Stressen på arbetsplatserna ställer frågan om vi har

Ett liv före döden

Varje dag kan man läsa nya larmrapporter om att allt fler blir sjuka av jobbet. Stressen och pressen uppenbarar sig redan på dagis och i skolan. Överfyllda lokaler, få vuxna, stora krav och många aktiviteter gör att redan små barn visar allvarliga stressymptom.

Inom arbetslivet är stressen kartlagd på många sätt världen över. EU-kommissionen har enligt tidningen Kommunal-Nytt gjort en undersökning som visar att mer än hälften av alla arbetstagare inom EU uppger att de arbetar under stor tidspress.

Sjukskrivningarna, och framförallt då långtidssjukskrivningarna, ökar lavinartat i Sverige. Statistik från Försäkringskassan i Örebro visar att de flesta långtidssjukskrivningar är stressrelaterade, till exempel muskel- och ledvärk. Sjukskrivningar med diagnoser som direkt tar upp stress och utbrändhet utgör hela 12 %.

Plötslig vuxendöd

Vi läser också dagligen om alla nya rön om hur stressen påverkar våra kroppar och vår hälsa. Att den försämrar immunförsvaret har många läkare sagt länge och i november presenterades en ny undersökning som visar att stress kan ge åderförkalkning (vilket i sin tur bland annat kan förorsaka hjärt- och kärlsjukdomar). I extrema fall, tycks, enligt forskningsresultat från universitet i Uppsala och Sahlgrenska i Göteborg, olika stresshormoner förorsaka hjärtstillestånd, något som fått benämningen plötslig vuxendöd.

Kort sagt kan man konstatera att det inte saknas fakta om vad det uppskruvade tempot på arbetsplatserna leder till i form av mänskligt lidande, produktionsbortfall och samhällsutgifter. Däremot tycks ingen ha svaret på vad vi ska göra åt problemet.

Regeringen, genom Mona Sahlin, går ut och lovar krafttag. Man säger att lagstiftningen måste skärpas och att Yrkesinspektionen behöver större befogenheter.

Skulle det hjälpa?

Idag har vi en oerhört stark lagstiftning. Det står uttryckligen i arbetsmiljölagen att ingen skall behöva drabbas av fysisk eller psykisk ohälsa och att arbetsgivaren är skyldig att vidta alla åtgärder som behövs (vår markering) för att arbetsmiljön skall bli sund och säker.

Lagen räcker inte till

Ändå visar arbetarskyddsstyrelsens statistik att arbetsskadorna fortsätter att öka. Problemet är inte att lagstiftningen inte är tillräckligt stark, utan att den inte efterlevs. Hade man följt arbetsmiljölagen, så hade inte de senaste årens nedskärningar på arbetsplatserna kunnat genomföras.

Yrkesinspektionen har idag långt gående befogenheter. De är ett slags arbetsmiljöpoliser och kan göra de inspektioner eller kräva in de uppgifter som de anser sig behöva. De kan också ställa krav på åtgärder för att komma till rätta med brister i arbetsmiljön.

Bussförarnas pressade körschema utan raster och överbeläggningen inom sjukvården är två exempel på hur yrkesinspektionen redan idag kan agera kraftfullt mot uppenbara hälsorisker. Vad regeringen skulle kunna är att korta ner arbetsgivarens frist, vid föreläggande om åtgärder. Idag kan brister i arbetsmiljön kvarstå i åratal, medan arbetsgivaren förhalar och överklagar.

Men det stora allvarliga problemet, med företag som helt enkelt hellre betalar böter än åtgärdar dålig arbetsmiljö, kommer inte myndigheten åt. Inte heller de arbetsgivare som idkar utpressning och säger "Om vi tvingas göra det här så måste vi lägga ner" och därmed tystar de anställda.

Inte individen det är fel på

Allt fler konsulter och föredragshållare saluför recept på hur man hanterar stress och skyddar sig mot utbrändhet. Det är oerhört viktigt att konstatera att det man som individ kan göra för att minska stressen i sin tillvaro är ytterst marginellt.

