Skolans framtid ligger i arbetarrörelsens händer

Skolan, kunskap, utbildning och bildning. Det är dessa frågor som vi behandlar i en serie artiklar. Historien, det nuvarande läget och framtiden. Och vi sätter dem i relation till den socialdemokratiska ledningens förslag till ett nytt partiprogram.
Skolan har alltid varit central i arbetarrörelsen. Antingen har de setts som medel för att uppnå ett nytt, mer jämlikt, mer rättvist, mer solidariskt samhälle eller så har bra utbildning setts som ett av de viktigaste målen som socialism skulle uppnå.

Hur som helst har de varit mycket viktiga. Så är det även i dag. I (s)-ledningens förslag till ett nytt partiprogram proklamerar man att vi är på väg in i ett nytt kunskapssamhälle. I detta samhälle, hävdar man, är "kunskap är nyckeln till tillväxt och välfärd" och att tillgången till kunskap är "fördelningspolitiskt central".

Desto märkligare ter sig därför 90-talets kraftiga nedskärningar och ökade klassklyftor inom skolan. Vi frågar oss om inte "kunskapssamhället" i själva verket är en fras för att dölja en epok av kapitalistiskt förfall? >>>>

Ett längre citat från en DN-krönika med rubriken "Den nya högerns bildningskomplex" och en liten titt på överklassens skolning, verkar tyda på att inte ens överklassen längre tror på kapitalismens framtid. Till skillnad från de socialdemokratiska ledare som har lagt fram förslaget till ett nytt partiprogram, bör vi kanske tillägga.

Kampen har utvecklat skolan

Ändå ligger skolans framtid i arbetarrörelsens händer, som alltid. Jalle H visar i en artikel att folkskolan ursprungligen startades för att framförallt disciplinera arbetarklassen och inte för att utbilda den. >>>>

Successivt, allt eftersom arbetarklassen genom sin egen kamp har flyttat fram sina positioner har skolan utvecklats och tagit intryck av arbetarklassens värderingar. >>>>

Enligt sociologen Stefan Svallfors är ca 80% villiga att betala mera skatt för att stoppa förfallet på skolorna och hela 87% vill att skolan ska drivas av det offentliga och inte privatiseras. Alla de försämringar som såväl socialdemokratiska, som borgerliga, regeringar och kommuner har genomfört har därför knappt något folkligt stöd alls. >>>>

Den ökade kommersialiseringen av skolan, bemöts av att många lärare istället försöker göra skolan mera demokratisk, solidarisk och utveckla den allsidiga kritiskt tänkande individen. >>>> Martin O skriver att den ryska pedagogen och marxisten Vygotskij har varit en inspirationskälla för många i dessa försök. >>>>

Nedskärningar, klassamhället sätter snäva gränser för skolans utveckling. Det behövs en stor satsning på skolan, till att börja med måste resurserna återställas till vad de var i början av nittiotalet. De tre "reformerna" som den socialdemokratiska regeringen genomförde 1989 och 1991 släppte loss en stor ökning i ojämlikheten i skolorna. De måste skrotas. >>>>

Det kommer att krävas hårda strider inom arbetarrörelsen för att uppnå dessa förbättringar för arbetarrörelsens egen ledning står i vägen.

Samhället måste också förändras

Vi kan inte heller bortse från samhället i vilken skolan verkar. För att få en verkligt bra skola, där alla de senaste rönen i pedagogiken kan utnyttjas fullt ut, behövs ett socialistiskt samhälle. Då skulle skolan verkligen bli lika för alla och ett ställe där varje individ blir stark och kan fungera tillsammans med andra på ett solidariskt sätt.

Många "experter" har andra recept för att komma tillrätta med "problembarnen". Istället så stämplar de barn med problem med olika bokstäver - DAMP, MBD med mera - och proppar dem sedan fulla med amfetaminer. >>>>

Cecilia H förklarar den lösa, för att inte säga icke-existerande, vetenskapliga grunden som detta bygger på. Istället för att visa på problemens sociala orsaker skyller man på biologiska eller genetiska orsaker och därmed avsvär man sig behovet av att verka för förbättringar. >>>>

Utbredd kamp för skolan

Partiledningen verkar dock har ett förvirrat förhållande till kampen. Skolministern Ingegärd Wärnersson lyckades vrida sig själv i knutar i Expressen efter skolstrejker i Malmö. "Men de som förlorar på strejken är eleverna själva. De har fått uppmärksamhet nu, vi har lyssnat."

Trots partiledningens syn har dock fackföreningar, föräldrar och elever varit ute i öppen strid för att rädda skolan. Även i Stockholm, Östersund, Umeå och Göteborg har bittra protester mot situationen på skolorna skett under det senaste halvåret. >>>>

Ett annat exempel är Barnverket, ett föräldranätverk, som på kort tid etablerat sig i 159 kommuner.

JC