Vänsterpartiet måste delta i kampen

Efter att det har varit väldigt jämnt mellan de politiska blocken så har högeralliansen under hösten tappat stöd. Enligt den senaste mätningen från SCB (statistiska centralbyrån) har högern stöd av 42,5 procent och de ”röd-gröna” 50 procent. Framförallt handlar förändringen om att S och MP gått framåt (1,5 respektive 3,2 procent). Förloraren bland de ”röd-gröna” är Vänsterpartiet som gått ner med från 5,8 till 5,1 procent. Utifrån en ytlig analys skulle man tro att Vänsterpartiet för att få ökat stöd ska ta efter Mona Sahlin och Wetterstrand/- Eriksson. Problemet är att det är precis vad Lars Ohly och de runt honom gör, och som lett till att V tappar stöd och medlemmar.

Det är en regel, att när det finns flera arbetarpartier så måste de mindre partierna urskilja sig både politiskt och i sin verksamhet, för att ses som ett alternativ. När inte gör det, röstar många på det större partiet eftersom de inte ser någon skillnad. Att Vänsterpartiet ens kom med i den röd-gröna alliansen var tack vare ett uppror inom Socialdemokratin och LO mot att Mona Sahlin enbart ville liera sig med Miljöpartiet. Istället för att använda tillfället för att tillsammans med dem inom S som ser V som den normala samarbetspartnern för att pressa på för en vänsterpolitik, valdes en annan väg. Istället för att involvera Vänsterpartiets medlemmar i en process för att utveckla vilka krav som partiet ska driva, har man accepterat förhandlingar med olika företrädare för S och MP över huvudet på samtliga partimedlemmar. Det är dessa förhandlingar som får bestämma partiernas politik. Lars Ohly har till och med gått ut och sagt, att han vill att Vänsterpartiets kongress inte ska fatta några beslut som står i konflikt med resultaten av förhandlingarna. Den här sättet att förhålla sig till valrörelsen har Ung Vänsters ledning tagit efter. Där har förbundsstyrelsen valt att anta en valplattform utan någon diskussion i förbundet. Utveckligen inom Vänsterpartiet har lett till flera kritiska debattartiklar i Flamman (som är närstående V) och i interntidningen Vänsterpress. Medlemmar som varit med i många år har i frustration valt att lämna partiet. I Hässleholm hoppade en del partimedlemmar av (bland andra före detta ordföranden) till Socialistiska partiet. Vi kan ha förståelse för dem som är frustrerade men vi måste säga att det är fel väg att lämna partiet. Vad som behövs är att kritiska aktivister i arbetarrörelsen stannar kvar i sina organisationer och kämpar både för en alternativ politik, men också för att arbetarrörelsen ska bli en kämpande rörelse som deltar i kampen i samhället.

Medlemmar i Socialisten har i diskussion med andra som är aktiva i arbetarrörelsen skrivit en debattartikel för att ge vårt bidrag till den viktiga diskussion som pågår i Vänsterpartiet. Även om den är specifikt skriven för Vänsterpartiet anser vi att innehållet är relevant för hela arbetarrörelsen.

Vi behöver framtidstro och entusiasm

Kapitalismen är i kris. Det är något som allt fler upplever, genom växande arbetslöshet och ständiga angrepp på arbetsrätt och välfärd. I en undersökning som DN publicerade nyligen ansåg enbart 11 procent av de tillfrågade i 27 länder att kapitalismen fungerar väl. I en kris som denna borde möjligheterna vara stora för Vänsterpartiet att få ökat stöd och fler medlemmar. Istället har vi de senaste åren sett hur vårt parti tappat medlemmar och stöd i opinionsundersökningar. Vad som behövs är, att vi antar ett djärvare politiskt program och bygger upp partiet som ett  folkrörelseparti som deltar i den kamp som uppstår i samhället.
I partistyrelsens förslag till valplattform tas det upp en beskrivning av ett Sverige som blir alltmer orättvist: Arbetslöshet, ökade klyftor, sämre arbetsförhållanden, nedpressning av lönerna, privatiseringar och diskriminering av kvinnor.
Men förklaringen till problemen haltar. Partistyrelsen pekar på finanskrisen och högerpolitiken. Vi menar att det är en otillräcklig förklaring. Krisen är en grundläggande kris för kapitalismen, och om man inte bryter med kapitalismen kommer man tvingas genomföra åtstramningar och nedskärningar. En central uppgift för oss som parti och särskilt våra fackliga aktivister kommer att vara att försvara arbetarklassens landvinningar. Samtidigt måste vi föra fram ett alternativ som bryter storföretagens och bankernas makt, för att kunna på ett avgörande sätt flytta fram arbetarklassens position. Vi tror att lösningen främst ligger i att i konkret handling visa att vi är ett parti som deltar i de vardagsstrider som folk dras in i. Om en skola hotas av nedläggning bör vi vara där och understödja personalen, eleverna och föräldrarna. Med våra resurser skulle vi kunna bidra till att sprida information om kampen i närområdet, media, kommunfullmäktige och så vidare. Detsamma gäller givetvis när arbetare tar strid mot uppsägningar eller kräver högre löner och bättre arbetsvillkor. Genom att knyta an till kampen skulle vi förändra synen på vårt parti lokalt, men det finns även en potential att få uppmärksamhet i nationell media.

