Ny skylt över antikaffären

Borgerligheten har en ny fasad. Moderaterna har för att synbarligen distansera sig från sin tidigare inriktning lagt sig till med förnamnet ”nya”. Dessa ”nya” moderater har sedan slagit sig samman med resten av de borgerliga och skapat samarbetsorganet ”Allians för Sverige”. Centern svänger i de frågor där de tidigare inte dragit jämt med de blå, Moderaterna slår sig för bröstet som det nya arbetarpartiet, Folkpartiet skjuter in sig på missnöje genom att använda arbetslösheten och skolkrisen medan Kristdemokraterna, med den oansenlige Hägglund i spetsen, mest hakar på ”Alliansen”.

Borgerligheten har fräschat upp fasaderna men samtidigt är det just bara kosmetiskt, en ny skylt över antikaffären.

Det finns ett missnöje med den nuvarande situationen i Sverige och detta missnöje gör borgarna sitt bästa för att utnyttja för ”systemskifte”. Deras taktik riskerar att blända väljarna och hindra dem från att genomskåda vad som ligger bakom de nuvarande förslagen och vad som är de långsiktiga resultaten av borgarnas politik. Med denna oheliga Allians vid makten kommer deras gamla vision genomföras med ny retorik och de små stegens tyranni.

Det svåra med politik är inte nödvändigtvis att ta ställning till enskilda förslag och formuleringar utan svårigheten ligger i att följa tanken bakom förslaget och genomskåda resultatet på kort och lång sikt. Vad innebär alliansens och de borgerliga partiernas förslag för en arbetare?

En av moderaternas käpphästar genom åren har varit skattesänkningar, skattesänkningar som gynnar de redan bemedlade. De ”nya” moderaterna har en ”ny” inriktning. Det talas fortfarande om skattesänkningar men nu säger man sig vilja rikta sänkningarna till låg- och medelinkomsttagare. Låter inte detta bra?

Mer i plånboken kan låta bra, men naturligtvis finns det en baksida av att sänka skatten till en kostnad av 37 miljarder. Detta kräver en ökad självfinansiering av det som vi idag gemensamt finansierar. Borgarnas förslag om arbetsavdrag, den sänkning som sägs gynna även arbetare, ska ge en lågbetald ungefär tusen kronor mer i månaden. Samtidigt föreslår de höjda avgifter för a-kassan (10 miljarder kronor per år enligt LO-rapport), borttagandet av avdragsrätten för fackavgift, a-kassa (4,3 miljarder kronor) och resekostnader till arbetet.  Egenavgifter i vården. Det kommer tveklöst att bli en dyr tusenlapp.

När Moderaterna sedan på sin hemsida hävdar att cirka 75% av skattesänkningarna i deras förslag går till låg- och medelinkomsttagare så har de glömt att ta med hur många procent av kostnadsökningarna som drabbar samma grupp. Borttagandet av förmögenhetsskatten kommer inte att gynna någon fattig.

Samtidigt rör detta inte bara hur mycket som blir kvar av lönen. Det har också en stark koppling till alliansens förslag om införandet av låglönejobb. Genom att införa skatteavdrag på ”hushållsnära tjänster” vill de skapa nya arbeten. Dessa skatteavdrag är dels skatteavdrag för köpare av dessa tjänster men också sänkta arbetsgivaravgifter för tjänster. Det senare kallar borgarna för en skattesänkning när det i realiteten innebär att arbetarna i dessa tjänsteföretag skulle sälja sitt arbete långt under acceptabel nivå. Arbetarna själva drabbas inte direkt ekonomiskt av detta eftersom det inte syns på utbetalningen. Istället kryper det på oss bakvägen genom nämnda höjda egenavgifter och försämrade villkor i våra trygghetssystem.

Det som däremot drabbar dessa arbetare är förslagen som gäller arbetslöshet. Förutom sänkta ersättningar i a-kassan föreslår  Alliansen att en arbetslös ska tvingas ta ett arbete som ger 80% av ersättningen som redan den är 80% av tidigare lön. Detta innebär en lönesänkning med 36% vilket ger de då redan subventionerade företagen inom hushållsnära tjänster en vink om vilken nivå de kan lägga sina löner på. Öppna först upp för låglönejobb och släpp sedan fram en ny låglönemarknad!

En intressant koppling mellan detta och avdragsrätten för resor till och från arbetet framträder när långtidsarbetslösa efter 300 dagar som arbetslös skall tvingas anta arbeten i hela landet.

Vidare vill alliansens partier på olika sätt ”hjälpa” ungdomar in på arbetsmarknaden. Det handlar åter om att sänka arbetsgivaravgiften eller i klarspråk, tvinga ungdomar att sälja sig till lägre pris än avtalat. Arbetare ställs mot arbetare i en osund konkurrens på olika villkor och med lönedumpning som långsiktigt resultat. Det finns skillnader mellan de borgerliga gällande utformandet av systemet men just denna lönesänkning är gemensam. Största skillnaden ligger i att Moderaterna föreslår att deras ”nystartsjobb” ska vara omfattade av LAS medans Centerns förslag som bekant inte har den inriktningen.

Ett annat förslag riktat till ungdomar är ett praktiksystem där företag under en termin får studerande arbetare som de inte behöver betala ut lön till medan samhället går in med ett bidrag motsvarande studiestödet. Arbetsgivaren förväntas erbjuda handledning, inget annat, och får för detta en termins gratis arbetskraft. Detta borde vara svårt att försvara för en borgerlighet som anser att folket ska leva på lön istället för bidrag.

Folkpartiet anser att en fördubbling av provanställningstiden från 6 till 12 månader och avskaffande av medfinansieringen skulle minska ”risken med att nyanställa”. En fördubbling av provanställningen underlättar bara för arbetsgivaren som har lättare att säga upp den anställde. De sjukskrivna drabbas dessutom av kontrollivern genom att Folkpartiet vill att försäkringsläkare skall bedöma arbetsförmågan vid sjukskrivningar över 4 veckor. Naturligtvis har försäkringsläkare ett intresse av att friskförklara.

Ett intressant fenomen i sammanhanget är att alliansen nu håller låg profil gällande facket och arbetsrätten. De direkta påhopp som tidigare varit så vanliga har i ”arbetarpartiet” moderaternas nya taktik bytts ut. Den direkta approachen visade sig verkningslös i Sverige medan den nya taktiken är desto  farligare.

Vad finns det för baktanke med att höja avgiften till A-kassan och ta bort avdragsrätten? En dyrare a-kassa skulle öka risken för ekonomiskt baserade avhopp från facket.  Varför läggs förslag om lönesänkning som en del av arbetsmarknadsåtgärderna? För att detta i sin förlängning försvagar kollektivavtalets ställning. Längre provanställning inskränker fackets makt, borttagen avdragsrätt för fackavgiften, och därmed en skattehöjning för fackmedlemmar, ger än fler incitament för avhopp.

Borgerligheten, nu än mer anonymiserade genom Alliansen för Sverige, har lämnat den öppet fackfientliga retoriken men med dem vid makten kommer deras förslag sammantaget och i sin förlängning göra precis vad deras föregångare misslyckats med i öppen konfrontation.

Johan Andersson