Ung Vänsters kongress: vägskäl i fackföreningsfrågan

Ung Vänsters 45:e kongress startade igår i Sandviken. Ett nytt förslag till principprogram har presenterats och ska diskuteras. En av de stora frågorna är vilken syn Ung Vänster ska ha på fackföreningarna i Sverige. Här skriver Erik Andersson, medlem i Ung Vänster, om debatten. 


Ung Vänster står inför ett vägskäl i fackföreningsfrågan

Just nu pågår en intensiv diskussion inför Ung Vänsters kongress, som går av stapeln i juni. Programkommittén vill ta bort kritiken mot byråkratiseringen av arbetarrörelsen ur principprogrammet, medan förbundsstyrelsen å sin sida menar att LO redan är en kamporganisation. Samtidigt finns det många vanliga medlemmar från en rad distrikt som vill bevara en kritisk hållning gentemot byråkratin i arbetarrörelsen, där man anser att fackföreningsrörelsen måste omvandlas genom att arbetare gör den till ett verktyg för sin kamp.Denna skiljelinje har de senaste åren återkommit gång på gång. Genom att frågan har förts upp till principprogramsnivån står nu förbundet inför ett vägskäl – mellan klasskamp och klassamarbete.

På förra kongressen uppstod en debatt där förbundsstyrelsen lanserade begreppet ”sekteristiska fackklubbar”, syftande på fackklubbar med en kritisk inställning till LO-ledningen. Med snäv marginal avslogs den föreslagna skrivningen till förmån för ett bevarande av en självständig hållning gentemot fackföreningsbyråkratin.

 



Att stödja eller inte stödja kämpande arbetare, det är frågan

I Stockholm blossade också en debatt upp på DÅK:en år 2009. Distriktsstyrelsen hade lagt förslag om att årskonferensen skulle anta ett stöduttalande för sopåkarna, som just då strejkade ”vilt” i protest mot brutala lönesänkningar.

Årskonferensen beslutade med stor majoritet att redaktionskommittén skulle skriva ett ”stöduttalande för sophämtarnas strejk”. När förslaget till uttalande kom från redaktionskommittén fanns dock inget stöd för strejken med. Istället bestod uttalandet av en mer allmänt hållen kritik av privatiseringens effekter.

Undertecknad ifrågasatte detta och frågade varför uttalandet inte uttryckte stöd för de strejkande sophämtarna. En förbundsstyrelseledamot i redaktionskommittén svarade då: ”Var inte beslutet att vi skulle ta ett stöduttalande om sophämtarnas strejk?”. Man frågar sig hur man skulle kunna skriva ett stöduttalande ”om” en strejk, utan att uttrycka stöd ”för” strejken.

Till sist blev det en skarp politisk diskussion, där jag själv uttryckte åsikten att ”Det är för mig väldigt enkelt. Sophämtarna har satt sig, och nu får vi säga om vi tycker att det är bra eller dåligt”. Förbundsstyrelseledamoten la in allt krut för att förhindra att vi uttryckte stöd för sophämtarnas strejk. Argumenten var bl.a. att vi inte kan stödja vilda strejker eftersom vi stödjer den svenska modellen och att vi inte kan stödja strejker som inte har godkänts av de fackliga ledningarna.

 



Vad säger Principprogrammet?

Detta står i motsättning till det nuvarande principprogrammets skrivningar, som är kritiskt till byråkratin i arbetarrörelsen, och försvarar att strejker ska kunna genomföras utan stöd från facket centralt. Se t.ex. dessa stycken:

”Statsapparaten, det socialdemokratiska partiet, de stora kapitalintressena och arbetarrörelsens organisationer har i Sverige haft ett utvecklat samarbete. Dessa drag av korporativism har lett till byråkratisering och centralism samt bildandet av ett elitskikt inom delar av arbetarrörelsens organisationer och det socialdemokratiska partiet som delvis haft gemensamma intressen med kapitalet.” (s. 20, ”Staten”)

och:

”Om facket skall kunna bli en kamporganisation igen krävs det att LO blir partipolitiskt obundet och börjar slåss för nya krav, inte bara försvara gamla. LO måste även demo­kratiseras. Stridsåtgärder skall kunna vidtas utan tillåtelse från förbunds­styrelserna.” (s. 18, ”Arbete”)

Nu vill man anpassa principprogrammet till det stöd för klassamarbetet och fackföreningsbyråkratin som förbundsstyrelsen praktiserat i flera år.

