Låtom oss erövra landet

Om den socialdemokratiska ungdomsrörelsens framväxt

Den socialdemokratiska ledningens förtroendekris och framväxten av en intern vänsteropposition mot partiledningen kan verka vara något helt nytt för partiet. I själva verket är socialdemokratins historia fylld av interna strider mellan en höger- och en vänsterfalang.

De mest omfattande interna striderna någonsin skedde under 1900-talets första två decennier. Dessa kulminerade i en klyvning av socialdemokratin mellan reformister och revolutionärer 1917, och bildandet av det socialdemokratiska vänsterpartiet, som senare blev grunden till det kommunistiska partiet.

Dåtidens socialdemokratiska ungdomsförbund, det sk Stormklockeförbundet (efter den oppositionella veckotidning med samma namn som startades 1908), utgjorde ryggraden för vänstern inom partiet.

Förbundets bildande

Låtom oss erövra landet! Den parollen utslungades av det nybildade socialdemokratiska ungdomsförbundet 1903, och när man jubilerade tio år senare kunde man blicka tillbaka på en agitationsinsats som har få motstycken i den svenska arbetarrörelsens historia. Förbundet bildades efter en splittring av det socialistiska ungdomsförbundet, som utvecklats i riktning mot anarkism och syndikalism. Redan på grundningskonferensen den 31 maj 1903 diskuterade man det "spirande auktoritetsväldet" inom partiet, samtidigt som man beklagade partiets slappa sätt att bedriva agitation på.

Förbundet såg därför agitationen som sin främsta uppgift. En månatlig tidning, Fram, startades och en informationsbroschyr spreds i 125 000 ex. under de följande två åren. Viktigast var emellertid den muntliga agitationen, och de två följande åren reste förbundets bästa talare runt i landet på möten och andra tillställningar.

Resultatet av dessa ansträngningar lät inte vänta på sig. Vid kongressen i juni 1905 räknade förbundet 7 000 medlemmar i 150 klubbar, och 1907 hade antalet växt till 17 000. Under samma tid växte Frams upplaga från 3 000 till 40 000.

Unionskrisen 1905

Ungdomsförbundets verkliga genombrott skedde under unionskrisen 1905. Denna kulminerade under förbundets kongress i juni samma år. Den 7 juni deklarerade det norska stortinget att föreningen med Sverige under en konung var upplöst. Kungen telegraferade till det norska stortinget att han inte godkände de revolutionära steg, som stortinget med kränkning av grundlag och riksakt och i uppror mot sin kung tyvärr tagit.

Högerkretsarna i Sverige krävde att mobiliseringsorder skulle utfärdas för att betvinga norrmännen med våld, högerpressen försökte hetsa fram en nationalistisk yra, och på alla finare krogar ljöd kungssången och andra fosterländska visor. I sina memoarer beskriver ungdomsförbundets ledare Zeth Höglund hur kongressen reagerade på detta:

"Arbetareungdomen var självklart inte villig att offra liv och blod för en sådan kriminaldårskap som ett överfall på Norge. Redan kongressens första dag, då middagspausen förestod, ställde sig Fabian på en stol och höll ett kort men ljungande (flammande) tal mot krigspropagandan samt manade ombuden att gemensamt gå ner till Berns och demonstrera för freden, och `muckar fosterlänningarna så slår vi dem på käften´,"

(Z Höglund, Härliga tider)

Ungdomsförbundet beslutade därför att lansera ett upprop: Ned med vapnen, som spreds i 100 000 ex. Därefter genomförde man massprotester över hela landet tillsammans med partiet. I Stockholm demonstrerade 20 000 och i Göteborg 35 000.

De massiva protesterna gjorde att högerns krigsplaner sköts i sank och den 27 Juli godkände riksdagen unionsupplösningen. Detta var den första verkliga segern för arbetarrörelsen, och det gav ungdomsförbundet en betydande ryktbarhet bland arbetarungdomen. Denna blev inte mindre av att uppropets författare, Zeth Höglund fick plikta med sex månader på Långholmen för uppmaning till ohörsamhet och myteri.

Fängelse för antimilitarism

Året därpå antogs de sk. Staaff-lagarna, som innebar skärpta straff för antimilitär propaganda och uppmaning till ohörsamhet mot lagar och myndigheter, och ytterligare ett antal medlemmar drabbades av fängelse eller andra förföljelser. Förbundet lät sig dock inte nedslås utan intensifierade agitationen, och under perioden 1905-07 hölls 700 offentliga föredrag.

