Tankar i valtider

I borgarnas högkvarter Stockholm ska man vara snabb, kvick, frisk och helst inte allt för blödig.

"Egen härd är guld värd" står det skrivet på en valaffisch med en leende Kristina Axén Olin.

I borgarnas högkvarter Stockholm sitter vilsna människor på gatan med blicken vänd ner mot asfalten. På en bit kartong står med spretig stil "ge en hemlös en slant".

Borgarna menar som bekant att människor måste få större valfrihet. Frihet att styra över sina liv.

Kristina Axén Olin vill gå emot lagen som hon inte ens tycktes känna till själv. Den lag som säger att ingen myndighetsutövning får privatiseras. Hon vill privatisera all socialtjänst. Stockholms stad har anlitat en jurist för att försöka få kammarrätten att ändra länsrättens dom som underkänner socialtjänst i privat regi. Notan för skattebetalarna blev 140 000 kronor. Oppositionens ledamöter har protesterat och vänt sig till domstol. Och hittills har såväl justitieombudsmannen som länsrätten olagligförklarat privata socialtjänstutredningar, bland annat eftersom integritet och rättssäkerhet inte kan garanteras.

Men Axén Olin och hennes kolleger ger inte upp. Stadsjuristerna i Stockholm har fått i uppdrag att överklaga saken som ska avgöras i kammarrätten i höst. För det ändamålet har Stockholms stad betalat en professor i offentlig rätt vid Stockholms universitet 137 500 kronor för ett rättsutlåtande. Utlåtandet går i huvudsak på den borgerliga majoritetens linje och kommer fram till att länsrätten haft fel i sin dom.

På frågan om vilka insatser Axén Olin vill sätta in för människor med missbruksproblem svarar hon att det aldrig skulle bli tal om fria sprutor som i Malmö. I stället ska man lösa problemet med fri fotvård och tandvård. Tandvård är viktigt. Men fotvård?

Debatten om hur man ska lösa det växande missbruksproblemet har som det mesta blivit kusligt enkelspårigt. I likhet med storstadens stressade tempo försöker man hitta snabba lösningar på problem som inte låter sig lösas utan att man tar sig tid att sätta sig in i ett oerhört komplext problem som behöver många olika och omfattande åtgärder. En av de viktigaste åtgärderna som jag ser det är förebyggande arbete. Det är ju våra barn på våra daghem som blir morgondagens missbrukare. Det är inget häpnadsväckande att antalet ungdomar med drogproblem ökar i takt med alla nedläggningar av fritidsverksamheter.

Politiker tycks i den kortsiktiga andan tro att man kan lösa detta med information i skolan. Men det är mer som behövs! Ett av det viktigaste är att erbjuda våra barn och ungdomar stabila engagerade relationer till vuxna. Men för dem som nu befinner sig där i ett allt snabbare tempo av drogförbrukning och brottslighet måste vi visa på ett alternativ.

En människa förändras inte över en natt. Det kräver långvariga relationer med människor som kan visa på att det är värt att leva ett "Svenssonliv". Människor som söker sig till missbruk och människor i missbruksvärlden ser inget värde i att leva ett "Svenssonliv". De tar avstånd från ett samhälle som de tycker saknar mening och innehåll. Ett samhälle som inte tycks ha plats för dem också.

I Malmö får narkomanerna fria sprutor, vilket naturligtvis gör att de i större utsträckning slipper de allvarliga sjukdomar som annars kan drabba dem. De får också en pratstund med någon sjuksköterska som kan ge lite råd och som kan visa lite engagemang.

Vårt samhälle gör det inte lätt för narkomanerna att komma tillbaks in i samhället. Vi rynkar på pannan och fördömer i stället för att underlätta vägen tillbaks.

Borgarna efterlyser valfrihet. Men vad ger vi en gammal knarkare för val? Vilken arbetsgivare vill ha en person med ett förflutet som knarkare och med en del följdsjukdomar? Om arbetsgivaren trots allt skulle anställa personen tvingar vi den före detta knarkaren att fullkomligt radera en ofta lång period i livet, för vem tror att en gammal knarkare har något att berätta?

Pia

9 september 2002