är som alltid de mest lättrörliga.

Men demonstrationerna kopplas också alltmer till problemen inom de olika länderna. Och i takt med detta dras också alltfler arbetare och fackföreningar med. I Nice demonstrerade 100 000 i det fackliga tåget. I demonstrationen mot EU i Göteborg den 15 juni var många av de 20 000 som deltog löntagare, även om det bara var två fackförbund som deltog som arrangörer (Transport och Hamnarbetarförbundet).

Utlopp för missnöjet

I Göteborg vädrades missnöjet mot EU och EMU, vilket kopplades samman med den nyliberalt präglade politiken det senaste decenniet. Det stora deltagandet berodde också på att demonstrationen kom vid rätt tillfälle. Efter att ha svalt sin ilska mot kapitalet i åratal kunde många äntligen få utlopp för sitt missnöje. Att USA:s president deltog i egen hög person gjorde förstås inte ilskan mindre.

Protesterna blev ännu mer arbetarpräglade i Genua. En stor del av de 150 000 - 200 000 som demonstrerade mot dödsskjutningen, polisvåldet och Berlusconis regering den 21 juli var arbetare.

Protesterna visar att medvetenheten börjar förändras. När Sovjetunionen föll samman för tio år sedan predikades kapitalismens totala seger. Vi skulle få en period av fred och säkerhet eftersom konflikten mellan supermakterna var till ända. Globalisering och IT påstods skapa en ny ekonomi som skulle garantera en ständig ekonomisk utveckling. Nu börjar eftertankens kranka blekhet att drabba dessa kapitalismens profeter.

Imperialismens rätta ansikte

Det började med Asienkrisen 1997-98 som visade att kapitalismen inte var osårbar. Terrorbombningarna av Irak och Jugoslavien avslöjade USA:s och västimperialismens maktfullkomlighet och brutalitet. Försöken att skapa fred i Mellanöstern, Afghanistan, Colombia, Tjetjenien, Baskien och Nordirland har havererat. Motsättningarna mellan USA å ena sidan och Ryssland och Kina å den andra växer, men också motsättningarna mellan de stora kapitalistiska blocken USA, EU och Japan. Och i takt med att dessa motsättningar växer så ökar också utsugningen av de fattiga länderna.

Sist och viktigast är att den ekonomiska uppgången nu är till ända. En ny djup kris sprider sig nu från USA till Europa. Argentina, Brasilien, Turkiet och många andra svagare kapitalistiska länder, står redan på randen till ekonomisk kollaps. Detta är den verkliga förklaringen till proteströrelsen, och till att den dragit till sig allt fler arbetare. Den är ett första tecken på att vänstervindar börjar blåsa igen, vindar som kommer växa till storm under de närmaste åren.

Rörelsens utveckling

Hur kommer då rörelsen att utvecklas i fortsättningen? Hittills har det mest rört sig om allmänna protester mot världens orättvisor, medan många av de konkreta kraven varit diffusa för att inte säga förvirrade. Lite förenklat kan man dela upp kraven i tre grupper. Den första gruppen består av olika miljö- och biståndsgrupper som verkar för ökad U-hjälp, globala avtal, stöd till lokal produktion och lokala projekt.

Den andra gruppen utgörs av Attac med flera som inte vill ha en grundläggande samhällsförändring. De blandar krav på beskattning av internationellt kapital och handelsbegränsningar. Gemensamt för dessa två grupper är att de kräver någon slags reformering av det internationella systemet, att IMF och världsbanken måste demokratiseras etc.

Den tredje gruppen består av olika vänstergrupper som ser det hela som en allmän protest mot kapitalismen. Det paras med idén om att kapitalets internationella möten måste stoppas.

Idén om att stoppa mötena har berett väg för de grupper som förespråkar direkt aktion (det så kallade svarta blocket), som de autonoma, AFA (antifascistisk aktion), Ya Basta etc.

Vissa ungdomar, om än en liten minoritet, har attraherats av detta som ett sätt att uppnå något konkret. Det har de också lyckats med, om än inte det avsedda. Som väntat kunde man inte stoppa mötena, resultatet blev istället en polisbrutalitet som vi inte sett sedan 1970-talet.

I Seattle var det möjligt att stoppa vissa delegater därför att polisen togs med överraskning. Men polisen har dragit lärdom av detta och trappat upp repressionen. I såväl Göteborg som Genua sköt man skarpt, vilket inte skett på 20 år i Västeuropa.

Svarta blocket och polisen

Staten har förberett konfrontationen minutiöst. Veckorna innan skriker medierna sig hesa om våldsamma anarkister, i syfte att rättfärdiga polisens massiva insats. Det "svarta blocket" vägrar att inse att vi har att göra med en stark polisapparat som kommer skydda ett toppmöte till varje pris. Istället svarar de omedelbart på polisens provokationer, vilket leder till en spiral av våld. På det sättet agerar det svarta blocket i samspel med polisledningen.

Och effekten blir ingen annan än reaktionär: poliskåren får kravallträning, enskilda polismän brutaliseras och polisledningen får igenom krav på effektivare kravallutrustning och repressivare lagstiftning i form av hårdare straff för upplopp och större möjlighet att ta folk i förvar.

Felaktiga metoder

Som socialister kan vi bara stödja de metoder som gör rörelsen större, starkare och mer medveten. Det svarta blockets agerande motverkar detta syfte. Därför fördömer vi deras metoder, liksom de vänstersekter som flirtar med idén om direkt aktion.

Meningen med demonstrationerna är just att demonstrera (visa upp) det missnöje som finns. Att marschera tillsammans med 20 000, 50 000 eller 100 000 ger en oerhörd känsla av styrka. Det gör också ett outplånligt intryck på alla de arbetare och ungdomar som än så länge är åskådare till rörelsen. Detta är den verkliga betydelsen av demonstrationerna i Göteborg och på andra håll i världen. Visst kastar polisvåldet och kravallerna en skugga över vad som uppnåtts. Men detta är ett villospår som snart kommer att vara igensopat.

För att kämpa mot det kapitalistiska systemet räcker det inte med att demonstrera när världens mäktiga möts. Det gäller också att delta i den dagliga kampen i det land där man bor, och att aktivera sig i fackföreningarna och olika organisationer för studenter, elever, hyresgäster och liknande.

De senaste årens proteströrelse är en viktig vändpunkt, men ändå bara ett första steg på vägen mot en masskamp för att förändra samhället. Och när denna rörelse skjuter fart kommer de förvirrade idéerna hos Attac, de gröna och anarkisterna att hamna i bakvatten.

Socialistiska idéer

En rörelse bland de stora massorna av löntagare och ungdomar kommer snabbt att fortplanta sig in i arbetarpartierna. Hundratusentals kommer att aktivera sig i syfte att förändra arbetarrörelsen. Då kommer de socialistiska idéerna att ha en oerhörd dragningskraft. Så utvecklades ungdomsrevolten 1968 och så kommer också dagens ungdomsrevolt att gestalta sig.

Skillnaden är bara den att byråkratin i arbetarpartierna är mycket svagare idag. Stalinismen har kollapsat i öst och tilltron till den socialdemokratiska byråkratin har fått sig en rejäl knäck av alla nedskärningar och privatiseringar. Därför kommer de verkligt socialistiska och marxistiska idéerna att möta än större gensvar idag jämfört med sjuttiotalet, när radikaliseringen väl tagit fart.

Martin O

Från Socialisten nr 54, september 2001