Välfärden mals sönder

I jämförelse med den förra borgerliga regeringen 1991-1994 kan den nuvarande verka harmlös. Då fick vi genomlida ett "stålbad" i form av karensdagar, kortare semester, egenavgifter i sjukförsäkringen, och massiva kommunala nedskärningar. Idag har vi inte sett några stora nedskärningar i socialförsäkringarna och den offentliga sektorn, förutom den sänkta A-kassan.

Betyder detta att borgerligheten mjuknat och anpassat sig till det folkliga stödet för välfärden? På ytan kan det verka så men vid en närmare betraktelse sticker bockfoten fram. Det är samma höger nu som då! Välfärden ska slaktas, lönerna ska ned och de rika ska bli rikare! Det som ändrats är sättet att förverkliga detta. Istället för att ta till storsläggan går borgarna fram mer planerat och stegvis. Och detta beror inte på någon slags omsorg om de mest utsatta utan på att den ekonomiska situationen är så god idag, till skillnad från den djupa kris som rådde förra gången borgarna satt vid makten.

I nuläget skulle stora nedskärningar mötas av massiva protester inte bara från vanliga löntagare utan också från de mer besuttna. Det finns heller ingen direkt ekonomisk press på att skära ned.

Den borgerliga strategin är att göra marknaden ännu mer allenarådande. Lönerna ska anpassas efter tillgången på jobb. Lönerna ska sänkas när arbetslösheten stiger och bara kunna stiga som en följd av brist på arbetskraft. Detsamma gäller priset på boendet som ska följa efterfrågan. Den offentliga sektorn ska förvandlas till en marknadsplats genom konkurrensutsättning och privatisering. Till sist ska skattefinansieringen minskas till förmån för egenavgifter.

Syftet med "jobbavdraget" och den sänkta A-kassan är därför inte bara att öka trycket på de arbetslösa att söka vilket jobb som helst till vilken lön som helst. Det ska också fungera som en lönenedpressare och bana väg för en låglönemarknad av anglosaxisk typ, där lönerna är så låga att man måste ha flera jobb för att det ska gå runt. Det är också därför man jagar de sjukskrivna så frenetiskt och drar ned på insatserna för långtidsarbetslösa och arbetshandikappade. Ju fler som slåss om jobben desto starkare blir pressen nedåt, samtidigt som arbetsmängden kan utökas och arbetstakten drivas upp. 

Rena marknadshyror har man än så länge inte vågat genomföra, men de smyger sig in bakvägen genom utförsäljning av hyreslägenheter och avskaffande av bidrag till studentlägenheter. Bristen på hyreslägenheter blir ännu större i universitets- och storstäderna. För att få en bostad måste man köpa den till fantasipris, om man vill och får låna.

Att skattesänkningarna delvis betalas med höjd avgift till a-kassan och höjda premier i bilförsäkringen (som ska ta över kostnaderna för trafikskador) avslöjar att det handlar om att minska skattefinansieringen till förmån för avgifter och egna försäkringar. Detsamma gäller avskaffandet av fastighetsskatten, som knappast kommer att finansieras inom systemet. Istället kommer det att leda till kraftigt minskade inkomster från en stabil skattebas.  Även avdraget för "hushållsnära tjänster" minskar inkomsterna till det offentliga. Det är också ett skandalöst slöseri med offentliga medel att subventionerna hemhjälp till välbeställda och friska människor.

Istället för att slaktas mals välfärden sönder sakta men säkert i nedskärningskvarnen. Detsamma gäller rätten till rimliga löner och arbetsförhållanden. Reinfeldt, Borg och Olofsson är som  "ulvar i fårakläder". Och om man betänker att det bara gått ett år sedan valet så har de hunnit riva upp många nya hål i välfärden. Och det kommer att bli mera, och ännu mera, intill dess att arbetarrörelsen slår tillbaka.

Martin Oscarsson