Ta fajten i valrörelsen, partitopparna kommer inte att göra det!

Att vara gräsrotsmedlem i ett arbetarparti under en valrörelse kan vara påfrestande, mycket för att politiken är amerikaniserad och består av jippon uttänkta av någon dyr reklambyrå. Men också därför att aktivitetsnivån är så oerhört låg, trots att läget är mycket allvarligt – vi håller faktiskt på att förlora det här valet! I avsaknad av konkreta reformförslag och en uppmaning till kamp ifrån arbetarrörelsen så väljer många personer som annars skulle rösta rött att köpa Reinfeldts extra tusenlapp i plånboken, trots att man vet vilken förödelse borgarna har påfört vårt samhälle, och i förlängningen på en själv, under dessa fyra långa år vid makten. Man kan deppa ihop och bli cynisk för långt mindre.

Men gör inte det! En kamp för ett bättre samhälle börjar inte hos partitopparna i V och SAP utan i arbetarklassen. Hos oss vanliga människor helt enkelt. I den här artikeln ska vi kika närmare på vad vi kan göra under och efter valrörelsen för att åstadkomma förändring i det lilla och påbörja kampen för att återerövra våra partier till att återigen våga kämpa för det enda rimliga, en socialistisk värld.

Det absolut viktigaste man kan göra är att försöka förklara för vänner, grannar och arbetskamrater varför vi måste bli av med den borgerliga regeringen. Trots alla brister hos de rödgröna är de bättre än fyra år till med alliansen. Om vi inte kastar ut Reinfeldt & Co nu kommer de att ge sig på anställningstryggheten och våra rättigheter på jobbet, urholkningen av välfärden kommer att fortsätta med förhöjt tempo. Men varje gång vi förklarar varför vi måste rösta bort borgarna måste vi alltid lägga till ett ”men” och ta upp alla de problem som finns hos våra arbetarpartier. Som kämpande gräsrotsmedlemmar måste vi uppmana till kamp, både emot den ”riktiga” högern men också emot de som vattnat ur politiken i arbetarrörelsen, toppskikten inom SAP och V. Utan detta lilla ”men” kommer vi aldrig att vinna förtroendet bland (med rätta) förbannade arbetare.

Vad kan vi göra mer konkret så här inför valet för att påbörja bygget av en kämpande arbetarrörelse och samtidigt göra vår del för att köra Reinfeldt på porten? En bra början är att se efter var rörelsen skulle kunna göra nytta och försöka ”släpa” dit den, oftast saknas ju den när man behöver den som mest. Är kamraterna på jobbet arga över Mona Sahlin? Ta initiativ till ett rejält snack om skillnaderna i politiken på lunchrasten. Bjud in någon bra lokal facklig kämpe för att vara med i diskussionen. Att få höra argument från någon som lever i verkligheten smäller bra mycket högre än att någon i fack- eller partitoppen kommer och pådyvlar det. Är det  missnöje med en viss sakfråga, bjud in en politiker som kan området. Men se till att använda tillfället för att berätta vad ni vill göra åt problemet.

Att konfrontera och visa att man är många som är missnöjda fungerar  ganska ofta, sådan är dynamiken i arbetarrörelsen. Formulera krav och ge dem till lokala fack- och partiföreningar. Även om kraven inte vinner gehör så har det i alla fall uppstått en diskussion. Dessutom bryter det ner bilden av att rörelsen bara har färdigpaketerade politiska idéer som bestäms uppifrån. Men man ska inte låta sig slås ned av ett tillfälligt nederlag, det kräver bara att fler blir involverade. En idé kanske kan vara att skapa en partiförening på sin arbetsplats? Något som var mycket vanligt under 60-70-talen men nu nästan är helt utdött. Att visa rörelsen som ett verktyg istället för det där ”paketet” av färdiga idéer är en av nycklarna till att få fler att börja involvera sig. Det finns inga färdigsydda lösningar och med kreativa idéer kan man komma långt.

Något annat som går att kämpa för inom sina fackavdelningar är att det ska ställas krav på arbetarpartierna innan man går in och stödjer med pengar eller kampanjar för dem. Varför ska en Kommunalavdelning stödja partier i kommunvalet som är beredda att sälja ut äldreomsorgen? Att kunna sätta press på SAP och V i välfärdsfrågorna under hot om uteblivet kampanjstöd skulle verkligen vara en framgång. En sådan förändring händer såklart inte över en natt men såhär i valtider är det en alldeles utmärkt fråga att väcka bland aktivister i sitt fackförbund.

Det övergripande målet är såklart att få igång en levande rörelse på arbetsplatserna, det är absolut nödvändigt ifall vi ska kunna återpolitisera samhällsdebatten och sätta socialismen, eller för den delen progressiva reformer, på dagordningen. Vi som är socialister i arbetarrörelsen måste använda använda det ökande intresse som en valrörelse innebär för att sätta igång diskussionerna även om det känns tungt när vår ledning hela tiden misslyckas med att föra fram ett budskap som slår an hos oss vanliga människor.

Arbetarrörelsen och samhället kommer aldrig att förändras om vi inte sätter igång! Det är inte Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin eller Lars Ohly utan vi vanliga gräsrotsmedlemmar som vinner valet 2010. Och ska vi hålla borta Reinfeldt även 2014 lär vi höja våra röster inom rörelsen också!

Jonas Ryberg