Jubel när Stefan Sundström spelar Allan

Det händer inte så ofta, men ibland befinner man sig på alldeles rätt ställe vid rätt tidpunkt. Det händer mig i Gubbängen (en av Stockholms mer obemärkta södra förorter) på kvällen den 17 september. Där och då, i den sporadiskt använda men nu helt fullsatta gamla biosalongen, kör Stefan Sundström offentligt genrep inför sin nya turné. Och det är så bra!

Det är Allan Edwalls visor som står i centrum för föreställningen, gitarren är akustisk och rockbandet är utbytt mot en stråkkvartett. Det hindrar inte att det blir både politiskt och fullt drag.

- Egentligen är väl den här låten lite malplacerad, säger Stefan en bit in i konserten och förklarar att han inte trott att det fanns en chans till regimbyte i stadshuset. Men eftersom han "lagt ner så mycket jobb" så vill han spela den ändå: "Vi betalar inte - Connexversionen". (Connex är det privata bolag som efter konkurrensutsättningen tog över driften av Stockholms tunnelbana.)

Det gör han rätt i. Publiken, plågsamt medveten om hur uselt gröna linjen fungerar, är helt i extas efter Stefans sågning av privatisering, "valfrihet", och de ständiga meddelandena om förseningar ur högtalarna.

- Skönt att vara på rätt sida av stan, kommenterar han, nästan lite generad över det överväldigande gensvaret.

Sen av bara farten drar han en gammal favorit från förra skivan (Fisk i en skål, år 2000) och riktar ännu en spark mot hela det nyliberala konceptet.

- Och vips sätter alla på sig slips och klättrar över lik. Den som klättrar över flest blir belönad känd och rik. Goe herrn som är så fin, hur har ni lyckats bli sånt svin? sjunger Stefan, och publiken hakar på i refrängen:
- Den som är hög, han kan bli låg. Det som är sant, det kan bli båg. Det som är smått, kan bli till nåt, som vinner mark!!

Stefan Sundström är befriande rättfram om sina åsikter, vare sig de gäller "nåt aktieskit som snart nog går i kras" eller engelsk barnuppfostran med hjälp av aga. Samtidigt skapar han och de skickliga musikerna (varav tre är unga kvinnor) genom humoristiskt småprat med varandra och publiken en gemytlig stämning i hela salongen. Funderingar om hur man bör lägga upp spelningen för att få flest extranummer blandas med synpunkter på moderatledaren Kristina Axén-Olin. Musikaliskt blandas Allan Edwalls mer vemodiga tongångar med rockig protest.

Själv sitter man i sin biostol och bara trivs. Inte ens när ur-stockholmaren Sundström ger sig till att sjunga en vaggvisa på jämtska, Allan Edwalls och mitt modersmål, tycker jag att det blir platt fall. Det är annars en balansövning där de flesta icke-infödda misslyckas gruvligt.

Kanske är jag också mer tolerant än vanligt eftersom hela föreställningen är så bra, eftersom en av violinisterna överraskar med att spela på såg och eftersom Stefan Sundström själv är så väldigt sympatisk. Vem vill gnälla om någon uttalsdetalj, när man känner sig så berikad?

Inklappningar och extranummer blir det många den 17 september i Gubbängen.

Kerstin Alfredsson

Från Socialisten nr 60, oktober 2002