2003 - Protesternas år

Förra året var på många sätt ett protesternas år. På det fackliga planet var kommunalarbetarna ute i sin längsta strejk någonsin. På gatorna var rekordmånga ute och protesterade mot Irakkriget. Politiskt led hela etablissemanget ett svidande nederlag i folkomröstningen om EMU. Var det bara ödets nyck att allt detta (och mera) sammanföll under 2003?

Den förklaring som ligger närmast till hands är att förra året markerade en brytpunkt i den ekonomiska utvecklingen. Efter millennieskiftet kom de första försiktiga löftena om nya reformer efter 90-talets djupa ekonomiska kris och ständiga nedskärningar. Maxtaxa infördes på dagis och a-kassan höjdes något. Mer pengar tillfördes kommunerna. Men snart började nedskärningarna åter hagla och arbetslösheten öka. Det är klart folk blev besvikna. Det är klart att man kände sig lurad. Man ville visa det, på alla möjliga sätt.

Men vreden är djupare än så. I hela världen protesterade man förra året och inte bara i den fantastiska demonstration den 15 februari. I södra Europa utlystes en rad större strejker. Den revolutionära vågen som startade i Ecuador i januari 2000 nådde nya höjdpunkter i Latinamerika. I Peru sköljde en strejkvåg över landet och stora demonstrationer organiserades mot privatiseringar. I Bolivia störtades regeringen av ett folkligt uppror. Längst har utvecklingen gått i Venezuela där folket 2002 stoppade ett kuppförsök och sabotage mot landets livsviktiga oljeindustri. Detta bäddade för att miljontals människor i år engagerade sig än mer för att på daglig basis påverka landets politiska inriktning. Även i Östeuropa, där arbetarrörelsen i det närmaste varit död under det senaste decenniet, har det börjat röra på sig.

Nedgång inte allt

Allt detta kan knappast bero enbart på en nedgång i världsekonomin. Nedgången var inte ens särskilt djup eftersom den amerikanska staten spenderade mer pengar på ett år än någonsin tidigare. Samtidigt har man sänkt skatterna rejält, åtminstone för de rika och de amerikanska konsumenternas (dvs vanliga arbetares) skuldsättning har nått nya rekordnivåer. Det har dämpat nedgången. Under året har ekonomin vänt uppåt i USA, även om de flesta amerikanska arbetare knappast märker det. Även i en rad Latinamerikanska länder har produktionen ökat. Europa däremot halkar efter och kommer antagligen att se en fortsatt ökning av arbetslösheten under det kommande året. USA är EU:s största handelspartner och dollarns fall gör det svårare att exportera dit. Men i Sverige lär nedgången knappast bli lika djup som i början av 90-talet.

Nej, det alldeles för enkelt att bara peka på det senaste konjunkturförloppet som orsak till det stora missnöjet. Vad vi har sett är en uppdämd ilska, som spätts på av de nya försämringarna.

Under två decennier har arbetare (och fattigbönderna i tredje världen) pressats tillbaka. Efter Berlinmurens fall ökade tempot i nyliberalismens framfart. 90-talet blev kapitalismens decennium i hela världen. Även under den ekonomiska uppgången tvingades tredje världens länder till förnedrande och misslyckade "strukturanpassningar". Privatiseringar skedde överallt. Marknadskrafterna skulle framkalla mera välfärd för alla.

Med facit i hand

Nu står vi med facit i hand och det är detta som har fått många att reagera. De flesta länder i Östeuropa som övergav planekonomin har fortfarande inte nått upp till den ekonomiska nivå som de hade före de stalinistiska diktaturernas fall. I de utvecklade länderna har arbetstempot har drivits upp till ett inhumant tempo. Många är så stressade idag att det har jämförts med post-traumatisk stress, någonting som de som har varit med i krig eller torterats ofta lider av. Ett fåtal u-länder har visserligen haft en snabb ekonomisk utveckling när det utländska kapitalet har strömmat till, men det har bara gynnat ett litet smalt skikt av befolkningen. I länder som Indonesien och Argentina kollapsade ekonomin när kapitalet mot slutet av 90-talet strömmade ut lika snabbt som det hade kommit. För Afrika syns ingen ljusning. I FN:s Human Development Report 2003 slår man fast att den socioekonomiska utvecklingen har gått bakåt i 21 länder under 90-talet. Fler än någonsin i "fredstid". I Afrika har ett antal länder vittrat sönder till ett tillstånd som närmast liknar barbari.

