"Den svenska revolutionen" 1917-18

DET ÄR november 1918. Från utlandet kommer nyheten att den tyske kejsaren abdikerat och att arbetar- och soldatråd tagit makten i Berlin. Då exploderar missnöjet också i Sverige. Över hela landet genomförs det demonstrationer och spontana strejker. Flera i den socialdemokratiska partiledningen leker med tanken på storstrejk. Dag för dag byggs trycket underifrån upp.

Vid ett regeringssammanträde 12 november diskuteras situationen: "Därvid rapporterade krigs- och sjöfartsministrarna om läget inom armé och marin. Båda vitsordade att stämningen var mycket revolutionär.

Försiktighetsåtgärder hade vidtagits i flera avseenden. Särskilt opålitliga truppförband hade hemförlovats och inom flottan avlägsnats till Karlskrona. Ur alla gevär i förråden hade slutstycken uttagits och lämnats i förvar hos pålitliga officerare. I Norrbotten hade landstormens gevär förts till Boden. Efter framställning av polismästaren i Stockholm hade även kulsprutorna berövats sina slutstycken."

Den socialdemokratiske ministern Palmstierna skriver i sina memoarer: "Kungen ringde i morse till Gusten (dvs kronprinsen) - 'Snart är det väl vår tur' sade han, 'vi få fara till Schweiz allesammans! Där råkas man!'".

HÄNDELSERNA I november-december 1918 markerar kulmen på vad som senare kommit att kallas "den svenska revolutionen". En period om vilken t.o.m. den högersocialdemokratiske historikern John Lindgren skrivit att "det kunde ha blivit revolution i december 1918".

För att förstå läget är det nödvändigt att först gå tillbaka till 1914, det år då det första världskriget bröt ut. Det imperialistiska kriget var en katastrof inte bara för mänskligheten utan också för arbetarrörelsen. Internationalen bröt samman när de olika partierna ställde sig bakom sina nationella regeringar.

I Sverige använde borgarklassen krigshotet för att piska upp patriotiska stämningar. Efter den s.k. "borggårdskuppen", då kungen höll ett tal till stöd för ökade rustningar inför tiotusentals demonstrerande bönder, tvingades den liberala regeringen att avgå. Storfinansen deserterade från det liberala partiet - det splittrades och under loppet av 1914 förlorade man hälften av sina riksdagsmandat.

Regeringen "Hungersköld"

För borgerligheten räckte det inte längre med en mjuk "mittenregering" - kriget och de möjligheter det medförde för kapitalisterna ställde helt andra krav. Men Högern tog inte själv makten - det hade varit för utmanande.

Istället kom en s.k. opolitisk tjänstemannaregering ledd av Hjalmar Hammarsköld. I realiteten var det en regering som nästan bara bestod av storfinansens företrädare.

Hammarsköld hade inget parlamentariskt underlag. Men liberalerna, nu i full upplösning, ville inte fälla den. Socialdemokraterna ville inte bryta med liberalerna - på så sätt hängde de i svansen på varandra, med arbetarrörelsen som en tofs längst ut!

Alternativet till den av Branting utropade borgfredspolitiken var opposition mot regeringen och därmed en snabbt fördjupad klasskamp - ett scenario som inte alls fanns i partihögerns föreställningsvärld.

Innebörden av regeringen Hammarsköld var enkel: Borgarklassen förberedde för krig. Dels ville man ha en kraftig upprustning, men också fria tyglar i utrikespolitiken genom att sätta regeringen över riksdagen och slippa beroendet av partierna.

Stora delar av borgerligheten ville ha en möjlighet att gå in i kriget. Perspektivet på ett Storsverige i samarbete med Tyskland hägrade. Hammarskölds regering hade lätt kunnat förändras till en hårdare högerregim i händelse av krig. Genom borgfredspolitiken överlämnade arbetarrörelsens ledare initiativet till borgerligheten.

Den nya regeringen var verkligen storkapitalets regering: Wallenberg var utrikesminister, redaren Broström sjöfartsminister, industriförbundets ordförande Vennersten var finansminister, storgodsägaren Beck-Friis jordbruksminister och von Sydow civilminister.

