Efter nittiotalets nedskärningar

Många skolor blöder

Skolan och kunskap har alltid haft en stor betydelse i arbetarrörelsen. Så också i (s)-ledningens senaste förslag till partiprogram där det skrivs att "kunskap är nyckeln till tillväxt och välfärd". Inte desto mindre har många skolor drabbats hårt av de nedskärningar som även socialdemokratiska regeringar och kommuner har genomfört under det senaste decenniet.

Ingegärd Wärnersson, nuvarande skolminister (s), verkar antingen sväva i okunnighet om nedskärningarnas konsekvenser eller så försöker hon dölja problemen när hon uttalar sig. Istället lyfter hon fram att Sverige har klarat sig relativt bra i jämförelse med andra europeiska länder.

Men den svenska skolan bör jämföras med vad den var för 10 år sedan då nedskärningarna började och inte med vad Europas skolor är idag. Europas skolor visar en bild av hur det kommer att bli i Sverige om man fortsätter på den inslagna vägen. I stora delar av Europa har nedskärningarna pågått i nästan 20 år.

Eftersom lärarlönerna är den överlägset största delen av skolans kostnader har man under 90-talet framförallt tvingats öka antalet elever som varje lärare ska ta hand om, speciellt på grundskolan.

Men lokalerna har också försämrats. Lokalkostnaderna ökade dramatiskt i början av 90-talet. Det beror inte på att barnen fick bättre lokaler utan att på att kommunerna passade på att höja hyrorna kraftigt i samband med att (s) drev igenom den nya kommunallagen vilket tillät "marknadshyror". Sedan dess har lokalkostnaderna minskat. "Det har skett både genom att ett ökat antal elever och barn har inrymts i befintliga lokaler samt att kommunerna har avvecklat lokaler i samband med integrering av förskola och skola." (se Aktuellt i skolan).

Sämre arbetsförhållanden

Försämringarna har förstås satt sina spår i lärarnas arbetssituation. I maj 1999 intervjuade SCB 492 lärare och lärarstuderande om deras arbetssituation och arbetsbelastning. 95% av de äldre lärarna i grundskolan, och 60% av de yngre, uppgav en kraftig ökning av arbetsbelastningen de senaste åren (Expressen 11/9-00). Cirka 30% av lärarna beskriver detta som ett mycket stort problem och ytterligare 60% som ett ganska stort problem.

I en djupare undersökning som Lärarnas Riksförbund genomförde i fem kommuner (Se En skola för alla?) kommer man fram till ungefär samma resultat. Men dessutom frågar man lärarna varför deras arbetsbörda har ökat. Sex av tio lärare menar att det beror på de större undervisningsgrupperna. Sex av tio menar också att arbetsbelastningen har ökat på grund av ökad undervisningstid. SCB redovisar att 70-75% av lärarna måste använda kvällar och helger för att klara sitt jobb.

Hela 88,% svarar att deras arbetsbelastning har ökat på grund av att många olika arbetsuppgifter åläggs dem nu förtiden. Nu ska lärarna även fungera som yrkesvägledare, kuratorer, marknadsföra skolorna, skriva betygskriterier, sitta i budget- utvecklings- och samverkansgrupper med mera. Att lärarna i viss utsträckning breddar sitt verksamhetsfält är förstås inte dåligt i sig, men det förutsätter att lärarna har tid med det.

I kölvattnet av den ökade arbetsbördan kommer också psykiska problem krypande. Mer än var fjärde lärare har haft återkommande sömnsvårigheter. Fyra av tio lärare funderar ofta på att sluta. Barnverket (www.barnverket.nu) hävdar att 43% av lärarna, 29% av rektorerna och 27% av övrig skolpersonal är i riskzonen för utbrändhet.

Sämre undervisningskvalitet

Naturligtvis har alla försämringar även haft en effekt på eleverna. Trots sitt engagemang medger hälften av lärarna (se En skola för alla?) att de ofta tvingas tumma på kvaliteten i sin undervisning för att hinna med. Mörkertalet är antagligen ganska stort. Det måste vara svårt för lärare att medge ett sådant misslyckande.

Det är därför knappast förvånande att en statlig offentlig utredning (SOU 200:39) drar slutsatsen att "aktuella studier har visat på ett samband mellan undervisningsresurser och undervisningsresultat (t. ex. Wenglinsky, 1997), så en negativ effekt av resursminskningen är att förvänta." Frågan är om skolministern har tagit sig tid att läsa den egna statliga utredningen?

På DN-Debatt (22/1-01) redovisar skolrådet Ragnar Eliasson facit för 90-talets nedskärningar:

"1998 och 1999 var det 20,4 respektive 22,7 procent av eleverna som inte fick godkända betyg i ett eller flera av grundskolans ämnen. 2000 var siffran 24,3 procent. Redan resultatet för 1998 var enligt Skolverket otillfredsställande".

"Andelen elever som nådde (gymnasie-) behörighet var 89,4 procent år 2000. Det är en minskning från 91,4 procent 1998 och 90,3 procent 1999."

Det rapporteras också (Metro 25/10-00) att antalet klagomål till skolverket om mobbning, sexuella trakasserier, bristande stödundervisning och andra ärenden ökar:

1997   304 
1998 412
1999 520
2000 483 (till september)

Orsakerna till dessa försämringar kan förstås inte bara lastas på skolan. Personaltätheten på fritidshemmen har halverats (Svd 16/4-00). Framförallt har ett allmänt hårdnande klimat under 90-talet också spelat in. 90-talet har varit ett decennium av massarbetslöshet och stora nedskärningar på många områden.

Den socialdemokratiska regeringen försöker nu, efter alla protester, vända trenden i ett avseende och lovar mera resurser till skolan, men deras förslag är helt otillräckligt efter allt som drabbade skolan under 90-talet. Regeringen har öronmärkt ½ miljard extra till skolan nästa år, 1 ½ miljard året därpå och 1 miljard extra varje år till man når 5 miljarder per år om fem år. Om det nu blir av. Innan dess hinner vi säkerligen glida ned i en lågkonjunktur och nya nedskärningar.

I vilket fall måste dessa pengar sättas i relation till alla försämringar som har skett. Kommunförbundet hävdar, i sin rapport Aktuellt i Skolan, att skolan och barnomsorgen måste ha 22 miljarder mer per år än vad den har idag för att återställa andelen resurser per barn till vad det var i början av nittiotalet.

Enligt Karin Skilje på Kommunförbundet så krävs det egentligen mer än 22 miljarder eftersom de sociala problemen är mycket större och därför mera resurskrävande nu. Dessutom påpekade hon att babyboomsbarnen från slutet av 80-talet och början av 90-talet snart skulle flytta ut ur grundskolan och in i gymnasiet och då kommer det krävas ännu mer resurser eftersom en gymnasieplats kostar mer än en grundskoleplats.

Merparten av denna försämring på 22 miljarder drabbade daghem och fritidshem, men enligt Lärarnas Riksförbund hamnar skolans del på ungefär 10 miljarder. I det sammanhanget är regeringens förslag helt otillräckliga. Luddiga formuleringar i nya förslaget till partiprogram om kunskapens betydelse är ingen ersättning för en rejäl ökning av skolans resurser.

JC Från Socialisten nr 52, februari 2001