Vänsterpartiets kongress 1998:

Gråvänster med få röda gnistor

Vänsterpartiets kongress liknade den socialdemokratiska kongressen på flera sätt. Ombuden drog åt vänster, och vann över partistyrelsen i flera enstaka frågor. När sådant inträffade, t.ex. beslutet mot friskolor, ville inte partiledningen kommentera dem förrän de passerat redaktionsutskottet. Och precis som på den socialdemokratiska kongressen i höstas, så fanns det inget alternativ till den sittande ledningen.

När t.ex. Älvsbyns ombud kom ned till s-kongressen i Sundsvall, med uttalad avsikt att inte välja Mona Sahlin till verkställande utskottet, så upptäckte han att det bara fanns en kandidat. Samma upptäckt gjorde de vänsterpartistiska ombud som ville byta partiordförande. Den enda kandidaten var Gudrun Schyman.

Bland Gudrun Schymans kritiker fanns majoriteten av ombuden från Norrbotten. Deras kritik blev allt försiktigare ju närmare partiledarvalet det led. Deras kandidat Lars Ohly förklarade sig aldrig ha haft någon mot partiledaren avvikande uppfattning under den gångna kongressperioden. Och distriktets ordförande Siv Holma inskränkte sig till slut till att Schyman hade varit "otydlig", alltså en kritik utan egentlig politisk substans.

Tyvärr hade Siv Holma inte helt rätt. Att Schyman i sitt kongresstal (12 A4-sidor) överhuvudtaget inte berörde arbetarrörelsen eller socialismen är tydligt nog. Det hon sa i stället är ännu mer anmärkningsvärt för ett parti som förr brukade åberopa sig på marxismen.

Nu talade Gudrun Schyman om en ny situation, ett nytt läge, som också kräver nytänkande. Hon påpekade att "det individuella ansvaret och engagemanget är en drivkraft när vi ska utveckla produktionen och det svenska näringslivet i ekologiskt och socialt rimliga former." Ja, hon försökte till och med skrämma eventuella socialiseringsivrare med "erfarenheterna från diktaturerna i Öst".

Det ligger därför helt i sakens natur att Schyman söker allianser som "överskrider de traditionella partipolitiska gränserna". Arbetarpartier är någonting som inte ens tycks existera i hennes föreställningsvärld. På min direkta fråga på presskonferensen ville hon inte peka ut något parti som kunde tänkas ha större intressegemenskap med Vänsterpartiet än de övriga. "Alla kan ha något bra att komma med."

Mot Schymans inriktning ställdes alltså inte någon Ohly-linje. Den enkla bild som målats upp i medierna stämmer faktiskt inte. Det fanns andra åsikter som kom till uttryck, fler än vad som ryms i denna artikel. Ung Vänsters Jenny Lindahl lyste upp kongressen som en röd gnista i det annars ganska jämngråa. Hon sa det ingen annan sa - att socialismen var nödvändig på grund av det kapitalistiska systemets ruttenhet och att vi måste välja sida i klasskampen.

Det fanns också röster som betonade arbetet i fackföreningarna. Lisa Rasmussen, kommunalare från Stockholm, uttryckte det som att Vänsterpartiet inte skulle verka så mycket för arbetarna som med arbetarna. Hon varnade också för att betrakta fackföreningarna som opolitiska även om hon tyckte att de borde vara partipolitiskt obundna.

Efter att ha samtalat med både Jenny och Lisa tänker jag att dom faktiskt illustrerar ett av Vänsterpartiets stora dilemman: att inte kunna förena kampen för ett socialistiskt program med ett försvar av arbetarrörelsen, som har en socialdemokratisk ledning. Partiet har en ideologisk vänster, särskilt i Ung Vänster, som "kan kosta på sig en hårdare profilering" med Jennys ord. Samtidigt säger hon att det "bara är Vänsterpartiet och Ung Vänster som företräder arbetarklassens intressen och arbetarrörelsens värderingar". En sådan inställning skulle vara svår att ha för fackliga aktivister som har förstått betydelsen av att vara en erkänd del av arbetarrörelsen och har socialdemokratiska arbetskamrater som närmaste åhörarskara.

Detta dilemma lyste igenom i diskussionen om valplattformen, särskilt i regeringsfrågan. Sven Nordmark från Norrbotten ville skriva in tydliga villkor för att Vänsterpartiet skulle kunna delta i eller stödja en regering. Det var ökat samhälleligt ägande av naturtillgångar och banker, lagstiftning om 6-timmarsdag under mandatperioden, beslutande folkomröstning om EMU inom ett år samt ett antal mera allmänna mål som även rymdes inom partistyrelsens förslag, om arbetslösheten, kärnkraftsavvecklingen m.m. Det är en sak att vilja ställa krav för att delta i en s-regering, men en helt annan att ställa villkor för att stödja den. Att fälla regeringen och släppa in borgarna är det säkraste sättet att avskärma sig från socialdemokratiska medlemmar och väljare. Mot detta yrkade bl a Hans Andersson att hela texten om stöd till eller medverkan i framtida regeringar skulle strykas. Vilket också skedde.

Vi har under 90-talet fått bevittna hur tuffare tag från den borgerliga sidan har drivit socialdemokraterna åt höger och hur vänsterpartiet följt i släptåg. Jag hörde även kongressombud uttrycka detta faktum. Det är då helt logiskt att många vänsterpartister vill sätta stopp för det och kräva en mer socialistisk politik. Men socialdemokraterna kommer inte att gå till val på en sådan politik i september 1998, och Vänsterpartiets ledning kommer inte att tvinga den socialdemokratiska ledningen att gå med på några sådana villkor. Vänstern inom Vänsterpartiet borde etablera ett samarbete och en diskussion med vänstern inom (s) kring dessa krav, utan ultimatum om att fälla regeringen och på så sätt hitta en väg ut ur partiets dilemma

Slutsumman av kongressen blev nog att gråvänstern vann. De motioner som fanns om partiprogrammet bordlades till nästa kongress om två år. Jenny Lindahl hörde till de som var besvikna för det. Socialistens skribent hoppas att radikala vänsterpartister ska fortsätta att väcka de motioner som ifrågasätter privatägandet av kapitalet.

Jalle Henriksson, Älvsbyn

Från Socialisten nr 30 februari 1998