Man utnyttjade sina poster till fullo. Så var t.ex. Broström noga med att använda svenska flottan för att beskydda sina egna fartyg. Bristen ute i Europa gjorde snart att man kunde göra enorma vinster. Spekulation och jobberi frodades.

Samtidigt utnyttjades borgfredspolitiken till att tvinga igenom lönestopp. Tillsammans med exporten av mat gjorde det att svälten snart stod för dörren i arbetarhemmen - Hammarsköld döptes om till Hungersköld. Förutsättningarna för revolutionen mognade.

Svältvinter

Vintern 1916-17 blev den första riktiga svältvintern. I mars nåddes Sverige av nyheten om revolutionen i Ryssland, och att tsaren hade störtats. Borgerligheten började dra öronen åt sig. I mars tvingades Hammarsköld att avgå. En ny högerregering bildades, men den skulle inte bli långvarig.

I april är det så dags för arbetarna att göra entré: Händelserna i Västervik markerar startskottet på den svenska revolutionen. Under hela 1917-18 var det hela tiden trycket från arbetarnas kamp som drev utvecklingen framåt - på egen hand uträttade den socialdemokratiska partiledningen inte särskilt mycket.

Hungerrevolt

DEN 16 APRIL genomför arbetarna i Västervik en lokal generalstrejk. Man bildar en strejkkommitté som tar kontrollen över livsmedelsdistributionen i staden, inspekterar böndernas och handlarnas matförråd och tvingar fram prissänkningar.

I ett upprop till övriga landet uppmanar man arbetarna att göra likadant och kräva sänkta livsmedelspriser, skattefrihet för låga inkomster, höjda löner och 8 timmars arbetsdag.

Västervik var signalen. Över hela landet bröt det ut hungerdemonstrationer med livsmedelsbeslag och framtvingade prissänkningar. På många håll demonstrerade soldaterna, ofta i samlad tropp, för att visa sin sympati. Det kraftigaste gensvaret kom från Ådalen.

Matvarupriserna hade fördubblats under några krigsår, samtidigt som lönerna stod stilla. Bröd och potatis dominerade matsedeln hos arbetarfamiljerna. Sedan blev det än värre: Brödet ransonerades i små mängder. Potatisen försvann helt sedan man satt maximipris på den. I stället såldes den svart till jobbare, d.v.s. spekulanter.

Nya Norrland skrev: "Bönder hade före maximiprissättningen vägrat sälja potatis till hungrande arbetare under hånfull förklaring att de tänkte vänta tills de kunde få 30-40:- tunnan". Istället dök det upp surrogat.

En arbetare från Ådalen berättade: "Sedan kom någonting som vi fick köpa kortfritt, som hette 'grönsaker'. Det stod bara 'grönsaker' på den här påsen. Jag vet inte om de hade klippt direkt ute på lägda å torke. Det var allt mellan himmel och jord där, vet du." "Jag minns det kom ett par tunner kött hit, salt, vet du, så jävlar spratt inte de där köttbitarna ur den där tunna. De gick ju fan inte å äta, men vad gör man?"

Potatisen försvann samtidigt som hungerdemonstrationerna började över hela landet. Den 21 april demonstrerade 1000 arbetare i Härnösand och undersökte fem handlares lager. Under hela veckan före första maj fortsatte demonstrationerna, man undersökte böndernas lager och genomförde tvångsköp. Vid de flesta fabrikerna strejkade man.

Arbetare i vapenrock

REGERINGEN SKICKADE dit soldater. Norra Västerbotten skrev:

"Militären hälsades av folkmassan med leven för kamrat i vapenrocken och leve republiken. De värnpliktiga utbragte själva under järnvägsresan leven för revolutionen."

En arbetare som var med kommer ihåg:

"Dessa pojkar var ju arbetarpojkar. Och det blev resonemang, att var ska ni vända vapnen åt för håll, om det skulle bli sådant att dom skulle ta ut Amaltheamannen?" (Anton Nilsson satt då i fängelse i Härnösand). "Ja, vi vänder dom åt rätt håll," sa dom, "så för oss ska ni inte behöva vara rädda. Vi vet vad vi gör."

