Skolans kunskapssyn är felaktig!

Den svenska skolan utgår från en problematisk föråldrad kunskapssyn. De försök till modernisering partierna gav sig på under 90-talet resulterade bara i nya haltande läroplaner och vackert formulerade styrdokument som knappt förändrar verksamheten. Bristen på djupare analyser, pedagogisk forskning och kunskap om klassrummets vardag är enorm. Just nu ger sig en aggressiv general Björklund på den svenska skolan och klipper banden i rasande takt till allt vad forskning och verklighet heter. Vi har en skolminister som dumförklarar drygt hundra pedagogiska professorer och förklarat att svensk pedagogisk forskning inte ”håller måttet”. Varför har tidigare regeringar misslyckats och varför är Björklunds politik en katastrof? Svaret är: Ingen har förstått det här med kunskap.

Elever lär genom att vara nyfikna och ställa relevanta frågor. Att lära handlar om att navigera genom det jättelika informationsflödet genom vassa kritiska frågeställningar. Hur vi lär beror på hjärnans arbetssätt. Vårt minne bygger på associationsnätverk. Vi kopplar nya minnen till tidigare minnen. Minnesstrukturerna byggs upp av frågesystem med följdfrågor och svar som grenar ut sig. På grund av hjärnans struktur och arbetssätt lär vi oss bäst genom variation, inte repetition. När vi lär oss något ur många olika perspektiv, med många olika sinnen, kopplar hjärnans synopser till många olika relevanta närliggande hjärnstrukturer och sätter in det nya minnet i ett sammanhang. Desto fler frågor som ligger bakom, desto fler kopplingar i hjärnan används för att förankra den nya kunskapen och desto fler vägar finns det för att komma åt ett visst minne. När vi repeterar är det endast en koppling som reflexmässigt förstärks. Om man inte lyckas köra in på rätt associationskedja så minns man inte. Värre är, att dessa minnen blir oanvändbara och sällan gör någon nytta i vardagen då de saknar djupare förankring och sammanhang.

Inlärningsprocessen kan beskrivas som ett träd. Först några grundläggande frågor, stammen. Nya frågor grenar ut sig, baserade på huvudgrenarna. Klättrar man tillräckligt högt kan det dock ta stopp; vi har nått ett löv, ett fakta. Men det lilla lövet har en stor stark frågestruktur som bär upp det. För att faktakunskapen (lövet) ska vara till någon som helst nytta krävs hela den underliggande frågestrukturen. Det är denna frågestruktur, själva grenarna, som definieras som kunskap. Kunskap är en frågestruktur, information är detaljer som kopplas på frågestrukturen och likt löv på träd utan större fara kan falla till marken när det blir höst.

Ovanstående har nästan ingen inom eller utanför skolväsendet förstått. Skolan täpper till barnens potentiella frågestrukturer med färdiga paketsvar. Istället för att låta trädet växa och grena ut sig klipper skolan i många fall av grenarna och skruvar fast permanenta stoppklossar där tusentals nya frågor skulle kunnat frodas. Barn får repetera fragmentarisk information som saknar underliggande frågestrukturer, mening, sammanhang och förankring i deras egen nyfikenhet. Denna inrepeterade information placeras i hjärnan som vilsna pusselbitar i en jättelik pusselram utan någon koppling till övriga pusselbitar eller ramen. När en stark underliggande frågestruktur aldrig byggs upp hämmas självständigt kritiskt tänkande, kreativitet och förmågan att använda kunskap till något konstruktivt

Vi kan inte vänta på att regeringen reformerar skolsystemet. För att förbättra skolorna i landets kommuner måste vi på ett lokalt plan utveckla strategier för att hantera hela det svenska skolsystemets brister. Det är dags att analysera de verkliga problemen och göra något åt dem själva. Hjälp till och var med i en djupare diskussion om hur vi ska förbättra skolan!