Ida-Marie fick i uppdrag att skriva om borgarnas kultur, och blev tvungen att göra ett studiebesök.

En kväll på operan

Jag ringde till Operan i Stockholm och presenterade mig lite käckt och sa att jag ville gå på opera. Hon som svarade lät väldigt butter och sa att det inte finns någon opera på sommaren.

Jag fick senare reda på att det visst sjungs opera på Ekerö. Jag beställde en biljett till den 12/8 kl 20:00, jag kände att jag hade lite förutfattade meningar.

Dagen kom och jag tog bussen till Drottningholms slottsteater, jag fick fråga mig fram och det var lätt att hitta. Teatern ligger väldigt vackert bredvid slottet, utanför ingången står en bred kö så jag kikar runt lite. Först går jag in i en affär precis bredvid teatern. En stiligt klädd kvinna jobbar där och säger inte ens hej där hon stod i dörren. Inne i affären finns det massa böcker om olika kungar, en tjock bok om Karl den tolfte för över 300 kronor. Här finns även Prins-kola att köpa i vacker påse för 50 kronor.

Jag lyckades undvika impulsköp och gick ut och kikade lite runt teatern. Här runt teatern finns stora områden som hade passat utmärkt att bygga lägenheter på. På en stor gräsmatta bredvid en igenalgad å går en massa kanadagäss och äter gräs. Plötsligt dyker två barn i 10-årsåldern upp och jagar dem så att de måste springa omkring och stressa. Jag tänker genast på arbetsmarknaden och knyter min hand i fickan och hoppas att gässen ska med en gemensam attack få sina förtryckare att ge sig.

Anställda i vita peruker

Nu hör man ringningarna från de anställda som går omkring, killarna i vita domarperuker och tjejerna i söta vita klänningar. Kön blir kortare och det är dags att gå in. Garderoben är gratis men det är varmt ute så det är ingen kö till den. Jag passar på att hänga in min jacka. När jag är på väg till min plats så ser jag Björn von Sydow stå och prata med någon som kanske är hans fru. Det är lite intressant att han i sin kavaj passar bra in i miljön. Ingen av mina jobbarkompisar har någonsin sagt att de har varit på opera i helgen i sin bästa kavaj.

Operan börjar kl 20:05 och jag har plats på rad 28 nästan längst bak. Biljetten kostade 165 kronor, platserna längst fram kostade runt 500 kronor.

Operasångarna sjunger otroligt vackert och orkestern spelar vackert, jag tänker att de inte tillhör förtryckar-na utan är en bra produkt av ett svenskt skolsystem som finansieras av skatter. Det är konstigt att man aldrig har känt någon eller inte ens pratat med någon som jobbat med att sjunga på en opera.

Lokalen är från 1700-talet och den är mysig och påkostad med vackra lampor och längs väggarna sitter elljusstakar med lågor som fladdrar naturligt. Det finns även två brandmän som står och vaktar ifall någon eldhärd skulle bryta ut. Jag har aldrig hört att människor brukar brinna inne på operor som de ibland gör på ålderdomshem. Det är nästan outhärdligt varmt i lokalen och strax innan pausen svimmar en kvinna och hon får bäras ut.

Det var kul i början med sång och musik men nu känns allt som en upprepning. På raden framför sitter det en del som läser i böcker som jag snart fattar är texten till operan som sjungs på italienska. En del har också operakikare som ser rätt överklassaktiga ut. En textbok vore en fördel för mig i alla fall.

Nu är det äntligen dags för en paus och den funkar så här: man går och köper sig en läsk eller ett glas vin och sedan går man ut och pratar. Jag köpte två flaskor vatten sedan gick jag runt i väldoftande piprök och lyssnade på överklassens snack om gåshud på armarna och att det var för varmt och nu läge att åka hem och lyssna på Verdi.

Markservice

Det som var konstigast med pausen var att när man försökte komma in med sin sista halvfulla flaska vatten så stoppades man av en anställd med peruk som sa att man ej får ta med vattnet in igen. Lustigt system tänker jag, när jag ser vana överklassare bara lägga ner sina flaskor på marken i väntan på att någon käck dräng eller piga ska plocka upp dem.

När man passerar igenom salongerna på väg till sin plats ser man stora guldramade tavlor av borgarsvin med svärd som dödar drakar. Jag orkar härda ut tills andra akten är slut. Under tiden hinner jag tänka på vad kultur är för mig. Jag gillar att lyssna på arbetarmusik typ Mikael Wiehe, jag känner igen mig i musiken och man kan drömma sig bort till andra länder men till samma kamp.

Jag tänker även på operahuset i Sidney där jag tror att alkoholiserade aboriginer inte vistas i lika hög grad som rödhåriga feta män som tycker att båtflyktingar ska hållas från kusten eller om de kommer iland hålla dem i lägerfängelser.

Jag vet inte mycket om vad kultur är men det var nog inte en samling sågverksarbetare som införde operan i Sverige på grund av att de tyckte att för få människor i peruk stod och sjöng på italienska. Det var troligen inte heller en blekfet godsherre i plommonstop som införde arbetarklassens musik.

Skillnad på folk och folk

Det känns som om borgarklassen tar med sig sina ungar såsom deras föräldrar en gång har tagit med dem till grejer som opera. Jag tror att borgerlig kultur är något som man uppfostras till för att deras barn ska lära sig att det är skillnad på operafolk och arbetarfolk.

Operan slutade kl 23:50 på måndag kväll och det kanske inte var så många av dem som var där som skulle upp och jobba klockan sju nästa morgon. Vi var ett gäng som inte bodde på slottet eller hade egna bilar, vi tog bussen. Busschauffören såg stressad ut och han fattade nog att vi varit på opera. Jag skämdes lite men förstod den sköna klassförrädarblicken han gav mig när jag visade mitt tjänstekort.

Ida-Marie Vedeld

Ur Socialisten nr 59, augusti 2002