Vänster högerom marsch?

Från och med 1989 då diktaturerna i öst föll, har vänsterpartiet med full kraft sökt kapa alla band med sitt stalinistiska förflutna. Men eftersom partiet genom sin tidigare historia aldrig lyckats klargöra vad som egentligen var "fel" med öststatsdiktaturerna, har (v):s "uppgörelse" till stor del inneburit att man gjort sig av med socialistiska och marxistiska idéer överhuvudtaget. Den utvecklingen har gått hand i hand med (v)-ledningens försök att presentera sig som seriösa förhandlingspartners. Dvs (v) ska nu vara precis lika positivt till budgetsanering, företagande och marknadsekonomi som de andra riksdagspartierna. Eller som partiets talesman i ekonomisk politik, Johan Lönnroth, motiverat denna väg bort från marxismen: "På den tiden vi citerade Marx hade var det ett par procent som röstade på oss, idag är vi ett 15 % -parti."

Inför årets partikongress har några röster inom och utanför partiledningen tagit ytterligare några idémässiga kliv åt höger, samtidigt som det kommer alltfler signaler utifrån partileden på att högerkursen gått alltför långt. Till exempel blev protesterna kraftiga när en viss Hans Lind föreslog att vänsterpartiet borde stryka orden socialism och kapitalism ur partiprogrammet. Trots det har Johan Lönnroth på nytt tagit upp frågan, både i en motion till kongressen och i en artikel i partiets medlemstidning. Linds och Lönnroths argument är att "ingen vet vad som menas med kapitalism/socialism och därför är det dumt att använda orden". I motionen till partikongressen argumenterar Lönnroth för att vänsterpartiet ska sluta säga att man vill "avskaffa kapitalismen": "…om vi istället talar om vad vi vill ha - behöver vi inte tala om vad vi vill avskaffa".

Det som partiet vill ha ska dock inte kallas socialism eftersom ingen (enligt Lönnroth) vet vad som menas, utan målet ska uttryckas "konkret" - t ex med ord som rättvisa, frihet från klasskillnader osv.

Marknadsvänligt?

Johan Lönnroth har alltsedan vpk-tiden varit en konsekvent agitator för att partiet måste bli mer marknadsvänligt - och radera ut de "marxistiska dogmerna". Under Schymans ledning har Lönnroth fått mycket stark ställning, och de två är uppenbarligen överens. Även Schyman har varit tydlig med att (v) måste sluta säga att partiet vill byta samhällssystem - (v) ska inte säga att man vill skapa ett socialistiskt samhälle - bara att man står för en socialistisk politik. Allt annat vore ju att erkänna att partiet är revolutionärt i någon mening. Och det revolutionära och marxistiska ska nu rensas bort.

Lönnroth går så långt som att påstå att marxistiska analyser av orsaken till kapitalismens kriser är nonsens. Dvs marxistiska teorier är bara floskler. Detta sägas av partiets talesman i ekonomisk politik, och som ansträngt sig för att bygga upp en vetenskaplig och seriös image (Lönnroth är nationalekonom...).

Både Lind och Lönnroth har nog denna gången gått över gränsen för vad partimedlemmarna accepterar. Socialismen, och formuleringen om att "avskaffa kapitalismen" kommer helt säkert att vara kvar i det nya partiprogrammet. Men detta kommer inte att stoppa (v):s högerkurs.

Kritik i periferin

De kritiska röster som hittills gjort sig hörda har nämligen mer siktat in sig på symboler, ord och på idédiskussioner som ligger i utkanten av partiets centrala politik. Partiledningen har varnats för att partiet håller på att förlora sin själ. Många har försökt påminna om att ordet "kommunism" också har positiv innebörd - och syftat på Marx & Engels "Kommunistiska manifestet".

Men om vänsterpartiet överhuvudtaget ska kunna räddas som en positiv kraft för den svenska arbetarrörelsen, då måste en opposition våga formera sig mot partiledningens linje i sin helhet. På vpk -tiden hade partiet självt skapat två stora hinder som omöjligjorde att en socialistisk arbetarpolitik blev verklighet; dels var partiet oklart över stalinismen och östregimerna, dels var partiet sekteristiskt gent emot socialdemokratin.

Socialdemokratisk vänster

En kommande vänsteropposition inom (v) måste återupprätta tilltron till socialistiska och marxistiska idéer, och inse vikten av ett ständigt djupare samarbete med den gryende vänstern inom SAP. Förr eller senare kommer högerlinjen med Lönroth-Schyman & co att falla ihop i takt med marknadsekonomins kris. Om det då inte finns något alternativ kan partisplittringar och djup desillusion hota.

Men det finns också ett annat och mer positivt hot, och det är att vänstern inom (s) växer och radikaliseras så kraftigt att (v) helt enkelt kommer att framstå som ett blekare alternativ. I den situationen kan vänsterpartiet förändras mycket snabbt, både vad gäller ledning, politik och förhållande till socialdemokratin. Inställningen till marknadsekonomin och till socialismen som mål är på så vis en ödesfråga vid årets (v)-partikongress.

MV

Ur Socialisten nr 16, maj 1996