Marxismen och arbetarrörelsens ungdomsförbund

Just nu går det trögt både för SSU och Ung Vänster. Förutom 1 maj märker man inte så mycket av organisationerna. Den illa omtyckta borgerliga regeringens försämringar borde skapa möjligheter till att genomföra protester. Många ungdomar är politiskt intresserade och är medvetna om att ”det är något som inte stämmer” med världen som den ser ut idag. Vad kan man då göra för att få fart på verksamheten? Till och börja med måste man starta med politiken, diskutera vad som händer i samhället i Sverige och internationellt. Genom det utvecklas medlemmarna och ser att det man håller på med är en del av en större kamp. Den politiska diskussionen är inte en fråga bara för ledningen eller kongresser och årsmöten utan måste vara levande hela tiden i organisationen. Genom att involvera medlemmar i diskussionen blir det mer intressant för dem att vara aktiva.

Men det räcker inte att bara diskutera vad som händer. Inte för inte sade Marx att det inte räcker med att förstå världen, man måste också förändra den. Därför är det avgörande att vända arbetarrörelsen utåt. Vilken fråga man väljer är inte avgörande det viktiga är att man kommer ut och gör någonting. Men det räcker inte att dela ut några flygblad utan det är viktigt att man tar och engagera sig i frågor där man kan påverka. Om medlemmar känner att de gör en skillnad så blir de mer engagerade. Därför är det viktigt att involvera medlemmarna i utformande av material och genomförandet av aktiviteter.

I många kommuner och landsting styr Socialdemokraterna och/eller Vänsterpartiet. I de fallen så måste ungdomsförbunden driva på för att partierna ska gå till vänster och hålla sig till sina vallöften även efter valet. Att inte vilja påverka sina moderpartier är att vända sig bort från de områden som man faktiskt kan påverka. Inte så få med ledande uppdrag i ungdomsförbund har uppdrag i sitt moderparti, att säga att ungdomsförbunden inte ska kritisera sitt parti blir ett alibi för att de personerna inte vill ha kritik för sin roll i partiet. Det är inte helt okänt att ungdomsförbunden för en del fungerar som en plattform för en karriär i partiet.

Något som ungdomsförbunden kan göra är att ta upp och stödja arbetare som är ute i kamp exempelvis sjuksköterskorna. Gå ut och ta kontakt med dem, på vilket sett kan man hjälpa dem. På det sättet kommer ungdomsförbunden ut i verkligheten.

Både SSU och Ung Vänster är feministiska ungdomsförbund. Frågan är hur man varkar för att stärka kvinnors ställning i arbetarrörelsen och förbättra kvinnors situation i samhället. Vi menar att det är arbetarrörelsen som kan förändra samhället och det krävs en kamp av män och kvinnor för att genomdriva reformer i kvinnors intresse. Om arbetarrörelsen satsar på diskussioner och kurser som utvecklar medlemmarna kommer det att gynna kvinnors ställning. De bästa och konkreta kraven som skulle vara mest ”feministiska” skulle vara 200 000 nya jobb i offentlig sektor och en sänkt arbetstid med bibehållen lön. Detta skulle gynna kvinnor. Det är dock reformer som kostar och som kräver konflikt för att genomföras. Därför tonar Vänsterpartiet ner de kraven och Socialdemokraternas ledning driver dem inte alls.

Studier och kurser är avgörande för att utveckla medlemmar och ge dem något som gör det intressant för dem att fortsätta vara aktiva. Om man vill revolutionera samhället behöver man studera tidigare revolutioner. Marxismen behöver studeras.

Ungdomsrörelsen kan spela en ledande roll för att sprida och försvara socialismen och marxismen. Men för att göra det måste man studera och ställa sig frågor om vad socialism och marxism är för någonting. En utmaning nu för arbetarrörelsen är den attack som Forum för levande historia står för. Där upprepar man de gamla påståendena om att kommunismen är lika med massmord, Lenin var en tyrann och så vidare. Dessvärre verkar stora delar av vänsterns respons vara att undvika sakfrågan och rikta in sig i det olämpliga i att staten har en egen historieforskning. Problemet är att om man inte kan förklara vad som hände i Sovjetunionen (vilket Vänsterpartiet fortfarande inte kan göra) försöker man på olika sätt undvika frågan, vilket ger öppet mål till högern. För oss som står i den marxistiska traditionen, Marx, Engels, Lenin och Trotskij, så har vi en förklaring av vad som hände i Sovjetunionen. Vad som misslyckades i Sovjetunionen var inte kommunism utan en karikatyr: stalinismen. Stalin mördade eventuellt fler kommunister än Hitler. Om man inte har den analysen kommer man att hamna i att antingen kringgå problemet eller helt ta avstånd från Sovjetunionen och traditionen från Lenin.

Vi kan se fram emot en tid i Sverige med ökad kamp i samhället. Alla som är aktiva i arbetarrörelsen kommer att kunna spela en viktig roll för att förändra samhället. Men för att göra det behövs marxismens idéer och metoder. 

 

Martin Lööf