Många soldater hade röda rosetter under rockslagen.

Att kampen gick längst i Västervik och Ådalen berodde till stor del på att det var starka områden för syndikalisterna och därigenom att byråkratin var svag där. Men när det kom till kritan förmådde inte syndikalisterna utveckla kampen, i stället leddes den in i en återvändsgränd med huvudkravet på att storma fängelset i Härnösand.

Ådalen var också ett starkt fäste för den socialdemokratiska vänstern, som hade kastats ut från det socialdemokratiska partiet (SAP) i februari. Men deras ledare, Wennerström, hade heller inga idéer om hur kampen skulle utvecklas, utan ägnade sig bara åt att lugna ner arbetarna.

Regeringen hårt pressad

Rörelsen fortsatte att utvecklas. Den 5 juni, när regeringen skulle ge sitt svar om livsmedelsbristen och kravet på en rösträttsreform, genomfördes strejker i Stockholm. När massorna tågade till Riksdagshuset drabbade de samman med ridande polis med dragna sablar. Socialdemokraten skrev:

"Skadade människor låg spridda över platsen där kosackhorden dragit fram, och på ett ställe hade bildat sig en meterhög vall av vältrande människokroppar."

Regeringens svar blev att de inte tänkte göra något åt kraven. På ett möte i Folkets Hus samma dag manade Branting alla att gå hem. "Han möttes av en proteststorm utan like på ett svenskt folkmöte. Han kunde inte göra sig hörd och måste till sist kapitulera och dra sig in bakom balkongdörrarna. Storstrejk, storstrejk löd ropen från tiotusentals som trängdes med varandra...".

Hade verkligen LO och partiledningen kallat till en sådan är det ingen tvekan om att uppslutningen blivit massiv.

Både regeringen och den socialdemokratiska partiledningen hänvisade till valen i september. Valen blev en svår motgång för Högern, samtidigt som socialdemokraterna gick fram. Däremot blev det en svår besvikelse för det nybildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, SSV. Det fick bara 11 mandat.

SAP bildade regering med liberalerna. Ett av de socialdemokratiska statsråden kommenterade: - Det hade varit farligt att bilda en rent socialdemokratisk regering, trycket från arbetarna skulle bli för hårt på en sådan.

Ungt hett blod

VÅREN 1917 visade på en paradox: Det gick bra för högern inom arbetarrörelsen, men dåligt för vänstern. Den stora masstillströmningen av medlemmar var till SAP, inte SSV.

Vårens händelser hade dragit in hundratusentals arbetare i kamp. Många gånger leddes den kampen av vänstern.

Men majoriteten av de arbetarna var oorganiserade, rörelsen var spontan. Många som var ute ville verkligen revolution, men när ingen verklig nationell ledning gavs riktades istället uppmärksamheten på riksdagsvalen. Det var uppenbart för arbetarna att det krävdes mer än lokala demonstrationer.

Förhoppningarna knöts till att få bort högerregeringen. När det gällde alternativen framstod inte skillnaden mellan SSV och SAP så tydligt - inget av partierna hade i regeringsställning visat vad det egentligen gick för. Innan kritiken kunde växa mot SAP-ledningen måste den först testas.

Många borgerliga och arbetarrörelsehistoriker koncentrerar sig på händelserna 1917 eftersom de var mer spektakulära. Men kunde det egentligen ha blivit revolution 1917? Svaret måste bli nej. Först måste rörelsen fördjupas och tränga in i arbetarrörelsens organisationer.

Den svenska revolutionen hade sina utvecklingsfaser på samma sätt som den ryska, även om den senare p.g.a. kriget och jordfrågan var mycket djupare. Men våren 1917 i Sverige hade lagt grunden för större händelser. Fackföreningarna och arbetarpartierna fick ett uppsving, arbetarna organiserade sig och medvetenheten ökade.

