Skiftbyte i mjölkfabriken

En måndag, inte allt för länge sedan, skulle jag gå till jobbet. Övertygad som jag var om att jag hade eftermiddagsskiftet och inte skulle börja jobba förrän 13:00 gick jag och la mig sent.

Fem minuter över fem på morgonen ringde chefen och undrade varför jag inte var på jobbet.

Inför den här artikeln frågade redaktionen mig om jag kunde skriva om alienation. Inte teoretiskt om vad det är, utan om hur det känns. Just så känns det. När man går upp innan solen, utan att ha hunnit sova och cyklar till jobbet utan en tanke i huvudet. Jag tänker inte på företagets bästa eller kunden och konsumenten. Jag tänker inte ens på lönen och hyran som den ska betala. Jag cyklar till jobbet helt enkelt för att jag måste.

Jag har ett osynligt jobb. Ett så kallat lågkvalificerat industriarbete. Ibland när jag var liten skojade vi om att man borde bli russinskrynklare eller makaronihålsborrare.

Detta är ett sådant jobb. Jag jobbar på ett mejeri, men jag är inte mejerist. O nej, det krävs utbildning för det. Jag är bara en av alla de osynliga människor som är oundgängliga för att du ska kunna dricka mjölk. Men det enda jag gör är att lyfta buntar med tomma mjölkpaket från en pall och lägga dem på en produkthiss som går ner i maskinen där de fylls med mjölk. Ibland tar pallen slut och då hämtar jag en ny.

Även inom företaget är vi osynliga. Allt prat handlar om den lilla del av företaget där spetskompetens samlas, resurser tillförs, nämligen s.k. functional food. Vi producerar bara mjölk fil, yoghurt, gräddfil och grädde. Helt vanliga mejerivaror, alltså. Inget spännande alls. Ibland undrar jag hur många det finns som har sådana jobb. Osynliga, oglamorösa men oundgängliga. Är inte alla IT-konsulter, mediakändisar och singel i stan. De man ser på TV jobbar ju nästan aldrig och om de skulle göra det så är det just som strippa, polis (inte vanlig polis utan sån där som utreder mord och jagar terrorister eller seriemördare), massör eller bergsbestigare. Alienation handlar också om att inte känna igen sig i världen som den presenteras för oss. Jag är säker på att de flesta av oss inte är mediagurus, MTV-hallåor och romanförfattare. De flesta jobbar nog som jag, en liten kugge i ett stort maskineri där man inte känner att man kan göra annat än att stiga upp när chefen ringer, ta fram cykeln och cykla till jobbet.

Som i Arlöv

Hanna från Arlöv är aktuell på radio igen i ny tappning med Lisa Miskowski. Det känns bra. Jag står på en "brygga" en våning upp över maskinhallens golv. Precis som i Arlöv har vi ingen eller försumbar ventilation. Jag började här med ett sommarvikariat och är fortfarande kvar tre år senare och varje sommar ligger temperaturen kring de 30. (Jag har försökt säga upp mig men både studiemedel och A-kassa ligger så lågt att det är svårt att sluta ett jobb om man inte har ett annat på gång.) Och här är, som jag ser det, det enda som hjälper mot alienation, tristess och dålig arbetsmiljö: För att stå ut med det måste man engagera sig i sin arbetsmiljö. Jag har blivit vald till studieombud i min fackklubb och planerar att försöka förändra därigenom. Som studieombud har jag nog liten möjlighet att få bättre ventilation men det är i alla fall en början.

Simon Lundin, mejeriarbetare

Från Socialisten nr 58, april 2002