Om överklassens kultur - med tanke på ministerskandalerna

Så har vi fått en ny borgerlig regering. Det tog inte många minuter innan skandalerna började radas upp. Tja, är det någon som är förvånad? 

Nya herrar, nya seder

Man känner igen sina löss på gången. Nya herrar, nya seder. Som en liten bondepraktika inför de kommande fyra åren; lär er följande:

1. Regler är till för att följas. Av underklassen.

2. Med lag skall landet byggas. Inte styras.

3. Vi är alla lika inför lagen. Men inte i domstolen.

4. Arbete befrämjar hälsa och välstånd. Konkurser och skatteflykt ännu mer.

5. Ingen kan tjäna två herrar. Men man kan betala flera filippinska barnflickor svart.

6. Tillfället gör tjuven. En valseger gör honom till minister.

En minoritetsgrupp

Även om det är många som röstade borgerligt måste vi komma ihåg att själva borgarklassen i Sverige är väldigt liten. Det är en liten marginaliserad grupp på mindre än 100 000 som i huvudsak lever på andras arbete.

Den här gruppen dras ofta till andra av sin sort. Man hittar dem vanligtvis sammanförda i isolerade villaområden utanför våra storstäder.

De har på grund av sin språk- och beteendemässiga särprägel väldigt svårt att komma in i samhället. Det är ofta en självpåtagen isolering och en vägran att ta del av den vanliga svenska kulturen. Det är till exempel väldigt vanligt att man ser parabolantenner på villorna och de föredrar att titta på CNN, NBC eller Sky, istället för de gamla hederliga SVT och TV4.

När de väl försöker ta del av de folkliga traditionerna, som exempelvis midsommar och julafton, blir det något krystat och överdrivet med de hela. Det blir alltid en massa folkdräkter, kyrkokörer och blodkorv. För många av dem är den här typen av högtider oerhört mentalt påfrestande. Får de dessutom i sig för mycket sprit, kan några av dem börja yra om att "de ska tala till folket".

Ny integrationspolitik?

Det här leder inte bara till en kulturell isolering, utan också till ett allt större socialt utanförskap. När de ska ut och festa håller de sig oftast för sig själva, och klasar ihop sig på de fåtal etablissemang som de betraktar som "sina".

Människor i den här gruppen är också fast i ett mervärdesberoende, då de i huvudsak lever på avkastningen av andras arbete. Det leder till att de underpresterar kraftigt på arbetsmarknaden. I den mån de återfinns i något som liknar ett jobb, har det ordnats inom den egna gruppen. De återfinns så gott som aldrig på den öppna arbetsmarknaden.

Det här leder i förlängningen till utanförskap, skepsis mot samhället och destruktiva tendenser. I intervjuer med individer från denna grupp som under lång tid varit isolerade från samhället, uppvisar de ett blint hat mot så skilda saker som A-kassa och vårdcentraler. De har då oftast passerat den punkt då de skulle vara mottagliga för en kraftfull integrationspolitik.

Patrik Olofsson