Utsätts man för hög arbetsbelastning, har långa resvägar, barn som ska hämtas på dagis, mat som ska handlas och lagas, skolbarn som ska ha hjälp med läxor och tvätt som ska tvättas så är man inte särskilt hjälpt av rådet att prioritera. Vad är det man ska låta bli att göra?

Christina Doctare beskriver i sin bok Hjärnstress hur hon kan dra paralleller mellan människor i krigets Balkan som upplevt svåra traumatiska händelser och den hjärnstress som breder ut sig i Sverige. "Som människor behöver vi upplevelse av sammanhang, mening och tillhörighet och ett visst mått av förutsägbarhet i tillvaron och en tro på att omvärlden är åtminstone rimligt god", säger hon.

Det "illabefinnande" Christina Doctare ser i Sverige, spårar hon till den enskilda människans känsla av maktlöshet och brist på kontroll i de stora förändringar som skett i samhället och på arbetsplatserna. Hur vår grundläggande tillit till människor och omvärlden förötts precis som för människor i krigsdrabbade områden. Hon menar att stress är hjärnans sätt att reagera på yttre påfrestningar som uppfattas som större än förmågan att hantera dem. Det är mänskliga nedärvda reaktioner.

Det som upplevs som sjukdomssymptom blir med den förklaringen naturliga reaktioner. Det är inte individen det är fel på!

Kollektiv kamp behövs

Den enda lösningen på dagens problem med stress är en gemensam, en kollektiv, kamp för mänskliga livsvillkor. För att människor ska bli aktiva i den kampen, istället för att hålla andan och hoppas på att överleva, så krävs att kampen har utsikter att lyckas. Att det inte verkar helt omöjligt att uppnå målen. Att övermakten inte framstår som för stor. Därför krävs att arbetarrörelsen tar upp kampen och att dess ledning ställer sig i spetsen.

Vad som krävs är att arbetarrörelsen utarbetar ett politiskt program mot stress och ohälsa. Programmet måste utgå från en helhetssyn på människan, och därför omfatta både arbetsliv och fritid. Det måste omfatta vår fysiska och psykiska arbetsmiljö men också våra möjligheter att kontrollera utvecklingen.

Men arbetarrörelsen måste också verkligen tar strid för de reformer som människor upplever som nödvändiga. Det är bara genom kollektiv kamp vi kan bryta passiviteten och uppgivenheten. Det är bara genom kollektiv kamp vi kan skapa ett samhälle där vi kan "tro på ett liv före döden".

6-timmars arbetsdag

Det är hög tid för arbetarrörelsen att ta strid för en förkortning av den dagliga arbetstiden. Kravet har varit aktuellt i över trettio år. Med tanke på de oerhörda rationaliseringar som genomförts inom arbetslivet under den tiden så är det ett en ren stöld att de flesta människor fortfarande tvingas arbeta lika många timmar per dag och vecka som i början på 70-talet när 40-timmars veckan infördes.

På flera arbetsplatser runt om i landet, bland annat inom Stockholms stad och inom hemtjänsten i Kiruna, har försök med 6-timmarsdag genomförts. Genomgående är erfarenheterna mycket goda, både för de anställda och för verksamheten.

Arbetarrörelsen måste ta strid för kravet på 6-timmarsdag på samma sätt som man gjorde för 8-timmarsdagen vid förra sekelskiftet. Man måste sätta kraft bakom orden med hjälp av opinionsmöten, demonstrationer och även vara beredd till strejk

Arbetarkontroll

Mycket av den stress som många idag upplever idag beror på att man inte har möjlighet att själv styra sitt arbete. Även yrkesgrupper som av tradition haft stora möjligheter att själva lägga upp sitt arbete ser nu sina möjligheter begränsas av bristande resurser.

Mycket av utbrändheten beror också på ständiga omorganisationer som beslutats ovanför ens huvud. Kraven på arbetarkontroll som diskuterades och utvecklades på 70-talet måste därför åter aktualiseras. Inom offentliga sektorn skulle man redan idag kunna låta personal och brukare styra verksamheten och inriktningen på skolor, ålderdomshem, bibliotek och idrottsanläggningar.

