Utbrändhet - när arbetet kan kosta livet

"Den stygga snällheten" löd rubriken till en krönika i Veckans Affärer i mars. Krönikan var skriven av Malin Siwe och ironiserade över ökningen av sjukskrivningar:
"Men vad är det för läkare som anser att skattebetalarna ska betala ledigheten för en som har datastrul på jobbet?" frågar hon apropå en stressad socialsekreterare som inte orkade längre. Nästan alla, svarar hon själv indignerat. Läkarna vill inte avgöra om en person är arbetsoförmögen eller inte.
Här följer ett utdrag ur ett svar till Malin Siwe, skrivet av en person som själv bränts ut på sin arbetsplats och är sjukskriven sen ett är tillbaka. Veckans Affärer har inte publicerat detta.
Vi publicerar också hennes egen historia bakom brevet till Siwe.

Hej Malin Siwe!

Grattis till att du är frisk! Och grattis till ditt jobb!

Jag tror inte du ironiserar över folk som brutit armen. Där syns felet. Men när ryggen eller psyket inte håller, är det lätt att tro att det rör sig om lättja eller vad det var du tänkte på, när du skrev dina rader i Veckans Affärer.

Jag trodde jag var stark och stresstålig. Jag VAR nog det. Jag var ju uppskattad och benämnd som "duktig".

Många övertidstimmar senare och med en omgivning som inte längre talade till mig utan om mig, mådde jag inte så bra. Stressen var obeskrivlig. Symptomen blev bland annat sömnlöshet, stark viktminskning, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, oförmåga att prioritera eller tänka logiskt ibland, hjärtbesvär.

Jag har nu varit sjukskriven i ett år, är fortfarande inte frisk.

TV4 morgon hade ett telefonväktarprogram om utbrändhet. Utbränd som begrepp innebär fysisk, psykisk och emotionell uttröttning. Det leder till depression. Klinisk depression är INTE att vara "deppad"! Det innebär ångest, och oförmåga till glädje. I sig föreligger en stor självmordsrisk. Det bekräftades också i programmet att i sjukdomsbilden ligger känslan av att snabbt ha åldrats, eftersom man inte orkar någonting, inte minns som förr och att kroppen bara krånglar.

Nu känner jag mig stark nog att bemöta en sådan som dig. Det känns som en framgång, även om det sker anonymt.

Jag ska berätta något häpnadsväckande för dig. Jag har i min grupp hos psykologen träffat någon som av sin läkare avråddes från att gå tillbaka till sitt arbete. Läkaren insåg något som varken, du, jag eller hon kunde förutse. Arbetet var hennes liv och hon ville vara stark och gick tillbaka. Vad hände? En enda dag, den första på arbetet, gav henne en hjärtinfarkt så att hon hamnade på intensiven. Nu orkar hon inte gå långt utan nitroglycerin under tungan. Det var väl tråkigt?

Med anonyma hälsningar

VA-läsare

Ordet utbrändhet används ideligen nu för tiden, men det är ändå svårt att förstå hur hårt långvarig stress faktiskt slår mot hela människan. De som drabbats vill ofta inte berätta om hur illa de mår. "Vem vill skylta med att hjärnan och kroppen inte hänger med, i detta prestationsinriktade samhälle?" skriver "VA-läsare".

Socialisten publicerar därför hela hennes historia bakom brevet till Veckans Affärer.

"Jag arbetade som sekreterare och receptionist. Sedan också som ekonomiansvarig. När jag anställts, bestod kontoret av sex personer. Under mina fyra år som anställd (varav ett som sjukskriven) slutade sju personer, med mig åtta!

Mitt stora misstag var att jag inte tog reda på vad som hänt med dem som varit anställda tidigare, innan jag tog jobbet. Dessutom var konsulterna på företaget begåvade med en ovanlig charm, som länge dolde de stora problemen.

Allt var bra i början

Min företrädare sa själv till mig att hon inte hade orkat längre än de två år hon varit anställd. Hon i det närmaste "smög längs väggarna". Hon såg oerhört kuvad och ledsen ut, när jag mötte henne. Jag dömde inte ut arbetsplatsen för det, kände mig så energisk! Allting var väldigt roligt i början, men väldigt tröttsamt.

Ekonomitjejen som anställdes samtidigt med mig sjukskrevs efter två år för depression och gick till läkare akut för hjärtbesvär. Hennes föregångare hade slutat efter att ha gråtit inför arbetskamraterna. Någon ännu tidigare anställd hade påstått att hon varit mobbad, men den konsult som berättade det för mig sa stolt att det hade hon inte kunnat bevisa!

Fler arbetsuppgifter

Ekonomitjejen kom alltså inte tillbaka och jag fick en stor del av hennes arbetsuppgifter utöver dem jag redan hade. Det bröt snabbt ned mig. Inte arbetsuppgifterna i sig, men jakten på mig hela tiden utan förståelse för att jag nu - för att spara pengar för företaget - hade fått en allt större arbetsbörda.

Jag fick förebråelser för att jag sagt ifrån engång att jag inte hade tid. Jag möttes med förakt och hån. Tog semester i stället för att sjukskriva mig när jag var extremt trött och fick höra att det blev dyrt för företaget. Jag fick inget svar när jag bad om att få ta in extra hjälp.

På arbetsplatsen fanns ingen chef som bestämde över de andra. Mina chefer var konsulter, var och en med eget bolag, som ingick i ett paraplybolag. Alla ville tjäna pengar, de delade på utgifterna men betalade inte i förhållande till den hjälp de behövde. De som gjorde mycket själva ville förstås inte betala andras sekreterare.