Partipolitiskt oberoende fackföreningsrörelse

Personligen instämmer jag helt i styckena ovan, förutom att jag inte tror att det vore klokt att LO blev partipolitiskt oberoende. Fackföreningsrörelsen påverkas av politiska beslut, och det är därför naturligt att man samarbetar med och försöker påverka den ”politiska” arbetarrörelsen. Det behövs en ny form av facklig-politisk samverkan, som breddas till fler partier och rörelser, och baseras på medlemmarnas aktivitet ute på arbetsplatserna och i bostadsområdena. Målsättningen bör vara att bygga en enad arbetarrörelse där de olika delarna i gemensam kamp blir starkare än var för sig. Däremot är det ologiskt att LO exklusivt samarbetar med Socialdemokraterna, med tanke på att Vänsterpartiet ofta står närmare LO-medlemmarna i fackliga frågor.

Man kan påminna sig om att Första Internationalen bildades av de brittiska fackföreningarna, och att arbetarepartiet i Sverige bildades innan LO. När LO bildades fattades beslut om att alla medlemmar skulle kollektivanslutas till arbetarepartiet. Syftet var att fackföreningsrörelsen inte skulle bli snävt ekonomisk, utan en naturlig del av kampen för en socialistisk samhällsomvandling.

När arbetarepartiet år 1917 delades i en reformistisk och en revolutionär del fick den facklig-politiska samverkan en ny karaktär. Särskilt under efterkrigsboomens sammansmältning av stat, kapital och rörelsebyråkrati innebar denna samverkan mellan LO och socialdemokratin att kommunister och radikala gräsrötter bekämpades.

Ökänt är den socialdemokratiske statsministern Tage Erlanders uttalande om att ”förvandla varje arbetsplats till en krigsskådeplats i kampen mot kommunisterna”, som följdes av utrensningar av kommunister från styrelser på alla nivåer i fackföreningsrörelsen. Idag är banden mellan fackföreningarna och socialdemokratin mer lösligt, samtidigt som fientligheten bland fackligt aktiva mot vänsterpartister i hög grad tillhör historien.

Det har ledat till att Vänsterpartifamiljens ledningar har försökt knyta nära band till delar av LO-byråkratin. På vägen har man helt släppt kritiken av den svenska modellen och dessvärre ibland tagit till sig byråkratins skräckbilder av att självständiga fackklubbar alla är kuppade av ”sektvänstern”.

Folkhemsbygge, välfärdsstat, klasskamp och klassamarbete

Det grundar sig i en politisk analys där identiteten hos Vänsterpartifamiljens medlemmar allt mer kommit att präglas av att man ser sig som de enda som försvarar välfärdsstaten konsekvent. Självklart ska vi poängtera att välfärdsstaten innebar enorma framsteg för arbetarklassen, men vi bör peka på dess begränsningar, och se det som det var tänkt från början: som ett steg på vägen mot ett socialistiskt samhälle.

Faktum är att socialdemokratins konsekventa reformistiska socialister redan på tidigt 80-tal riktade kritik mot hur rörelsen hade byråkratiserats och målet stuvats undan till förmån för ett institutionaliserat klassamarbete. Vi bör som revolutionärt ungdomsförbund ha en självständig analys av folkhemsprojektets och välfärdsstatens fördelar och nackdelar. Dessutom bör vi konsekvent stödja kämpande arbetare, och bevara en kritisk hållning till byråkratin i arbetarrörelsen. Vad är vårt existensberättigande, om vi inte ens kan nå upp till vänsterreformisternas skärpa och radikalitet?

 



Vi kan välja en annan väg!

Men låt oss inte måla fan på väggen. Vi kan välja en annan väg i juni. Vårt förbund kan bli kraften som hejar på vårdbiträdena och dagisfröknarna, lagerarbetarna och gruvarbetarna, när de går ut i strid. Och hjälpa dem på deras egna villkor, utan hänsyn till snäv organisationsegoism eller fackföreningsbyråkratin. På så sätt kan våra medlemmar få erfarenheter av konkret klasskamp, samtidigt som partifamiljen som helhet kan börja återuppbygga vårt förtroende på arbetsplatserna.

Erik Andersson

medlem i Ung Vänster Söder om söder