Inget parti i Sverige hade en ungdomsrörelse av den kaliber som socialdemokratin hade, och även internationellt stod man i en klass för sig. När den socialistiska ungdomsinternationalen grundades 1907, var det svenska förbundet det största med ca en tredjedel av internationalens medlemskår. 1909 hölls förbundets tredje kongress, och liksom tidigare hade man en period av intensiv verksamhet bakom sig. Under perioden 1907-1909 genomfördes 1000 möten, och samtidigt spreds ca. en halv miljon böcker och broschyrer och en miljon flygblad.

De frågor som stod i förgrunden i förbundets kamp var, förutom den allmänna agitationen mot kapitalismens orättvisor, kampen mot Staaffs-lagarna och militarismen samt kraven på allmän rösträt och republik. Man ägnade sig också åt kulturella frågor och folkbildning. Mest bekant i detta sammanhang är det upprop som lanserades 1907 mot den tidens "kiosklitteratur", under devisen Ljus över landet, det är det vi vilja. Detta spreds i en halv miljon exemplar och hade en betydande effekt för att höja kvalitén på litteraturen.

Förbundet vann stor anslutning bland de unga arbetare som väckts till politiskt medvetande. Man drog också till sig ett betydande stort antal författare, diktare, intellektuella och journalister. Många av alla dessa fick senare betydelsefulla positioner inom parti och fackföreningsrörelse.

Arbetarklassen

Det väldiga uppsvinget för ungdomsförbundet var ingen slump. Den klassmässiga sammansättningen av befolkningen förändrades snabbt under perioden 1870 till 1900. Det antal som försörjde sig på industri och hantverk ökade från 15% till 28% av befolkningen. Under samma tid minskade den andel som försörjde sig på jordbruk från 72% till 55% av befolkningen. Till detta ska läggas ett stort antal lant- och skogsarbetare som också var mottagliga för socialistiska idéer. Åren kring sekelskiftet ökade antalet industriarbetare snabbt. Mellan 1896 och 1912 steg antalet från 230 000 till 342 000.och stadsbefolkningen ökade med 50%.

Den snabba expansionen av industrin finansierades till största delen inom landet, genom en ökad exploatering av arbetskraften. Den svenska nationalinkomsten ökade med 400% under perioden 1860-1914, medan lönerna under samma tid steg med 200% för lantarbetare och 275% för industriarbetare. Mellanskillnaden var tillgängligt för vinster och investeringar.

Bakom dessa siffror ligger låga löner och usla sociala förhållanden, och detta gäller i synnerhet de unga arbetarna som utgjorde ca. en fjärdedel av arbetsstyrkan i industrin. Någon reglering av arbetstiden fanns överhuvudtaget inte för arbetare över 18 år, och heller ingen semester. Allt detta avspeglades i att det skedde en markant ökning av dödligheten bland män just i tjugoårsåldern.

Detta ökade tillströmningen till fackföreningarna som 1907 nådde ett medlemsantal på 234 000, varav 186 000 fanns inom LO. Men uppbygget av den fackliga rörelsen möttes av hårt motstånd från bolagen och högern. Seklets första årtionde präglades därför av hårda sociala strider och klasskamp. Många strejker genomfördes för kravet på bättre löner, kollektivavtal och fackliga rättigheter, och i många fall blev striderna bittra och långvariga.

Storstrejken

De fackliga striderna kulminerade slutligen med den stora kraftmätningen 1909. Efter att arbetsgivarna varslat om lockout mot 80 000 arbetare, i syfte att tvinga fram lönesänkningar, utlyste LO allmän strejk för alla förbund. Totalt omfattade strejkerna och lockouterna ca. 300 000 arbetare.

Storstrejken leddes emellertid på ett passivt och halvhjärtat sätt och efter en månads konflikt avblåstes strejken utan att arbetarna vunnit något, och åren efter blev en svår tid för den fackliga rörelsen. Ett stort antal socialister och fackligt aktiva avskedades och svartlistades, och många valde att emigrera till Amerika. Under samma tid (1908-10) befann sig landet också i en ekonomisk kris, vilket förvärrade situationen för arbetarklassen. LO som helhet förlorade ca. hälften av sina medlemmar. Detta drabbade också ungdomsförbundet vars medlemsantal 1910 sjunkit till 7 200.