Sanningen är att det finns en enorm frustration i samhället, efter år av försämringar av den offentliga servicen, undermineringen av LAS, sänkningen av A-kassan osv. I Sverige har vi sett få utbrott av kamp den senaste tiden. Det innebär inte att längtan efter förändring saknas i samhället. När kamp utbröt på Systembolagets centrallager Lagena väckte det en stor solidaritetsrörelse runtom i landet: aktiviteter genomfördes på ett 20-tal orter. Gensvaret ger en föraning om vilken kraft som skulle kunna släppas lös om vårt parti fokuserade mer på att delta i och understödja kamp i samhället.

Arbetarrörelsen i Sverige är ännu en av världens starkaste, men medlemsaktiviteten har sjunkit dramatiskt. För att sätta denna mäktiga koloss i rörelse tror vi det är nödvändigt att gå tillbaka till grunderna och bygga partiet utifrån vanligt folks vardagsbehov.  
En del av en sådan profil vore att ha kandidater i riksdagsvalet som bara behåller en lön som motsvarar en genomsnittlig inkomst i samhället, en betydande del av lönen på 49 200 borde gå tillbaka till Vänsterpartiet som partiskatt.  Givetvis bör vi också föra fram en rad konkreta krav.
En stor satsning på offentlig verksamhet med 200 000 nya jobb skulle leda till kraftigt minskad arbetslöshet, men också förbättrad service och omsorg. Genom en förkortning av arbetsdagen med bibehållen lön kan vi skapa hundratusentals nya jobb, ett mer mänskligt arbetsliv och en förbättrad livskvalité. En central fråga att visa vår profil i det närmaste året är  frågan om hur bemanningsföretag utnyttjas för att underminera arbetsrätten. Vi menar att det krav vi bör föra fram är ett återinförande av förbudet mot privat arbetsförmedling, som gällde mellan 1935 och 1993.

Vi bör också kräva ett förstatligande av företag som hotas av nedläggning och se till att de anställda får ett avgörande inflytande över dessa företag. Krisen för Volvo PV och SAAB Automobile visar detta tydligt. Detta visar tydligt att kapitalismen börjar spela ut sin roll och då bör staten gå in och ställa om produktionen till fordon med mindre miljöskadliga bränslen och även alternativa produkter.
Kapitalismen är ett ekonomiskt system som innebär fattigdom, lidande och för tidig död för stora delar av jordens befolkning. Kapitalismen innebär massarbetslöshet, klassklyftor och miljöförstöring. Vi i Vänsterpartiet måste kämpa för ett annat samhälle och en annan värld, där det är de mångas behov som styr, inte kapitalets vinsthunger. Ett socialistiskt samhälle. För att bryta kapitalets makt behövs ett förstatligande av storföretagen och bankerna under den överväldigande majoritetens demokratiska kontroll
 
Vi är övertygade om att vägen framåt för vårt parti är att knyta an till kampen i samhället, och i de olika striderna lyfta fram våra idéer om hur vi kan slå tillbaka arbetsgivarnas och borgarnas angrepp.

Introduktion skriven av Martin Lööf


Texten är till stor del med i en debattartikel riktad till Vänsterpartiet som skrivits gemensamt av sympatisörer till Socialisten.