"De galna föräldrarna" ger sig inte

Att veta att skolan fungerar bra är lika viktigt som att ha pengar till mat och hyra. Man har trots allt sitt barn i skolan i 13 år, och har man flera kan det röra sig om det dubbla. Många förslag till nedskärningar har lagts fram de senaste tio åren som följts av lika många protester. Detta förklarar också varför föräldraföreningen är så aktiv. Den har 150 medlemmar, regelbundna möten och en egen hemsida på adressen: www.kungensforaldrar.org.

Kritiken var inte nådig mot företrädarna för (s) och (v) på de två möten med 60-70 deltagare som föräldraföreningen höll inför aktionerna. Det finns en stark känsla av politiskt svek. Folk röstade för en rättvis fördelning och en bra offentlig service, och tog Persson och Schyman på allvar när de lovade förbättringar i skolan. Detta i synnerhet som den rödgröna regeringsmajoriteten har ett mycket starkt stöd i vår stadsdel: 63% mot de borgerligas 37%. Särskilt starka är vänsterpartiet med 21,5%.

För många av oss handlar det också om en ideologisk strid mot locktonerna från friskolorna, för alla barns rätt till en god utbildning i kommunal regi. "Vi känner oss lurade", blev huvudbudskapet på affischer och flygblad. Därefter görs en jämförelse mellan vallöftena från (s) och (v) och de förslagna nedskärningarna:

Inga pengar till läromedel

- Löftena om mindre klasser och 15 000 fler vuxna i skolan ställs mot förslagen om högstadieklasser på 35, mellanstadieklasser på 31, halverad tid för specialpedagoger, skolsköterska och kurator, samt slopat anslag till läromedel (ja du läste rätt, det finns förslag om att hela anslaget ska tas bort och att eleverna får hålla till godo med gamla böcker, penna och papper). Om man räknar bort hyreskostnaden handlar det om nedskärningar på hela 21% år 4-9 och 13% år F-3.

Stadsdelsnämnden har minskat anslaget till skolorna med 9 miljoner, från 160 till 151 miljoner. Vår skola drabbas hårdast med ett sparkrav på 4 miljoner, men de övriga skolorna, Sannaskolan och Karl Johansskolan får också sin släng av sleven.

Dagens protestaktion skiljde sig från dem som genomförts förut. Då var det fråga om "brandkårsaktioner", inte alltid så välorganiserade, mot nedskärningar som ansågs tillfälliga, eller orsakade av en oduglig stadsdelsnämnd.

Nu har insikten växt om att nedskärningar ständigt lurar bakom hörnet eftersom det förs en felaktig politik. Och att det krävs en ihärdig kamp om och om igen för att försvara skolan och den offentliga sektorn.

Det gällde att sätta maximal press på politikerna. Vi försökte att utnyttja alla till buds stående medel. Det viktigaste av dessa är vårt eget engagemang, att aktivera så många som möjligt i aktionerna. Då skapas också den kamplust som behövs för att orka fortsätta. Ett annat är att synas i media.

Vi bestämde oss för att ordna en slags "sittstrejk" på skolan till skillnad från tidigare strejker som varit mer passiva, i och med att man hållit barnen hemma.

Vi delade upp oss i en mediagrupp, en faktagrupp, en politikergrupp, en juridisk grupp för att ordna med anmälningar till barnombudsmannen, skolverket och arbetsmiljöverket, och en aktionsgrupp för att planera själva aktionsdagen.

Denna strategi föll väl ut. Många föräldrar och även elever har jobbat stenhårt och visat den mest fantastiska idérikedom. Göran Persson blev till exempel anmäld till konsumentombudsmannen för falsk varudeklaration i valet. Förhandsnyheter fanns både i Radio Göteborg och GP. Inslag från aktionen sändes i västnytt och TV 4, medan radion ordnade en debatt mellan skolans kommunalråd och föräldraföreningens ordförande.

