Sex timmars arbetsdag
- åtta timmars lön!

Kravet har en nyckelställning i arbetarrörelsens kamp de kommande åren. När konjunkturen vänder neråt och massarbetslöshet hotar, samtidigt som löntagarna slits ut i allt snabbare takt - då måste arbetstidsförkortning upp på dagordningen.

Sen 1994 har arbetslösheten sjunkit i Sverige. Både den öppna och den som dolts i "konjunkturberoende program". Men den har inte försvunnit. I september 2001 var siffran 6,4 procent, varav 4,2 procent var öppet arbetslösa.

Och det är förstås ett snitt. I Norrbotten var andelen arbetslösa, inklusiveprogramdeltagare, samma månad 12 procent. Det är också så att arbetskraften minskat med över 200.000 sen 1990, bland annat därför att många stoppats in i utbildningar.

Men nu flockas orosmolnen på allvar. Varslen om uppsägningar har varje månad i år varit högre än motsvarande månad i fjol. Toppen kom i augusti då över 7500 personer varslades. Efterfrågan på arbetskraft minskar och ungdomsarbetslösheten stiger.

Och när vi väl har passerat vändpunkten i sysselsättningsutvecklingen kan det gå förskräckande fort utför. I början av 90-talet steg arbetslösheten med en halv miljon människor på ett par år.

Raset skapade en chockkänsla den gången, och protesterna blev defensiva och handlade mest om att bevara A-kassenivåerna. (Vilket inte lyckades på grund av ledningens svek).

Produktiviteten har ökat

Ändå fanns det skäl redan då att gå till offensiv och kräva kortare arbetsdag. Ett av skälen var produktivitetsökningen.

I början av 1995 uppnåddes till exempel ungefär samma industriproduktion i Sverige som vid 80-talets konjunkturtopp 1989, trots massarbetslösheten.

Det kan delvis förklaras av att arbetet blivit mer intensivt, dvs att folk jobbade hårdare, och att många jobbade övertid. Men teknikens utveckling i kombination med nya arbetsorganisationer och metoder har också gjort arbetet mer effektivt. Arbetets produktivitet har ökat. Det betyder att allt färre kan producera allt mer.

Att produktiviteten ökar är något i grunden positivt. Samhällets totala ekonomiska överskott ökar och mänskligt arbete - den viktigaste resursen av alla - frigörs. Hur den ökade rikedomen och det frigjorda arbetet sedan används är en öppen fråga.

Varför har då inte de senaste tjugo årens produktivitetsvinster gagnat arbetare och tjänstemän? Vart tar pengarna som tjänas på att förbättra produktiviteten vägen, om de inte går till kortare arbetstid, investeringar, den offentliga sektorn eller högre löner för arbetare och tjänstemän?

Svaret hittar man om man ser marknadsekonomins grundläggande klassmotsättningar. Om inte de resurser som frigörs används till förbättringar för löntagarna går de till kapitalet i form av aktieutdelningar, derivater, obligationer, konst, valutaspekulation mm. Och om en produktivitetsökning inte åtföljs av ökade investeringar, kortare arbetstid eller utbyggnad av offentlig sektor så ökar också arbetslösheten.

Det som avgör hur produktivitetsvinsterna fördelas är styrkeförhållandet mellan klasserna. Det är bara genom vår egen kamp på arbetsplatserna, i fackföreningarna och i arbetarrörelsen som vi kan motverka att vi får försämringar.

Som Socialisten skrivit många gånger tidigare så ökade produktiviteten exceptionellt mycket i den speciella period av kapitalismens historia som utgjordes av åren 1945-1974. På grund av världshandelns utveckling ökade produktiviteten i OECD-länderna med höga tre procent i genomsnitt per år. Eftersom kakan växte så snabbt kunde arbetarna relativt lätt vinna eftergifter från kapitalet utan att vinsterna naggades för mycket i kanten. Välfärdsstaten byggdes upp.