En fackföreningsorganisatör som reste runt i Ådalen efter hungerdemonstrationerna berättade t.ex. om ett besök på sågverket i Bollsta:

"Där var det ungt hett blod i spetsen. Kassören sa till mig, att nu får allt förbundet ta i lite skarpare än förut, det har varit för slappt förut, menade han."

Under 1918 skulle rörelsen mogna, de politiska kraven komma i förgrunden och de organiserade arbetarna dras in i kampen - både i partierna och fackföreningarna, med det största antalet strejkdagar sedan storstrejken 1909.

Tyskland signalen

EFTER VALET i september avvaktade arbetarna vad den nya regeringen skulle göra när det gällde 8-timmarsdagen, rösträtten och livsmedelsfrågan. Resultatet blev nedslående. I rösträttsfrågan och 8-timmarsdagen hände ingenting, och vintern 1917-18 blev lika illa som den förra.

Dessutom började spanska sjukan att härja bland en försvagad befolkning.

Under våren 1918 dränktes den finska revolutionen i blod, med tiotusentals avrättade. Med regeringens medverkan hade vapen och frivilliga sänts till den vita sidan. En viss trötthet och desillusionering bredde ut sig.

Men under ytan byggdes ilskan upp. Återigen skulle det bli en internationell händelse som utlöste den. På hösten samlades riksdagen igen för att diskutera rösträttsfrågan, men inget hände. I november slår plötsligt som en blixt från en klar himmel beskedet ner att den tyske kejsaren abdikerat och att arbetar- och soldatråd tagit makten i Berlin.

En demonstration i Stockholm svällde ut till en massdemonstration efter nyheterna från Tyskland. Ifrån socialdemokratiska arbetarkommuner och fackföreningar vällde det in uttalanden och krav. SAP-ledningen försökte länka in rörelsen i krav på en rösträttsreform. Men man ville inte bryta koalitionen med liberalerna, och liberalerna ville inte bryta med högern, som var emot en reform.

Kraven som ställdes underifrån var på republik, allmän och lika rösträtt och ett avskaffande av första kammaren. Högern kunde genom sin starka ställning i första kammaren sabotera och stoppa förslagen från regeringen.

Trycket underifrån började avspegla sig i rent revolutionära stämningar inom SAP, ända upp i partistyrelsen. T.o.m. en sådan som Per-Albin Hansson, som lett utrensningarna av vänstern i partiet, föreslog att man som sista åtgärd skulle ta till generalstrejk.

Wigforss krävde att man skulle omringa första kammaren och utropa en nationalförsamling, något som skulle ha utlöst en revolutionär situation och en öppen kamp om makten.

Men partihögern hade helt andra planer. Flera ministrar planerade motåtgärder mot sådana försök. Palmstierna, en av Brantings närmaste förtrogna och viktig brygga till liberalerna, skriver i sin dagbok:

Vid ett möte med statsrådsberedningen "överlades om hemliga förberedelser till värnpliktsinkallelser i händelse av behov och om andra säkerhetsåtgärder, landshövdingarnas beordrande till sina poster, vapenbeslag m.m. Jag låter för min del smida pansarsköldar till trängens automobiler vid flottans varv för att kunna patrullera gatorna vid behov: pengar insamlas i tysthet på privat väg, pålitliga, utvalda korpraler hållas i beredskap på Skeppsholmen och en pansarbåt har lagts upp på Strömmen med utvald besättning."

Och han fortsätter:

"Amiral Dyrssen kommer upp till mig för att begära instruktion, hur han ska förfara, om, som man kan vänta sig, oro uppstår bland matroserna på Skeppsholmen. Jag svarade honom, att han var befälhavare, inte jag, som endast var kungens rådgivare. När han insisterade, och jag såg vad som fattades, sade jag helt kort: - Nå, då tar jag ansvaret: Skjut en halv minut innan det är försent!."

