Miljöpartiet - grisen i säcken

Nyligen publicerades en opinionsundersökning där det framgick att Miljöpartiet, som för inte alls länge sedan var ett litet parti, nu är på väg att gå om Socialdemokraterna i Stockholm. Samtidigt fortsätter (S) sin kräftgång. Även på riksnivå går MP framåt och Socialdemokraterna backar.


Miljöpartiets opinionsframgångar på bekostnad av (S) är inget förvånande; partiet rider på den nya vågen av miljömedvetenhet som svept över västvärlden de senaste åren, samtidigt som partiet har en allmän vänsterprofil i väljarnas ögon. Sammantaget något som lockar radikala ungdomar och ”progressiv medelklass” i storstäderna. Dessa är grupper som MP har tagit från Socialdemokraterna. Där miljöpartiet upplevs som konsekvent, idéburet och tydligt upplevs (S) som opportunistiskt, otydligt och inställsamt av väljarna.

Miljöpartiets bas

Det är sant att miljöpartiet står till vänster i en del frågor, men sett till sin sociala sammansättning är partiet i grunden ett borgerligt parti med sin medlemsbas och väljarkår grundad på mellanskikten och intar därför en vacklande klasståndpunkt. Ett exempel på detta är, när Miljöpartiet häromåret ändrade sin inställning till lagstadgad rätt till kommunala nattis för nattarbetande föräldrar. Det  uppmärksammades att många skådespelare arbetade på obekväma arbetstider, varför (MP) beslutade att ändra sin principiella hållning till lagstiftning i den frågan. Att tusentals LO-medlemmar jobbar natt, var uppenbarligen ingenting som bekom partiet nämnvärt, men när en yrkesgrupp som partiets medlemsbas kunde känna social identifikation med fick sin svåra situation belyst ruckade (MP) raskt på principerna. Politiskt har detta vacklande mellan höger och vänsterpositioner fått sitt uttryck i partiets stöd för friskolor, ett romantiskt vurmande för småföretag och attacker på arbetsrätten, varvat med ett och annat radikalt krav som exempelvis stödet för arbetstidsförkortning. Det går därför att på goda grunder säga att en röst på Miljöpartiet är att köpa grisen i säcken.


De förra åsikterna
delas av Socialdemokraternas partiledning, i alla fall dess högerflygel. Det är helt sant och av just den anledningen vill Mona Sahlin ha med (MP) i regeringen; som ett alibi för att avstyra radikala krav från arbetarrörelsens medlemmar. Men det finns också en viktig skillnad: (S) och (V) grundar sig på arbetarklassen och är därför känsliga för tryck underifrån, vilket inte kan sägas om Miljöpartiet.


(MP) må rida på miljövågen men har ingen förståelse för att en ekologisk omställning av samhället kräver ett gemensamt ägande av samhällets avgörande produktionsmedel. Indirekta styrmedel, som regleringar och miljöskatter, kan bevisligen ha en viss effekt men räcker inte på långa vägar för att åstadkomma ekologisk hållbarhet. Samtidigt är miljöhänsyn en merkostnad för de privata företagen, något som minskar profiten (utdelningen till aktieägarna). Deras mål är vinstmaximering och verksamheten bedrivs i konkurrens med andra företag vilket omöjliggör samordning. Storföretagen har därför vare sig viljan eller möjligheten att ackumulera de medel som behövs för en ekologisk omställning av produktionen. Energi och transportsystem måste ställas om till förnyelsebara energislag, jordbruket måste sluta använda konstgödsel som orsakar övergödning av våra vatten, all produktion måste underställas principerna kretsloppstänkande och energisnålhet. Enbart genom en samhällelig kontroll av storföretag, naturtillgångar och finansinstitut samt en demokratisk planering av ekonomin går det att uppbringa de enorma resurser som kommer att krävas för att stoppa marschen mot ett ekologiskt Armageddon.

Offensiv politik behövs

Historiska erfarenheter visar att de lättrörliga mellanskikten följer den klass som har initiativet i klasskampen. Under de perioder då arbetarrörelsen har varit på offensiven har mellanskikten gått åt vänster och vice versa. Det är alltså inte så att ”medelklassen” är en enda reaktionär massa som Socialdemokratins ledning verkar utgå ifrån. Tjänstemän är också löntagare (de flesta av dem tillhör för övrigt objektivt sett arbetarklassen). De brottas med samma vardagsproblem som LO-medlemmarna och har på samma sätt drabbats av nedskärningarna i välfärden.

Arbetarrörelsens uppgift måste vara att visa på en väg framåt:

Förstatligande av storföretag, finansinstitut och naturresurser
Ekologiskt omställningsprogram för hela ekonomin
Nej till direktörsvälde och privata vinster i skattefinansierad verksamhet - återta i gemensam regi
Ja till arbetar- och brukarkontroll i det gemensamma
200 000 tusen nya jobb i den offentliga sektorn
6 timmars arbetsdag

En sådan politik skulle tydliggöra skillnaderna i valet, entusiasmera arbetarklassen och utgöra ett reellt alternativ för mellanskiktsgrupperna - en väg bortom ständiga nedskärningar och försämringar i namn av ansvarstagande.

Peter Stolpe