Men sedan mitten av 70-talet är vi inne i en historiskt annorlunda period i kapitalismens utveckling. En period då produktiviteten bara ökat med i genomsnitt 1.5 procent per år. Eftersom produktivitetsökningen minskade och samhällskakan följaktligen inte växte lika snabbt gick kapitalet på offensiven: man ville ju försvara sina höga vinster. Arbetarrörelsens ledning togs på sängen och bjöd inte mycket motstånd.

Under 90-talskrisen attackerade kapitalet löntagarnas rättigheter, löner och anställningar hårt. Skamligt nog var det ofta arbetarrörelsens ledning som utförde kapitalets diktat. Rik blev rikare och fattig fattigare. Under nittiotalets andra halva gjorde företagen rekordvinster samtidigt som de flesta fick det sämre.

Minska arbetslösheten?

Kan då en arbetstidsförkortning bekämpa den massarbetslöshet som hotar? För att producera ett visst antal tjänster och produkter krävs det en bestämd mängd arbete. Detta arbete kan utföras av ett mindre antal människor som jobbar under en längre tid, eller av ett större antal människor som jobbar under en kortare tid. Det mest logiska är följaktligen att arbetslösheten skulle minska av en arbetstidsförkortning. Många hävdar ändå att en arbetstidsförkortning inte sänker arbetslösheten.

Hur är det egentligen? Generellt kan man se att en arbetstidsförkortning ofta leder till en effektivisering av arbetet - att arbetets produktivitet ökar. Detta innebär att arbetstidsförkortningen i någon grad kompenseras av en ökning av arbetets produktivitet. På uppdrag av delegationen för arbetstidsfrågor (DELFA) gjorde Yngve Åberg en studie 1985 som visade att under perioden 1963 till 1982 har arbetstidsförkortningar kompenserats till 45% av en produktivitetsökning. Enligt IG Metall, det tyska metallfacket, var kompensationseffekten 30% när man sänkte arbetstiden från 40 till 38.5 timmar i veckan.

Positiva effekter

Alltså - en följd av arbetstidsförkortningen blir att man arbetar effektivare den tid man är på jobbet.

Om vi sänker arbetstiden med två timmar per dag kan det därför vara rimligt att anta att man bara behöver nyanställa någon för att arbeta den ena timmen. Men det räcker långt. Det skulle innebära minst 400 000 heltidsjobb i Sverige vid en generell arbetstidsförkortning till 30 timmar i veckan, enligt Sten Ljunggren, lärare i företagsekonomi vid Uppsala universitet.

Det finns många andra positiva effekter som en arbetstidsförkortning skulle få. I Kiruna kommun genomförde man 1989 en minskning av arbetstiden till 6 timmar per dag med bibehållen lön inom hemtjänsten. En effekt blev att antalet sjukfrånvarodagar, arbetsskador och olycksfall minskade avsevärt. Idag när väldigt många löntagare tyngs av hård stress på jobbet och allt fler sjukskrivs på grund av utbrändhet och andra arbetsrelaterade besvär, är det ytterligare ett starkt skäl att ta strid för en arbetstidsförkortning.

30-timmars arbetsvecka skulle också innebära en stor förbättring av jämställdheten. En stor majoritet av alla som deltidsarbetar är kvinnor. Många kvinnor har alltså i stor utsträckning genomfört en arbetstidsförkortning på egen bekostnad.

Lika inkomster och arbetstid är en förutsättning för jämställdhet, även om det förstås inte finns någon automatisk koppling. De flesta lever i heterosexuella parförhållanden. Männens högre inkomster har inneburit att det funnits större anledning för kvinnorna att vara föräldralediga, ta ledigt för vård av sjukt barn och överhuvudtaget ta ett större ansvar för hemmet genom att arbeta deltid. 30 timmars arbetsvecka med bibehållen lön skulle därför innebära att kvinnorna i princip fick bibehållen arbetstid, men ökad lön och att männen fick sänkt arbetstid och bibehållen lön. Då skulle det finnas bättre förutsättningar för att dela på hushållsarbetet och tiden med eventuella barn.