Monarkin räddades

HÖGERN GJORDE motstånd och stämningen bland arbetarna blev allt militantare. Rädslan för revolution gjorde nu att både storfinansen och kungahuset började trycka på för en rösträttsreform. Palmstierna igen: "Nyss var Rosenblad, kommendanten hos mig, skickad av kungen, och när jag sade honom, denne reaktionär, att vi skulle komma med en radikal författningsändring, utbrast han lättad: - Gudskelov!"

Så radikal blev den nu inte. Branting gjorde allt för att få ett samförstånd med Högern. Först måste republikkravet tas bort.

På det arbetarkommunmöte som skulle ta upp frågan höll först Branting en inledning som förklarade att monarkins öde skulle avgöras av "folkviljan" någon gång framöver. Direkt efter talet hade man ordnat med en blåsorkester som stämde upp Internationalen. Mötet avslutades utan att någon fått yttra sig.

Men de verkliga stämningarna visades av de 2 000 som stod utanför då de inte fått plats. De antog med stor majoritet ett uttalande föreslaget av Transport mot "den skamliga kapitulationen". Högern tvingades till slut ge med sig.

Hade de inte det skulle resultatet ha blivit en explosion. Men det förslag som slutligen gick igenom dikterades till stor del av Högern. Fredrik Ström kommenterade: "Om Högern slipper undan med detta, bör den tacka, prisa och lova Herren sin gud".

Monarkin räddades, första kammaren behölls, och inte nog med det - mandatperioden blev åtta år och rösträttsåldern dit höjdes till 27 år, d.v.s. en del skulle inte få rösta förrän de fyllt 35 år! Valen skulle dessutom ske via elektorer - allt detta för att första kammaren skulle fortsätta vara en garanti för det bestående.

Protesterna dröjde inte. Metalls avdelning i Göteborg gick ur SAP. Nils Karleby, ledare för den socialdemokratiska ungdomsrörelsen, skrev i Skånska Socialdemokraten:

"Den svenska demokratin föddes i räddhågans tecken. Man var rädd för vad som skulle komma, därest ovädret bröte löst. Och så gjorde man kompromissen, löste författningsreformen i "nationell samling", lät reaktionens egna män stå faddrar åt den svenska demokratin - och lät den träda ut i livet, ryggradslös och räddhågad fruktande Högern värre än döden, icke litande på sig själv misstrogen mot sin egen vilja och kraft".

Det demokratiska genombrottet, den svenska högersocialdemokratins stora stund, vanns av arbetarna, men inskränktes till ett minimum av den högersocialdemokratiska partiledningen.

Rädslan var inte bara förbehållen borgerligheten, utan också de ledande socialdemokrater som mer än något annat fruktade arbetarnas kampvilja. En fruktan som kom direkt ur deras idéer om samarbete med borgerligheten och reformer inom kapitalismens ramar.

Efter SAP:s kapitulation var kampviljan i avtagande, trots de massiva protesterna. Wigforss kommenterade bittert att: "Arbetarklassens vilja är i förväg knäckt genom ledarnas nederlag. Med ett splittrat parti gör man ingen revolution".

Ingen ledning

KUNDE DET ha blivit revolution i Sverige? Det var ingen revolutionär situation i den meningen att arbetarna öppet slogs om makten i samhället.

Snarare skulle man kunna kalla perioden för för-revolutionär, den hade snabbt kunnat förvandlats till en kamp för ett socialistiskt maktövertagande.

Krisen var inte lika djup som i Tyskland och Ryssland, där statsapparaten mer eller mindre brakade samman under trycket från kriget. Men samtidigt hade revolutionerna där en enorm effekt på situationen i Sverige - och hade revolutionen i Tyskland lyckats skulle läget helt ha förändrats även här.

De objektiva förutsättningarna för en revolution fanns: Arbetarna ville kämpa, borgerligheten var splittrad och man kunde inte alls lita på armén. Men den subjektiva faktorn saknades - ett parti som kunde organisera kampen.

Det socialdemokratiska vänsterpartiet hade kunnat vinna över majoriteten bland arbetarna och på den grunden utvecklat kampen.

Ulf K

Ur Socialisten nr 25, sommaren 1997