Dagarna innan strejken hotade skolchefen med att stänga skolan, det vill säga lockouta barnen från skolan, med argumentet att elevernas säkerhet inte kan garanteras när föräldrarna och elever tar över klassrummen. Vi lät oss inte skrämmas och stod på oss. Som väntat fick skolchefen slå till reträtt. Ett brev skickades ut om att den ordinarie undervisningen är inställd under strejken, och att de som inte tänkt delta kan få undervisning i aulan och i konferensrummet.

Det enda som inte lyckades var att få lärare och fritidspedagoger att delta i strejkaktionerna, även om de flesta självklart stödde oss. Detta berodde mest på lärarfackens flathet. De båda facken förklarade att de minsann stödde oss till 150 procent men att de valt att ligga lågt. Jag tror att de var rädda för att bli förknippade med vår strejk och menade felaktigt att en lärarstrejk mot nedskärningar skulle vara olaglig.

Politisk strejk tillåten

Detta stämmer inte. Det är endast olagligt för facken att strejka mot ett avtal som undertecknats till exempel om löner. Skolans budget eller frågan om klasstorlekar styrs inte genom avtal utan av politiska beslut. Att strejka mot felaktiga politiska beslut är faktiskt en demokratisk rättighet. Men lärarfacken vill inte använda strejken som kampmetod. De leds av män och kvinnor som vill hålla sig väl med arbetsgivarna istället för att bedriva facklig kamp.

Samarbetet mellan föräldrar och personalen på skolan var dock gott och för att visa detta bjöd föräldraföreningen på tårta dagen efter aktionen, garnerad med texten: "Tillsammans är vi starka"

De "galna föräldrarna"

Aktionerna gav mersmak och nu går kampen vidare. Vi har pratat om att bli "de galna föräldrarna" som likt Argentinas "galna mödrar" demonstrerar regelbundet tills vi får igenom våra krav:

  • Det blir fler uppvaktningar av politikerna och de rödgröna partierna. Närmast ska vi träffa vänsterpartiet
  • Ett seminarium om barnstress ska ordnas
  • Ett samarbete har startats med föräldraföreningar i andra stadsdelar.
  • Vid kommunfullmäktiges möte den 27/2 ordnas en ny aktionsdag av föräldrar i Torslanda som vi deltar i, och vid fullmäktigemötet i slutet av mars blir det ytterligare en för hela Göteborg.
  • Ett upprop för Göteborgs skolor ska lanseras, som organisationer utanför skolan kan skriva under.

Kamp lönar sig

Det har redan visat sig att det lönar sig att kämpa. Det vanvettiga förslaget om 35 i varje klass har dragits tillbaka. Men stadsdelsnämnd-ordföranden Catherina Franceschi (utpräglad högersosse) står fast vid att 9 miljoner ska sparas, och i skrivande stund jobbar rektorerna med nya sparplaner.

Själv kommer jag att driva kraven i det socialdemokratiska partiet. I slutändan handlar det om att politiken måste förändras. Varför får inte skolan de pengar som utlovades i valet och i överenskommelsen mellan de tre partierna? Det troligaste svaret är att regeringen och kommunledningen, trots löftena, inte vill låta kommunerna växa ordentligt. Detta beror på att vi gått in i en ny lågkonjunktur, som snart kommer drabba kommunerna med nya nedskärningar som följd.

Jag tror att de tänker så här: Ju mindre kommunen växer nu, desto mindre behöver vi skära sedan! Motfrågan infinner sig dock: Om man inte satsar på skolan nu när den offentliga ekonomin går bättre, när ska man då satsa?

Den enda lösningen är att socialdemokraterna och vänstern slår in på en annan väg än idag. Istället för det nuvarande "rödgröna" samarbetet för att hålla kapitalismen under armarna, krävs en verklig vänsterallians för att utmana kapitalets makt över ekonomin och människors liv. Det finns gott om pengar i Sverige för att göra skolan till en plats där alla kan trivas och utvecklas. Men dessa pengar ligger i fel händer och i slutändan är det detta vi måste ändra på.

Martin Oscarsson,
Göteborg
(Aktiv i Kungsladugårdskolans föräldraförening och medlem i lärarförbundet)

Från Socialisten nr 62, mars 2003