De bittra striderna hade dock inte varit förgäves. Man hade också fått de flesta arbetsgivare att erkänna föreningsrätten, om än att priset för detta varit högt. Arbetarklassen hade blivit medveten om sin roll som klass, och grunden var lagd för kommande strider som skulle bli betydligt mer framgångsrika.

Röda bilen

I denna situation visade ungdomsförbundet åter sin styrka, trots att man liksom LO och partiet förlorat många medlemmar i efterdyningarna av storstrejken. Istället för att låta sig nedslås gick man på offensiven. Under 1910 genomfördes 1000 offentliga möten, och fotvandrande agitatorer skickades ut för att nå mindre och mer avlägsna orter.

Året därpå genomförde förbundet den största agitationsgärning som någonsin skådats från den svenska arbetarrörelsens sida: De s k Röda bilen-turnéerna. Tre röda bilar åkte land och rike runt med förbundets bästa agitatorer. Totalt avhölls 528 möten med 340 000 åhörare under 1911:

"Den röda bilen var redan i teknisk mening en för den tiden enastående sensation. På otaliga platser i vårt land hade man vid denna tidpunkt ännu icke sett en bil, knappt hört talas om dessa egendomliga självgående maskiner. Man gick miltals - ja, jag träffade en man i Norrland som sade sig ha gått åtta mil - för att skåda detta vidunder och höra dess omskrivna socialistiska predikare.

Blommor ströddes på vägarna, där bilen drog fram, och hälsade talarna när de kom fram till ort och ställe. Hurraropen ekade, insamlingsbössorna fylldes på några minuter, och det medhavda socialistiska bokgiftet gick åt som smör i solsken (...) Många hade aldrig hört ett politiskt föredrag förr, än mindre en socialistisk vidräkning med det kapitalistiska samhället, och det öppnade deras ögon."

(Zeth Höglund)

Nedgången bröts

Denna massagitation spelade en avgörande roll för att bryta nedgången, inte enkom för ungdomsförbundet utan också för partiet och den fackliga rörelsen. Förbundets medlemsantal började öka igen och från och med 1914 ökade förbundet återigen i samma raska tempo som under åren 1905-1907. Det bidrog också, tillsammans med den utökade rösträtten, i hög grad till partiets väldiga valframgång i andrakammarvalet 1911, då dess mandat fördubblades.

Efter att ha pressats tillbaka på den fackliga fronten övergick arbetarna till politisk kamp, vilket är ett allmänt drag i arbetarklassens sätt att kämpa i alla länder.

Början på 1900-talet präglades också av en hård politisk kamp. 1902 genomfördes en tre dagars storstrejk för allmän rösträtt med som mest 116 000 deltagare, och 1906 genomfördes nya massprotester mot regeringen Lindmans rösträttsförslag.

Andra händelser som påverkade arbetarna var den ryska revolutionen 1905. På dess ettårsdag i januari 1906 hölls massdemonstrationer över hela landet, och i Stockholm talade en av partiets främsta ledare, C.N. Carleson, till 10 000 demonstranter.

Grogrund för socialism

Ungdomsförbundets explosionsartade tillväxt och genombrott låter sig i korthet förklaras av arbetarklassens snabba tillväxt och utbildningsnivå, den hårda klasskampen, och av att man hade en ledning som var kapabel att föra ut de socialistiska idéerna.

Ungdomsförbundet kopplade samman socialismen med den dagliga kampen som arbetarna förde, och de stod i främsta linjen i striden för rösträtt, och förbättrade ekonomiska och sociala förhållanden. Betecknande är att man inte endast behandlade frågor som direkt angår unga arbetare, utan tog också upp frågan om lantbrukets villkor, pensioner etc.

Ungdomsförbundet höll fast vid den socialistiska och marxistiska ideologin när ledningen för partiet gick i revisionistisk riktning. Förbundet blev därför en samlingspunkt och en ledning för den vänsterströmning som växte fram inom arbetarrörelsen. Även detta gjorde att man vann genklang hos många arbetare.

Sist men inte minst så förstod de hur man i praktiken skulle föra ut idéerna, och förbundets agitation nådde ut inte bara till städerna, utan också till avlägsna landsdelar och byar där ingen socialistisk agitator tidigare satt sin fot.


Martin O

Ur Socialisten nr 13, februari 1996