Blev utfryst

Eftersom ingen brydde sig, fick jag dåligt självförtroende. Jag blev utfryst. Det pratades om mig, inte med mig. Om jag inte trivdes, skulle jag sluta, fick jag veta! De frågade flera gånger om jag trivdes. Ingen kan anklaga en arbetsgivare för att den ständigt frågar om en anställd trivs!

Tre nyanställda, av vilka två redan har slutat, föll snabbt in i ordningen. Mot slutet talades det om "billig och utbytbar arbetskraft" och det skrevs ett annonsutkast över en ny sekreterare, trots att jag inte sagt upp mig.

Jag ringde facket som sa att jag genast skulle sjukskriva mig. Var inte i form att söka arbete, hade gått ned kraftigt i vikt och kunde inte sova, hade fått bland annat magbesvär. Tänkte i alla fall gå tillbaka, men blev varnad av min omgivning.

Svårt att få hjälp

Då började nästa problem: Att få hjälp av läkare.

Jag gick till vårdcentralen. Första läkaren skrev "Stress"! Andra läkaren "Nervösa besvär"! De sjukskrev mig två veckor vardera, utan återbesök! Tredje läkaren var psykiater. Jag bad honom skriva utbrändhet, han skrev "depression p.g.a. förhållanden på arbetsplatsen".

Därefter har sjukskrivningen förlängts. Nu har ett år gått! Jag är faktiskt fortfarande inte bra.

Depression

Symtomen har varit många. När jag skulle äta, kändes det i nerverna i ryggen, de drog ihop sig och det gjorde ont! Jag gick som i en obruten mardröm, dygnet runt.

Det var verkligen märkligt, jag kunde inte konversera andra, därför att hela tiden trängde sig bilder på från det som hänt. Det vevade på som en film i huvudet, oerhört påträngande. Det finns något som heter PTS, posttraumatisk stress, jag tror faktiskt att det var det jag hade fått.

I depressionen finns en oförmåga att känna glädje och en stor sorg. Det finns svaghet och stor ensamhet. För man kan inte längre vara "som alla andra". Man blir instängd i sorgen, i oförmågan att koncentrera sig och minnas. Det jobbiga som hänt minns man knivskarpt, men närminnet vill inte fungera. Inte heller tidsuppfattningen.

Ett märkligt symptom var att när jag tänkte på arbetet fick jag rent konkret kväljningar. Det var otroligt obehagligt. Jag grät också okontrollerat.

Oförstående

När jag efter fem månader inte blivit bättre, ringde jag den person som brutit ihop året före mig. Hon berättade då, att hennes distriktsläkare i samarbete med försäkringskassan ordnat så att hon fick komma till en psykolog som var specialiserad på mobbning.

"Be att få komma dit, annars slutar du aldrig gråta!" var hennes råd.

Men till mig sa försäkringskassan att de inte kunde göra något förrän min arbetsgivare kommit med en rehabiliteringsutredning. Genom att till slut vända mig till försäkringskassan i den kommun där min tidigare arbetskamrat bodde fick jag äntligen hjälp.

Det hör till saken att utbrändhet är inte ovanligt bland Försäkringskassans personal, som bland annat på mitt kontor är väldigt hårt belastad. På ett kontor är 40% av handläggarna på Rehabenheten sjukskrivna på grund av utbrändhet, enligt vad jag hört berättas!

Fick hjälp i grupp

Jag vill absolut nämna Sonja Leikrans, den psykolog jag kom i kontakt med och som hjälper mobbade. Utan hennes hjälp undrar jag hur jag hade mått idag. Jag tvivlade många gånger på att jag skulle kunna bli frisk. För mig är hon en hjälte.

Hennes idé att behandla i grupp är mycket bra, eftersom man i gruppen också hjälper varandra och känner att man inte är ensam om sina erfarenheter. Annars är det så att just känslan av att vara ensam, isolerad från omgivningen, kan vara så stark och förödande.

Det är ju själva vitsen med mobbning, att bryta ned någon som isoleras. Och hur hjälpsam den närmaste släkten, vännerna och omgivningen än är, så är de inte de proffs som också behövs. Självmordsrisken är konstaterat stor.

I Sonjas behandling ingick också Chi Gong och besök av en dietist.

Mobbning på dåliga arbetsplatser

Efter vad jag har läst mig till så fungerar dåliga arbetsplatser så att man riskerar att få någon som blir utstött. När den personen slutar, drabbas nästa.

Det rör sig nästan alltid om arbetsplatser med svag eller dålig ledning, konkurrerande arbetsmiljö med paranoida inslag, det bildas grupper som håller ihop mot andra, grupperna splittras och nya konstellationer bildas. Osäkerheten och konkurrensen är stor. Man vet inte vem man kan lita på.

Jag visste teoretiskt en del om mobbning, men det kändes så overkligt att jag skulle drabbas. Jag såg ingen anledning!

Sonja har berättat, att hon behandlat den femtonde av en rad av utmobbade personer från samma arbetsplats!

Framtiden?

Efter en förhandling med arbetsgivaren har våra vägar skilts åt. En återgång till arbetsplatsen är totalt omöjlig, det har psykologen intygat. Förhoppningsvis gör känslan att slippa dem att min hälsa blir bättre. Men - med tanke på den stress som finns i dagens samhälle och så många dåliga (och slimmade) arbetsmiljöer, så undrar jag verkligen över framtiden.

Från Socialisten nr 48, maj 2000