Nog med försämringar

Nu upplever många att det är nog med försämringar, nog med förnedring, nog med satsa-på-dig-själv-mentalitet och konkurrens. Det fungerar inte och det står de flesta upp i halsen. Ekonomin må vända uppåt, men det kommer inte att göra någon större skillnad. Varken ekonomiskt (i arbetarnas plånböcker) eller politiskt. Pendeln har börjat svänga rejält till kamp och till vänster. Men till skillnad från under 70-talets vänstervåg så sker det inte mot bakgrund av en lång period av ekonomiskt uppsving. Då kunde samhället i övrigt i viss utsträckning dras med i arbetarklassens vänstersväng, nu sker en ökad polarisering istället. Förbättringar för arbetarklassen måste ske på bekostnad av överklassen och tvärtom. Marginalerna har krympt.

Kampen utvecklas

Kampen kommer därför inte bara att fortsätta, men också att politiseras allt mer. Allt fler kommer att undra om vi verkligen behöver klasser och om de inte går att avskaffa. På sjuttiotalet kom dessa tankar också i förgrunden för kampen, men arbetarrörelsens stalinistiska och socialdemokratiska ledning kunde använda hela sin auktoritet för att avleda rörelsen. Diskussionen om socialism avbröts och samhällsdebatten svängde till höger. Idag kommer det att vara annorlunda. Den stalinistiska ledningens ställning vilade på det mäktiga Sovjetunionen och den socialdemokratiska på flera decennier av ett framgångsrikt reformarbete. Nu är Sovjetunionen borta och överallt har den socialdemokratiska ledningen genomfört försämringar i närmare två decennier.

I Sverige såg vi hur LO- och (s)-ledningen blev hängande i luften när större delen av deras medlemsbas vände sig emot dem i EMU-omröstningen. Efter kommunalstrejken finns det en enorm bitterhet mot Ylva Thörn och Kommunals ledning. Vi kan förvänta oss fler slitningar i arbetarrörelsen under det kommande året allt eftersom spänningarna i samhället ökar när rörelsen går allt längre till vänster. Ledningen pressas allt hårdare. Under antikrigsrörelsen tvingades till slut även partiledningen ställa upp på demonstrationer, trots att Göran Persson under en tid har profilerat sig som en av de mest öppet pro-amerikanska socialdemokratiska partiledarna någonsin. I England har fackföreningarna rest sig i revolt mot Tony Blair och börjat återkräva Labourpartiet från dess borgerliga infiltratörer. En efter en sviker till och med hans parlamentsledamöter honom. Trots att Labour har en majoritet på 161 ledamöter i det brittiska parlamentet fick han bara igenom sitt förslag att höja universitetsavgifterna med ynka 5 röster. Även i Sverige kommer kritiken mot Persson-regeringens högerpolitik att bli starkare i partiet.

Svårbruten radikalisering

Bara en lång och stark ekonomisk uppgång i likhet med den som skedde under 50- och 60-talet skulle kunna bryta denna utveckling. Att vi än en gång skulle få en sådan tillväxt är så gott som uteslutet. 2000-talets första ekonomiska nedgång är redan värre än alla svackor under efterkrigsuppsvinget. Den hade varit ännu djupare om inte USA hade tagit jättelån och skaffat ett enormt handelsunderskott. Det har mildrat denna nedgång, men kommer att vara en black om foten under den kommande boomen och förvärra nästa nedgång. Den kan bli en depression likt trettiotalskrisen om antalet handelskonflikter mellan EU, USA och Japan fortsätter att öka i den takt de har gjort under de senaste tio åren.

Ungdomar har gått i främsta ledet för protesterna. De som växt upp under 90-talet har inte upplevt någon period av reformer utan bara ökad betygsstress, studiemedel som urholkas allt mer, nedskärningar på skolorna och en allt orättvisare värld. Både SSU och Ung Vänster har vitaliserats av nya kritiska medlemmar. Efter ungdomen kom de offentligt anställda igång och 2004 ser det ut som om det kan vara de privatanställdas tur. Avtalsrörelsen ser ut att bli hård. Parterna står längre ifrån varandra än på länge. Till exempel kräver arbetsgivarna att fritt få disponera 50 timmar om året av metallarbetarnas arbetstid. Dessa timmar vill de kunna lägga in när som helst och slippa betala övertid för! Det skulle innebära ett rejält kliv tillbaka mot ett samhälle som många trodde vi hade lämnat för gott. Därför kommer även den konflikten att gälla mer än enbart ännu ett avtal. Den kommer att späda på det redan utbredda ifrågasättandet av det nuvarande samhället.

På väg mot socialism?

Den rörelse som har kommit igång är, i sin helhet, mer än bara en rörelse mot försämringar. Kampen är arbetarklassens inträdesbiljett till den politiska scenen. När arbetarklassen väl finns där och stannar kvar - då har vi tagit det första avgörande steget mot ett helt nytt samhälle. Socialismen innebär att hela samhället inklusive ekonomin sätts under majoritetens demokratiska kontroll. Det kräver miljoner människors aktiva deltagande.

JC

Från Socialisten nr 67, februari 2004