Protesterade mot nedskärningar på skola

Nu hotas de av åtal

Jag och åtta andra föräldrar i "Aktionsgruppen Rör inte vår skola" riskerar nu åtal för att ha försvarat våra barns rätt till en bra skola. Den 14-15 maj 2003 blockerade vi rektorsexpeditionerna på Kungsladugårdsskolan i Göteborg. Nu riskerar vi åtal för olaga intrång och dryga böter. Detta är ett angrepp, inte bara mot våra, utan mot allas demokratiska rättigheter. Om vi döms kommer det att bli lättare att åtala andra som protesterar.

Blockaden startade på morgonen 14 maj 2003. En från aktionsgruppen satte sig inne på den ena rektorns rum och de övriga placerade sig i korridoren utanför. Vi hängde upp en banderoll på väggen och delade ut ett informationsblad till lärarna och andra som passerade förbi.

Aktionen föregicks av en hel serie av protester, arrangerade av skolans föräldraförening. Höjdpunkten var en skolstrejk 30 januari 2003. Då tog vi föräldrar över undervisningen i år 0-6 under en halv dag, samtidigt som högstadiet strejkade. Därefter åkte vi ned på stan för att demonstrera.

(Se: http://www.socialisten.nu/pol/utb/skolstrejk1_62.shtml)

Nedskärningarna var drastiska. Upp till 35 elever i varje klass. Färre fritidspedagoger och mindre resurser till specialpedagogik och bibliotek. Dessutom beslöt man att flytta högstadiet till grannskolan (Sannaskolan), vilket innebar att klasserna splittrades för 70 elever.

Sedan slutet av 1980-talet hade Kungsladugårdsskolan satsat på integrering av skola och fritidshem, åldersblandade klasser och en F-9 struktur där barnen följer ett spår under hela grundskolan. Detta revs nu ned, vilket på sikt hotar hela skolans existens.

(se: http://www.socialisten.nu/pol/utb/skolstrejk2_62.shtml)

Den styrande röd-gröna majoriteten i Stadsdelsnämnden (SDN) och kommunen vägrade dock att lyssna på våra krav. Därför såg vi oss tvungna att ta till "nödvärnsrätten" Genom att symboliskt "stoppa det praktiska arbetet med nedskärningarna", som det hette i aktionsgruppens flygblad. Våra krav var att vallöftena om en satsning på skolan ska infrias, att inga nedskärningar ska genomföras i någon stadsdel och att verksamheten på våra barns skola, Kungsladugårdsskolan, ska bevaras som den är.

Aktionen fick ett stort stöd av lärare, föräldrar och allmänhet. Uppmärksamheten i media var stor med nyhetsinslag i radio, TV och tidningar och en debattartikel i GP. Majornas skolchef kom dit och bönade och bad oss att bryta ockupationen. Vi förklarade att detta också skulle ske kl 16.00 under dag två (15/5 _ 2003), då vi hade bestämt att bryta för att gå till stadshuset och demonstrera.

De ansvariga politikerna lyste dock med sin frånvaro. Istället bussade de polisen på oss. Och dessa var inte så få heller. På morgonen den andra dagen stormade 5 dubbelpatruller in, 10-15 poliser, en för var och en av oss. Polisbefälet förklarade att vi skulle bäras ut om vi inte lämnade platsen frivilligt. Vi svarade att tänkt stanna till kl 16.00, men detta accepterades inte. Då avbröt vi, eftersom det var fråga om en symbolisk blockad och inte en verklig. Vi hade också bestämt innan att undvika konflikter och att genomföra en lugn och trevlig aktion. Så blev det också med undantag för polisinsatsen.

Polisaktionen var en hämnd från SDN:s sida, den ville ge igen för den proteststorm de fått utstå. Men insatsen var bara möjlig därför att protesterna hade börjat mattas av. En polis erkände för mig att de aldrig gått in om det varit flera hundra som deltagit.

Aktionen blev slutpunkten för protesterna. Vi kämpade väl, men förlorade. Månaderna gick och vi trodde att det polisiära var avslutat. Men så plötsligt, i september 2004, damp det ned ett brev från polisen. Vi var misstänkta för olaga intrång och skulle förhöras. Nu är förundersökningen klar och troligen blir det åtal.

Vi har inte gjort något brottsligt. Vi har bara värnat det viktigaste vi har: våra barn och deras rätt till en trygg skolgång och god utbildning. Det är inte en juridisk utan en demokratisk fråga. I en demokrati måste man kunna genomföra blockader, symboliska eller verkliga, när makten vägrar att lyssna.

Vilka är det som ska drabbas av polis eller åtal nästa gång? Är det pensionärer som symboliskt ockuperar en nedlagd vårdcentral? Är det strejkvakter som försöker prata strejkbrytare till rätta? Är det sittstrejkande arbetare som samlas i företagets matsal vid en sittstrejk? Är det ungdomar som blockerar en gata där en kompis blivit överkörd? Kommer vi överhuvudtaget att kunna protestera utan polistillstånd? Polisinsatsen och åtalshotet är inget annat än rena polisstatsmetoderna!

Självklart beror möjligheten att sätta in polis och domstolar främst på hur många som deltar i en aktion. Polisen vågar inte stoppa en massprotest, även om det saknas tillstånd. Vi som genomförde blockaden var ganska få och blev därför lämpliga "offer". Om vi åtalas och döms kommer möjligheten att sätta in polis mot olika protestaktioner att öka. Det är också ett sätt att skrämma andra som är missnöjda till tystnad.

Därför har vi startat en kampanj mot åtalet, till försvar för de demokratiska rättigheterna. Vi började med att ställa stadsdelspolitikerna mot väggen vid den sk majdialogen 11/11, vilket uppmärksammades i Västnytt och i form av ett stort uppslag i Göteborgs Posten.

Vi går nu vidare med ett öppet brev till majoritetspartierna i Göteborg, ett stödupprop till allmänheten och insamlingar till vår bötesfond.:

Vi uppmanar alla att stödja våra krav:

· Försvara rätten att protestera!

· Nej till polisstatsmetoder - Lägg ned åtalet!

· Skicka protester till den rödgröna majoriteten i Göteborg (S, V, MP)

· Ge ett bidrag till bötesfonden (konto ännu inte klart. Skicka pengar så länge till stödkampanjen PG 27 72 20 _ 2 och märk talongen "bötesfonden")

Martin Oscarsson

Åtalshotad förälder i Majorna, Göteborg Aktiv i "Aktionsgruppen rör inte vår skola"

Från Socialisten nr 71, december 2004