Ett exempel på hur det skulle kunna se ut utarbetades på Pilträdets servicehus i Stockholm som ett alternativ till konkurrensutsättning. Exemplet visade hur personal tillsammans med pensionärer och anhöriga skulle kunna skapa trygghet, kontinuitet och hög kvalitet i den kommunala äldreomsorgen om man fick möjlighet att styra verksamheten efter människors verkliga behov.

När det gäller privata storföretag, är det svårt att tro att ägarna skulle lämna ifrån sig makten till de anställda och konsumenterna. Dessa företag drivs inte för att tillgodose människors behov utan för att ge aktieägarna så stor vinst som möjligt. Exemplen från 70-talet med alternativ produktion visar att kravet på arbetarkontroll oftast växer sig starkt i samband med att verksamheten i ett företag hotas av nedläggning. Det visar sig också att frågan om vem som ska äga företaget ganska snart hamnade i blickpunkten.

Slå vakt om LAS

Allt fler personer på arbetsmarknaden har olika former av tidsbegränsade anställningar. Dessa personer har en osäkrare ställning på arbetsplatsen och har ofta svårt att planera sina liv. Mycket talar också för att de är mindre benägna att framföra klagomål på arbetsorganisationen eller brister i arbetsmiljön. Man blir rädd för att vara "obekväm".

Ursprungligen utgick LAS helt och hållet från att den normala anställningsformen var tillsvidare, det som man i dagligt tal kallar fast anställning. 1996 ändrades lagen så att arbetsgivaren fick möjlighet att anställa fem personer på så kallad överenskommen visstidsanställning (tidsbegränsad anställning).

Begreppet "överenskommen" är minst sagt missvisande. Det blir snarare fråga om utpressning. Den som är arbetslös väljer förmodligen att komma "överens" med sin tilltänkte arbetsgivare om en visstidsanställning om det är en förutsättning för att få jobbet. På den här punkten måste LAS återställas.

Men regeln om fem överenskomna visstidsanställningar har naturligtvis nästan enbart betydelse för små arbetsplatser.

På större arbetsplatser med många anställda handlar det faktiskt om att de fackliga organisationerna träffat kollektivavtal om olika former av tidsbegränsade anställningar. Här måste facken bli mer restriktiva.

Försvara arbetstidslagen

Många lokala fackföreningar träffar idag även kollektivavtal som urholkar arbetstidslagen.

Lagen föreskriver förbud mot nattarbete mellan 24.00 och 05.00. Under denna tid får endast nödvändigt arbete utföras. Idag har exempelvis bankerna telefonservice dygnet runt där kunderna kan ringa för att betala räkningar och ansöka om lån mitt i natten. Är det nödvändigt?

Lagen säger att man inte får arbeta mer än fem timmar utan rast. Att man skall kunna ta de pauser som krävs utöver rasterna samt att dessa vid behov skall schemaläggas. Även här faller fackliga organisationer undan för arbetsgivarnas utpressning och hot om att lönsamheten äventyras. Utpressningen visar också att de fackliga organisationerna måste föra upp frågan om makt och ägande på dagordningen. Om aktieägarna inte har råd att se till de anställdas hälsa så har vi inte råd med aktieägare.

Mer personal på jobbet

Det mesta av dagens ohälsa, både stress och belastningsskador, beror kort och gott på att man har för lite personal. Det finns inga marginaler för sjukfrånvaro eller arbetstoppar. Därmed uppstår inte heller de naturliga pauser, eller lugnare perioder, som förut var andningshål efter en tid.

Arbetarrörelsen måste ta strid för bra personalbemanning. Det går inte att organisera bort bristen på resurser. Exemplet från Pilträdets servicehus ovan visar att budgeten och personalbemanningen behöver öka med 25% om man skall kunna ge den vård och service som de gamla har rätt till samtidigt som personalen har en "sund och säker arbetsmiljö".

Samtliga fackförbund måste, tillsammans med sina lokala sektioner och klubbar, kartlägga behovet av mer personal.

L EH

Från Socialisten nr 51, december 2000