Är det genomförbart?

Arbetstidsförkortning vore alltså bra, men går det att genomföra?

Ja, i den offentliga sektorn skulle det inte vara något problem. När arbetslösheten är hög har samhället stora kostnader för arbetslöshetsunderstöd, arbetsmarknadsåtgärder, socialbidrag och allt elände som arbetslöheten drar med sig i form av till exempel brottslighet, missbruk och sjukdomar. Att ta de pengarna och i stället anställa människor i nyttig offentlig verksamhet vore närmast en administrativ åtgärd.

Det är när man kommer till den privata sektorn som samhällsintresse och vinstintresse kolliderar. Kapitalet, arbetsgivarorganisationerna och deras politiska företrädare hävdar att 30-timmarsveckan är omöjlig. Det är dock inget nytt. Det har de sagt om varenda viktig reform sen urminnes tider; allmän rösträtt, ATP, 40-timmars arbetsvecka etc.

Ändå förverkligades tidigare reformer genom att arbetarrörelsen med kamp tvingade kapitalet till eftergifter. Detta är vad det handlar om - att omfördela resurser från de få till de många, från kapitalet till löntagarna. Och det är därför de bjuder så hårdnackat motstånd.

Tyvärr har vissa av kapitalets argument svalts också av delar av arbetarrörelsens ledning. Resonemanget går ut på att om vi sänker arbetstiden så ökar lönekostnaderna, maskinernas drifttid minskar och flaskhalsar bildas . Detta, hävdar man, leder till att konkurrenskraften för svenska företag minskar, vilket i sin tur leder till att exporten minskar, att företagen går sämre, att de därför tvingas avskeda och att arbetslösheten kommer att öka istället för att minska.

Eftersom en arbetstidsförkortning kommer att minska kapitalets vinster hävdar man vidare att detta kommer att leda till att investeringarna i Sverige minskar och att företagen kommer att flytta utomlands.

35-timmarsvecka i Tyskland

Låt oss nu se hur väl dessa argument stämmer med verkligheten. I Tyskland tog facket striden och uppnådde ett viktigt delmål - 35 timmars arbetsvecka, med till och med ökad lön. Enligt de tyska fackföreningarna har detta inneburit att man räddat hundratusentals jobb.

Tyska fackföreningsekonomer hävdar också att en viktig orsak till den höga investeringstakten i tysk industri är just att de tyska facken varit så tidiga med att ta strid för arbetstidsförkortningar historiskt sett. Företagen tvingas nämligen till att investera sina vinster för att behålla konkurrenskraften. Inte heller innebar 35-timmarsveckan i Frankrike någon ökad arbetslöshet, företags- eller investeringsflykt.

Hoten visar sig vara betydligt överdrivna. Men när trots allt företagsägarna försöker spela ut olika länders arbetare mot varandra är det viktigt att hålla fast vid att arbetarnas kamp faktiskt måste vara internationell. Åtta-timmarsdagen uppnåddes genom att arbetare i den industrialiserade världen enades. Första Maj började som en internationell kampdag för åtta timmars arbetsdag, sex dagar i veckan. Man inspirerade varandra och fick framgång. Den nationella inskränktheten är och var en återvändsgränd för världens arbetare.

Om det slutligen skulle vara så att kapitalet skulle försöka sabotera en arbetstidsförkortning genom att massivt lägga ner företag och flytta dem utomlands så ställs vi inför ett val: ska vi ge upp eller kämpa vidare? Det handlar om man ska låta dem få diktera villkoren för de många, eller om man ska ta strid. Från Socialisten hävdar vi att det enda rätta i ett sådant läge skulle vara att förstatliga de stora företagen och bankerna under arbetarkontroll. Detta skulle i sig innebära ett enormt steg framåt mot ett samhälle där makten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer.

Åke Andersson

Från Socialisten nr 55, november 2001